Fick avbryta graviditeten i v21, väntar på provsvar

Beklagar sorgen. Måste kännas hemskt. Men ni kommer att lyckas!

Ingen som varit med om liknande eller samma sak?

Jo, eller liknande; skillnaden var att vi inte hade gått längre än v 14, men i övrigt var det samma. Våra prover visade ingenting; dvs, det var bara en slump att det blev som det blev. Det var vårt första barn också, och han kommer alltid att finnas med oss (och jag gråter floder när jag läser ditt inlägg, både för att jag ff, 25 år senare, sörjer honom, och för att jag lider så med dig), men, vi fick fyra friska, starka barn efter det, som idag alla är vuxna och mår bra 😊🙏 Så tappa inte hoppet! ❤️❤️❤️

Tack snälla du för ditt svar! Det ger mig lite hopp i allt det svåra ❤️????? Beklagar att du fått gå igenom det, men som du skriver så kommer vi alltid bära med oss våra pojkar! ♥️
Kommer du ihåg hur länge ni fick vänta på provsvar? Var ni oroliga över vad provsvaren skulle visa? 

Oj, jag kommer ärligt talat inte ihåg hur lång tid det tog ... hela den tiden är liksom väldigt diffus när det gäller minnet av vad som hände när och efter hur lång tid. Jag är lessen! Men iaf nån månad tog det ju - antagligen längre. Sen kan ju mycket ha ändrats sen dess, så det kan ju mycket väl vara så att det tar kortare tid idag.

Oj ja ? fruktansvärt! Och sen var det ju alla konstiga skuldkänslor man hade också, både beträffande att det skulle vara vårt fel och beträffande att vi öht funderade över vad detta skulle innebära för framtida möjligheter att få barn. Det kändes som en vidrig sak att oroa sig över, som om det enda vi brydde oss om var att vi skulle få barn, och att vi sket i vår son, för han betydde inget, utan det enda som betydde nåt var att vi skulle få bli föräldrar ... så var det ju förstås inte, men det var såna skuldkänslor som kom. Vet inte om du känner igen dig i det.

Där skulle vara ett tankstreck, inte ett frågetecken, bara så du inte tror att jag ifrågasatte din fråga ❤️ Bara att FL ju inte klarar att hantera vanliga skrivtecken ...

beklagar sorgen. Även om det har varit något genetisk, betyder det inte att ni ska inte få några friska barn o framtiden.

 

Beklagar verkligen. Förstår att det är en stor sorg och chock.
Skulle det visa sig att ni bär på någon (vilket ju inte alls behöver vara fallet) kan man göra IVF och välja ut friska embryon. 

Beklagar att ni behöver gå igenom detta. Fick själv avbryta en graviditet förra sommaren. Man har inte kunnat finna någon orsak till varför vår son var sjuk och fick till oss att det inte skulle vara någon upprepningsrisk. Har idag en härlig liten son på 3 månader som är pigg och alert. Vill med detta bara förmedla en strimma av hopp. Förstår precis vad du går igenom men det kommer bli bättre!

Beklagar att ni inte fick ert barn denna gången, det är jättetufft när sånt händer.

Om du inte är från Blekinge skärgård eller Skellefte som är kända för genetiska avvikelser så lär det dock ordna sig till slut för de flesta.

Det är få par som inte alls kan få barn med varandra, även om man kanske måste "sortera spermier" eller ta till andra avancerade diagnostiska metoder för att få det rätt.

Enligt en studie i Science Daily:

24% av alla är bärare av minst en av 108 kända genetiska sjukdomar.
5,2% bär på anlag för mer än en av dessa.

Så det är inte heller superovanligt att ha något anlag som inte är bra, men trots detta lyckas de flesta få barn med varandra i alla fall. 

Ta hand om din kropp, sörj och sysselsätt dig i väntan på resultatet. Sen kan ni ta sats igen när ni vet hur läget är.

Jag går i detta nu igenom exakt samma sak. Har inte gjort själva avbrytande ännu, det är planerat 13/2. Känns helt fruktansvärt att gå och vänta så länge på ett beslut. Ska även göras en till ul undersökning på annat sjukhus pga beslutstagandet. Men min lilla kille har inte någon chans för liv. Är i v 19+2 nu idag. 

Det är mitt och min sambos första barn, vi är 27 år gamla. Aldrig hade vi kunnat föreställa oss att vi skulle få detta besked vid rul. Allt har sett bra ut innan, vi har ändå gjort 3 ul innan rul.

