Flytta från sina barn?

Förstår din situation och tankar. Självklart ska man som vuxen kunna satsa på sitt eget liv också. Samtidigt är jag kanske inte rätt person att ge råd då jag är väldigt biased. Alla lägger upp det som dem vill men bara detta att du uttrycker stress över vardagen och ändå ska lägga varje ledig stund att åka till honom. Betalar han någonting för dessa resor? Åker han till dig? Har han erbjudit sig att flytta till dig eller att ni skulle flytta till en stad mittemellan? Ja hon är 18 men man är ju ändå flyttbar och hon har också en bra relation till mamman. Han har ett barn och du två. Känns som att det alltid är så att kvinnan ska anpassa sig och ge upp saker. 
Men som sagt har stött på så många egoistiska bekväma män där det går ut över kvinnan och hennes barn och fd. Självklart säger jag inte att det är fallet för er. Varför stressa egentligen? Om ni har en stabil relation och hans dotter är 18 och dina vuxna kan ju ett par år göra skillnad för dem då det händer mycket i den åldern. Då hinner de etablera sig mer och landa i saken. Förstår att det kan vara frustrerande att bo isär men om målet ändå är att flytta ihop och sådär? Ponera att ni säger att ni ska flytta ihop om två år och ni åker varannan gång så blir det inte lika stressigt och båda får tid med barnen och varandra. 

Jag vet en tjej vars föräldrar flyttade när hon tagit studenten och hon kände sig väldigt övergiven och det påverkade deras relation väldigt negativt. 

Nu ska du inte flytta så långt bort som den tjejens föräldrar gjorde (utomlands), men lämnar dem ändå att klara sig helt själva i vardagen. 

Jag hade pratat med dem och berättat att jag funderade på att flytta i framtiden. Ge det något år till, eller två. Se till att båda har liv som rullar på på ett bra sätt. Gr dem tid stt förbereda och planera. Ett åt för dig är kort tid. Ett år för en 19-åring är lååångt. 

Jag flyttade hemifrån när jag var 18. Men det är skillnad på att flytta hemifrån och att ens hem försvinner och man tvingas skaffa eget. Jag kunde tex komma hem under studieuppehåll på somrarna.

Kanske bäst om du tar ett samtal om det här med döttrarna. Tänk på att det här förmodligen är den sista perioden som ni kommer leva tillsammans - ha inte för brått med att avsluta den för den kommer inte tillbaka. Trots allt har du bara varit ihop med din kille i nio månader så det är väl inte så himla bråttom? Att han har pool betyder ju ingenting. Kanske ni kan bo hos varandra varannan helg en tid och se hur ni funkar ihop? Det kan också vara ett test för att se hur mycket han är villig att ge upp för dig.

1. Det handlar om 13 mil! Han kan pendla från dig till sitt jobb varannan vecka. Det är många som har längre pendling till sitt jobb.

2. Du är 50+ inte 19. Du kan vänta 2 år iaf, varför kan inte han ?kasta ut? sitt barn? Varför ska dina barn få stå tillbaka pga av hans? Är hans unge viktigare än dina egna? 

3. 50 000kr är en ok lön, men verkligen inget ovanligt. Får avsmak när jag läser hur desperat du klamrar dig fast vid honom och drar upp hans välbetalda jobb som en anledning till att han inte är flyttbar. HAN kan pendla! 

4. Ditt val att nöta på fabrik. Du kan läsa en utbildning eller söka annat om du vill få upp din lön.

Kan du få ett nytt jobb på hans ort? Det är inte alltid så lätt att få när man är över 50.

Alla är olika men det kan vara en känslig ålder när man ska lämna skolan och gå ut i vuxenlivet. Det är många som mår dåligt i den åldern. 

Jag säger inte att du inte ska flytta men det är en hel del att ta med i beräkningen. Det är viktigt att ni pratar ihop er om ekonomin och andra praktiska frågor. 

 

Har du råd att flytta, ha dubbelt boende? Flyttar du fast du inte får jobb där?

Om det tar slut om några år, hur är planen då?

Ibland kan man få tjänstledigt för att prova på nytt jobb. Det är värt att kolla upp

Du vet väl att både ris och pasta är halvfabrikat, va? Mjöl är också halvfabrikat... Halvfabrikat betyder inte att det är automatiskt dåligt. 

