Inlägg från: Anonym (Privat kvinna) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Privat kvinna)

    För nära, hur göra?

    Hej, jag är en kvinna på 42 år. Som undrar hur ni gör med folk som blir för närgångna? Nu menar jag inte fysiskt.

    Utan mer personer som vill komma en nära in på livet, fast man inte vill. Jag har haft ett liv med trauma och andra tråkigheter. Jag mår bra nu. Men jag är person som klarar mig själv och på egen hand. Det kanske låter hemskt. Men jag har liksom inte ett behov av att ha nära vänner eller en partner.

    På arbetsplatsen är det väl helt ok, folk respekterar det till största del. Haft en del som verkar vilja veta ens privata angelägenheter och det förstår jag inte riktigt.

    Hur nära står ni era arbetskollegor?Jag tycker att blir märkligt on det blir för privat. Jag har ingen önskan om att flukta ut mitt privatliv eller berätta om att  någon i min familj gått bort etc.

    Samma med en man, jag blir ganska irriterad på hans sätt att försöka nästla sig in i mitt liv. Han vill komma nära. Och det vill jag inte. Känner att jag blir lite stridslysten Och gillar honom ännu mindre pga av det.  Samtidigt kan det vara känsligt. Hur får man dessa människor att få?  Att jag inte behöver någon. 

  • Svar på tråden För nära, hur göra?
  • Anonym (Privat kvinna)

    * att förstå 

  • Anonym (Privat kvinna)
    Dimisi skrev 2025-01-24 16:46:51 följande:

    De flesta människor vill komma nära andra människor, i synnerhet en partner. Det kallas att knyta an. Även de som har undvikande eller ambivalent anknytningsmönster längtar ofta efter närhet, men är rädda. 

    Du verkar inte ha någon längtan. Om du ändå söker en relation gissar jag att det främst är för praktiskt samarbete, och kanske sex utan känslor? Jag tänker att det är viktigt att du är tydlig med vad du söker och hur du fungerar. Det finns säkert många som passar för dig, men väldigt många hoppas på mer och det är naturligt för dem att ständigt sträva efter att komma närmare. 


    Är det verkligen så? Jag tänker på att det finns en hel del av oss som är frivilligt singlar. Du tror inte bara att det är en norm man följer. För att det är så andra gör? 

    Men du har nog rätt, det är jag som behöver sätta tydligare gränser. Vi har väl varit vänner men inte nära. Det har inte varit önskat från mitt håll. Jag känner att han tagit på sig en roll där han ska "rädda mig" eller hans kärlek. Det är jättefint men verkligheten ser inte riktigt ut så.

    Gud nej, jag har noll längtan och är inte sentimental person. Jag tror inte ens på att kärlek existerar. I andras värld kanske det. Men inte min. Det är som sagt ingenting som upptar mina tankar. Jag tror att med min bakgrund har jag lärt mig att bli så pass disciplinerad och självständig. Behovet av att behöva någon slutar att upphöra. Du löser ju ändå allting själv. Så det blir en vana så att säga.

    Jag är inte en elak person, det är därför jag varit lite försiktig i hur jag lägger fram det. Det kanske är fel av mig.
  • Anonym (Privat kvinna)

    Tack till alla för era svar också!

    Det där med kollegor kan vara knepigt, men det finns ju en gräns. Man kan ju prata om andra saker än det riktigt privata. Jag kanske behöver "styra" samtalet dit med dessa personer.

Svar på tråden För nära, hur göra?