Känns helt omänskligt att gå igenom, samt att kunna gå tillbaka till sitt gamla liv. Jag har 5 st gravida i min närhet där jag var först ut. 2 av dom är på jobbet. Hur ska jag kunna fortsätta leva med konstanta påminnelser om vad jag gått miste om. Vet att det blir mer okej tillslut nån gång men jag önskar ingen att behöva gå igenom detta.

Är också livrädd för att det ska visa sig vara nåt fel på mig och min sambo och att vi inte kan få barn ihop. 

Hur har det gått för dig? 

Många styrkekramar från en som vet precis <3

Tack ♥️ hört talas om det också, men känns som det är en lång väntetid på ivf. Men känns skönt att veta att det finns andra vägar att gå om vi skulle bära på något, men håller tummarna att det bara var "slumpen" som läkarna säger.

Åh jag beklagar så att ni behöver gå igenom detta ♥️
Hela livet vänds upp och ner på bara ett ögonblick känns det som. 

Jag är fortfarande sjukskriven och vi väntar fortfarande på provsvar. Håller med dig om att det känns konstigt och gå tillbaka till sitt gamla liv. 

Våran läkare informerade oss om att det finns ivf om det skulle vara så att vi bär på något. Så det finns andra vägar att gå. Tycker det känns så orättvist, jag har också många omkring mig som är gravida och känns som alla föder ut friska barn på löpande band och man själv är i detta mörker. Självklart är jag glad för deras skull men man vill ju själv också uppleva den lyckan.

Skickar massa styrkekramar till dig också, ni kommer att ta er igenom detta ♥️ ♥️ 
Finns här om du vill prata privat, kan vara skönt med någon som är i samma sits då man känner sig väldigt ensam i detta.

Tack snälla du för ditt meddelande ♥️ det är verkligen jätte tufft och tror det är svårt för folk runtomkringen en som inte varit med om samma sak och sätta sig in i situationen.  

Är inte från Blekinge skärgård eller Skellefte så jag håller tummarna att det kommer lösa sig. Detta barn var så efterlängtat så känns jobbigt och gå och vänta på provsvar för att få veta om man bär på något eller om det bara var "slumpen".

Tack!! ♥️ Beklagar att ni också fått gå igenom detta. Vad fint med en solskenshistoria, så glad för eran skull att ni fick en frisk liten kille! 

Hur upplevde du att andra graviditeten var? Kunde du glädjas över den eller gick du konstant runt och var orolig att man skulle hitta något som var fel även fast läkarna sa att det inte var någon upprepningsrisk? 

Det är verkligen så. Svårt att fatta att man inte ska få den där lilla bebisen i sommar. 

Var på ytterligare ett ul idag där läkaren var helt fantastiskt bra, känns lite bättre att få allt förklarat en gång till. Valde att inte se på skärmen för att ta mig igenom det och det var ett bra val ändå. Det enda rätta är att avsluta den här graviditeten men det gör ont ändå.

Hade gärna pratat privat, känns bra att dela med någon som vet 

Hej! Jag har inte gått igenom det som du TS och Ninja2022 går igenom just nu, men jag kan ändå förstå lite grann hur ni mår.

När min son var liten fick vi reda på att han har en kromosomavvikelse. Inget super allvarligt så att han kommer dö inom några år eller liknande. Jag och pappan testade oss och fick reda på att jag är bäraren av denna avvikelse.

Jag vet att det inte är mitt fel, men jag har ändå såna fruktansvärda skuldkänslor... 50% av de som har denna avvikelse får epilepsi (vilket är det värsta man kan få pga av avvikelsen, enligt mig) och än så länge har ingen av oss fått det trots att vi haft tecken på det båda två men det har varit negativt på EEG. 🙏🏼

Det är 50% risk att hans barn får samma avvikelse, och 50% risk ifall jag skulle bli gravid igen. Då har jag rätt att genomföra en massa prover tidigt i graviditeten. Hans lillasyster, som kom innan vi fick reda på detta, har inga tecken på att ha denna avvikelse förutom att hon (precis som vi) är väldigt överrörlig men det kan man ju vara iaf.

Ursäkta mitt långa inlägg, men det jag menar är att man kan inte belasta sig själv och känna skam. För min del var det bara slumpen att jag fick denna avvikelse, då ingen annan har detta.