Men ja, dina barn borde ju ha lärt sig laga mat för flera år sen, och sen är det ju självklart att de ska kunna tvätta, städa och göra allt annat som man behöver kunna när man bor själv. 

I första hand skulle jag nog fokusera på det och att du ser till att dina två barn faktiskt är redo att bo själv så att du kan flytta till din pojkvän så snart som möjligt. 

Att de har kvar lägenheten är väl en jättebra idé så de har tak över huvudet båda två. Även suveränt om det inte funkar med mannen som du känt väldigt kort tid (för att flytta ihop med). 

Vadå ska "få" lägga undan hälften av din lön?

Döttrarna kanske vill flytta med dig?

Att lära sig laga mat och städa etc är det minsta. Den vägen ska alla vandra och de allra flesta blir vettiga vuxna som betalar räkningar och är hela o rena. Däremot att bli utslängda är en annan femma. Yngsta tar alltså studenten och då är det tack o hej. Jag tycker att ett alternativ kan vara att du söker ett jobb på hans ort. Får du det jobbet så får du bo gratis ett tag säg ett halv år/år hos mannen. Döttrarna bor då hemma i din lägenhet men har de jobb betalar de naturligtvis för sig hemma. Då blir det inte så hårt som här ta över lägenheten o klara er själva. Du kan då åtminstone första tiden åka hem en helg i månaden. Hur är bostadsmarknaden där du bor? Kan ungdomarna ens få tag i egna lägenheter?

Att lära sig laga mat och städa etc är det minsta. Den vägen ska alla vandra och de allra flesta blir vettiga vuxna som betalar räkningar och är hela o rena. Däremot att bli utslängda är en annan femma. Yngsta tar alltså studenten och då är det tack o hej. Jag tycker att ett alternativ kan vara att du söker ett jobb på hans ort. Får du det jobbet så får du bo gratis ett tag säg ett halv år/år hos mannen. Döttrarna bor då hemma i din lägenhet men har de jobb betalar de naturligtvis för sig hemma. Då blir det inte så hårt som här ta över lägenheten o klara er själva. Du kan då åtminstone första tiden åka hem en helg i månaden. Hur är bostadsmarknaden där du bor? Kan ungdomarna ens få tag i egna lägenheter?

Att lära sig laga mat och städa etc är det minsta. Den vägen ska alla vandra och de allra flesta blir vettiga vuxna som betalar räkningar och är hela o rena. Däremot att bli utslängda är en annan femma. Yngsta tar alltså studenten och då är det tack o hej. Jag tycker att ett alternativ kan vara att du söker ett jobb på hans ort. Får du det jobbet så får du bo gratis ett tag säg ett halv år/år hos mannen. Döttrarna bor då hemma i din lägenhet men har de jobb betalar de naturligtvis för sig hemma. Då blir det inte så hårt som här ta över lägenheten o klara er själva. Du kan då åtminstone första tiden åka hem en helg i månaden. Hur är bostadsmarknaden där du bor? Kan ungdomarna ens få tag i egna lägenheter?

TS, det rimliga är väl att du flyttar ihop med mannen "på prov" och behåller din lägenhet så länge? Då kan döttrarna bo i den. Du åker hem ibland.

Varför skulle en 19-åring och 21-åring inte klara det? Att bo själva? De är unga men vuxna. De verkar ha sina egna liv. Du finns 13 mil bort och deras pappa finns 2 mil bort. Det är inte som att de bor i Sverige, du i USA och pappan i Australien, om du förstår vad jag menar.

Därför tycker jag att en del svarar konstigt, när de skriver att det vore fel av dig att flytta till hösten. Nästan som om döttrarna fortfarande vore bäbisar.

Du överger dem inte för att du flyttar 13 mil bort när de är i 20-årsåldern. Ni kan fortfarande träffas ofta och de kan fortfarande höra av sig till dig om det är något.

MEN låt dem bo kvar i lägenheten åtminstone något år till. Att flytta är ju inte detsamma som att kasta ut dem på gatan, och för både deras skull och din egen skull bör du ha kvar din egen bostad tills vidare. 

Sen håller jag med kritiken om att det så ofta är kvinnan som förväntas riva upp sitt liv och flytta till mannen. Som om hans liv är viktigare än hennes?

Men i ert fall kan jag förstå varför du vill flytta till honom och inte tvärtom. Jag tycker inte alls att du gör fel om du väntar till hösten och sedan flyttar på prov.

Tog du över lägenheten och fick betala själv?