Skillnaden på att vara kär och gubbsjuk?

Haha, ovanliga? Säkert. Tror de flesta kvinnor har liknande erfarenheter. 

Angående det andra du skrev. Visst kan det hända att man råkar bli kär i nån mycket yngre person som man träffar och lär känna i nåt sammanhang, trots att man i vanliga fall inte intresserar sig för yngre. Men om man i första hand intresserar sig för yngre och tycker att de är mer attraktiva än jämnåriga och regelbundet spanar på och raggar på yngre så är man gubbsjuk/tantsjuk - även om man skulle råka bli kär i nån av dem. En person som alltid har mycket yngre partners/varit gift med flera mycket yngre personer är lika gubbsjuk som nån som spanar i smyg. Om vi pratar om vuxna människor över 25 (då har hjärnan utvecklats fullt ut). Om en 35-åring blir kär i en 16-åring så undrar jag hur det står till... Dessutom brukar man inte skicka snusk-sms till folk man knappt känner, som man sett på en badbrygga, om nan är genuint intresserad av att lära känna nån och inleda en kärleksrelation. Männen som TS beskriver är gubbsjuka, ja. Men knappast ovanliga. 

Jag har liknande erfarenheter som personerna ni citerade och känner att jag vill bemöta/kommentera.

Jag växte upp i en "rik" närförort till en av de större städerna i Sverige (tänk Djursholm eller Lidingö och liknande), i ett villaområde (vi pratar inga sketna småhus utan rejäla jättekåkar, dyra som satan). Det fanns i stort sett inga invandrare i mitt bostadsområde (jo, såklart nån enstaka pappa eller mamma som var född i Frankrike eller Finland eller nåt men ni fattar nog ungefär vad jag menar), då på 80- och 90-talet. Det var väldigt ovanligt att ha skilda föräldrar, max en unge i varje skolklass levde med en styvförälder (som det hette då) och ett halvsyskon. En skilsmässa ansågs vara en jättekatastrof och sågs som nåt mycket sorgligt. Att vara arbetslös existerade i princip inte. Lyxhemmafruar med "låtsasjobb", typ egen liten "presentaffär" eller "driva klädföretag hemifrån", fanns det förstås, som skötte hem och barn (nåja, de flesta hade aupair och/eller polsk städerska boendes i källaren) medan mannen tjänade miljoner på sin advokatfirma. Två bilar (nej, ingen Volvo direkt), båt och sommarstuga samt utlandssemestrar minst en gång per år var mer regel än undantag.  Ja, typ så växte jag upp. Och jag och mina kompisar var inte förskonade från övergrepp.

(Obs! Jag själv är INTE rik eller framgångsrik och äger varken bil, båt eller hus och bor inte längre i nåt villaområde nu som vuxen. Så jag skriver inte detta för att "skryta", ifall nån skulle tro det.) 

Jag vet inte vad områdets utsatthet eller kvinnans socioekonomiska miljö har med saken att göra men kände att jag ville kommentera. 

Nej, jag var inte attraktiv utan en helt vanlig medelmåtta. Ganska alldaglig med fel och brister som folk har mest, skulle jag säga. 

Jag har inte direkt berättat om allt jag varit med om för exakt alla jag känner. Så det kan hända att ni känner kvinnor med liknande erfarenheter utan att ni vet om det.

Så fort man har bröst börjar det, enligt min erfarenhet. 

"Fredde" och "Mickan" fanns det definitivt några upplagor av på min gata. Min familj levde inte riktigt upp till den nivån då mina föräldrar är vad Mickan kallar "nouveau rich" och alltså tillhörde arbetarklass från början men gjorde en klassresa uppåt. Exakt vilken utbildning alla män hade under min uppväxt kan jag inte svara på. Men jag hade en kompis vars pappa var hantverkare och han var ortens svarta får som alla såg ner på.