Skillnaden på att vara kär och gubbsjuk?

Det du beskriver är störda personer, lyckligtvis ganska ovanliga, men de är inte bara obehagliga utan känns som farliga på sättet de visar upp sitt stalkerbeteende.
Gubbsjuka är mer av att spana på unga tjejer i smyg, men försöka dölja det för partner och omgivning. Och visst kan det utvecklas till kärlek, det viktiga är att ingen gör något som får motparten att känna obehag.

Haha, ovanliga? Säkert. Tror de flesta kvinnor har liknande erfarenheter. 

Angående det andra du skrev. Visst kan det hända att man råkar bli kär i nån mycket yngre person som man träffar och lär känna i nåt sammanhang, trots att man i vanliga fall inte intresserar sig för yngre. Men om man i första hand intresserar sig för yngre och tycker att de är mer attraktiva än jämnåriga och regelbundet spanar på och raggar på yngre så är man gubbsjuk/tantsjuk - även om man skulle råka bli kär i nån av dem. En person som alltid har mycket yngre partners/varit gift med flera mycket yngre personer är lika gubbsjuk som nån som spanar i smyg. Om vi pratar om vuxna människor över 25 (då har hjärnan utvecklats fullt ut). Om en 35-åring blir kär i en 16-åring så undrar jag hur det står till... Dessutom brukar man inte skicka snusk-sms till folk man knappt känner, som man sett på en badbrygga, om nan är genuint intresserad av att lära känna nån och inleda en kärleksrelation. Männen som TS beskriver är gubbsjuka, ja. Men knappast ovanliga. 

Ovanliga? Nä far dit pepparn växer...

Jag blev stalkad av första pedofilen när jag var 11 år.

En kille i klassen försökte droga min läsk på konfirmationslägret.

Jag kunde för fan inte ens handla på matbutiken och gå ensam utan min man i TRETTI SEKUNDER för två veckor sen utan att en man gled upp snett bakifrån och kommenterade mina klackar och min gångstil och hur mycket han gillade det.

Har en skofetischist på jobbet som formligen dreglar och kommenterar alla skor jag har på mig utom sneakers, och en annan kollega som sa att jag skulle bli en bra booth babe på mässa höhö samt att han gärna ställer upp om det är lite "torrt hemma" som han så vackert uttryckte det.

Du är duktigt naiv och typ 30% av alla män är helt skamlösa om en kvinna är tillräckligt attraktiv. Jag ser bara slutet på det nu eftersom jag faktiskt börjar bli gammal. Och ändå håller de på...

Jaja, jag har väl fel då. Men jag känner ingen kvinna som råkat ut för stalking eller öppna kommentarer på den nivå som du och TS. Så därför undrar jag var du bor, storstad, småstad, landsbygd, och i vilken socioekonomisk miljö du rör dig?

Eller vill du bara tala om hur attraktiv du är/var?

Oj det var olycklig mycket du har råkat för. Kvinnorna i min vardag har inte ha varit i närheten av detsamma. Bor du i något utsatt område?  

Jag har liknande erfarenheter som personerna ni citerade och känner att jag vill bemöta/kommentera.

Jag växte upp i en "rik" närförort till en av de större städerna i Sverige (tänk Djursholm eller Lidingö och liknande), i ett villaområde (vi pratar inga sketna småhus utan rejäla jättekåkar, dyra som satan). Det fanns i stort sett inga invandrare i mitt bostadsområde (jo, såklart nån enstaka pappa eller mamma som var född i Frankrike eller Finland eller nåt men ni fattar nog ungefär vad jag menar), då på 80- och 90-talet. Det var väldigt ovanligt att ha skilda föräldrar, max en unge i varje skolklass levde med en styvförälder (som det hette då) och ett halvsyskon. En skilsmässa ansågs vara en jättekatastrof och sågs som nåt mycket sorgligt. Att vara arbetslös existerade i princip inte. Lyxhemmafruar med "låtsasjobb", typ egen liten "presentaffär" eller "driva klädföretag hemifrån", fanns det förstås, som skötte hem och barn (nåja, de flesta hade aupair och/eller polsk städerska boendes i källaren) medan mannen tjänade miljoner på sin advokatfirma. Två bilar (nej, ingen Volvo direkt), båt och sommarstuga samt utlandssemestrar minst en gång per år var mer regel än undantag.  Ja, typ så växte jag upp. Och jag och mina kompisar var inte förskonade från övergrepp.

(Obs! Jag själv är INTE rik eller framgångsrik och äger varken bil, båt eller hus och bor inte längre i nåt villaområde nu som vuxen. Så jag skriver inte detta för att "skryta", ifall nån skulle tro det.) 

Jag vet inte vad områdets utsatthet eller kvinnans socioekonomiska miljö har med saken att göra men kände att jag ville kommentera. 

Nej, jag var inte attraktiv utan en helt vanlig medelmåtta. Ganska alldaglig med fel och brister som folk har mest, skulle jag säga. 

Jag har inte direkt berättat om allt jag varit med om för exakt alla jag känner. Så det kan hända att ni känner kvinnor med liknande erfarenheter utan att ni vet om det.

Det har hänt mig med, började när jag var 12. 

Jag bodde på landet, men det hände även när jag reste till andra städer.

Det är svårt att bedöma sin egen attraktivitet, men jag är nog lite mer attraktiv än genomsnittet. Sedan ska ju inte en tolvåring vara attraktiv för män 35+ känner jag.

Så fort man har bröst börjar det, enligt min erfarenhet. 

Jag har samma typ av socioekonomisk bakgrund så dessa män hade bra utbildning och var mer som Mickan och Fredde i solsidan? dom såg väl sig själva som guds gåva till alla kvinnor. 

Det ska väl inte spela någon roll vart man bor eller vilken miljö man rör sig i. Männen har ingen rätt endå. 

"Fredde" och "Mickan" fanns det definitivt några upplagor av på min gata. Min familj levde inte riktigt upp till den nivån då mina föräldrar är vad Mickan kallar "nouveau rich" och alltså tillhörde arbetarklass från början men gjorde en klassresa uppåt. Exakt vilken utbildning alla män hade under min uppväxt kan jag inte svara på. Men jag hade en kompis vars pappa var hantverkare och han var ortens svarta får som alla såg ner på.