För nära, hur göra?

* att förstå 

När det är privat, så får du säga till hur du vill ha det. 

På arbetet behöver du inte säga till på samma sätt, utan hålla dig på det avstånd du vill. Folk brukar märka vilka som vill prata om privata saker och vilka som inte vill. Annars får du säga till.

De flesta människor vill komma nära andra människor, i synnerhet en partner. Det kallas att knyta an. Även de som har undvikande eller ambivalent anknytningsmönster längtar ofta efter närhet, men är rädda. 

Du verkar inte ha någon längtan. Om du ändå söker en relation gissar jag att det främst är för praktiskt samarbete, och kanske sex utan känslor? Jag tänker att det är viktigt att du är tydlig med vad du söker och hur du fungerar. Det finns säkert många som passar för dig, men väldigt många hoppas på mer och det är naturligt för dem att ständigt sträva efter att komma närmare. 

Jag hade en kollega som var väldigt närgången i sina frågor till mig. Och egentligen var det inte så konstigt, många av kollegorna såg arbetsplatsen som sitt andra hem och pratade väldigt förtroligt mellan varandra. Jag hade inte alls samma relation till kollegorna och hade ingen lust att prata med de värsta skvallerbyttorna om mina personliga angelägenheter så det blev att jag drog mig undan. Vissa i arbetslaget tyckte att jag var dryg men det kunde jag leva med.
Du har rätt att sätta gränser för dina kollegor.

Egentligen är det ofta en märklig relation man har till sina kollegor. Man umgås åtta timmar om dagen och de kan fläka ur sig alla sina mest privata angelägenheter men egentligen känner man inte varandra alls, utanför arbetet. Man kan ha en "bästa vän" bland kollegorna men man umgås aldrig privat och när man slutar på jobbet slutar man även vara män med "bästa vännen".

Ibland har man såklart den turen att kollegor visar sig vara riktiga vänner, men ofta är man bara "vänner" för att stå ut att befinna sig på samma arbetsplats i flera timmar och sen går man hem och tänker inte mer på dem.

Vad är det som är "mest privata angelägenheter"?

Till exempel, när jag var singel ville en viss kollega ständigt veta om jag träffat någon, varför jag inte gjorde det, varför jag varit singel så länge, om jag inte ville ha barn, hur många tidigare relationer jag haft tidigare och varför de tagit slut.

När jag varit sjukskriven ville hon veta detaljer om min sjukdom. När jag tagit ledigt några dagar efter dödsfall i familjen ville hon veta allt om dödsfallet och hur nära jag stod den bortgågna familjemedlemmen, om hen hade några sociala medier, när dödsannonsen skulle sättas in, hur många som skulle komma på begravningen bl a. Inte riktigt det man helst pratar om första dagen på jobbet efter en tragedi.

Det var mer än att bara visa sympati, det var verkligen att luska i detaljer på ett sätt som gjorde mig obekväm.

OK, då förstår jag. En ganska gränslös person med andra ord.

Är det verkligen så? Jag tänker på att det finns en hel del av oss som är frivilligt singlar. Du tror inte bara att det är en norm man följer. För att det är så andra gör? 

Men du har nog rätt, det är jag som behöver sätta tydligare gränser. Vi har väl varit vänner men inte nära. Det har inte varit önskat från mitt håll. Jag känner att han tagit på sig en roll där han ska "rädda mig" eller hans kärlek. Det är jättefint men verkligheten ser inte riktigt ut så.

Gud nej, jag har noll längtan och är inte sentimental person. Jag tror inte ens på att kärlek existerar. I andras värld kanske det. Men inte min. Det är som sagt ingenting som upptar mina tankar. Jag tror att med min bakgrund har jag lärt mig att bli så pass disciplinerad och självständig. Behovet av att behöva någon slutar att upphöra. Du löser ju ändå allting själv. Så det blir en vana så att säga.

Jag är inte en elak person, det är därför jag varit lite försiktig i hur jag lägger fram det. Det kanske är fel av mig.

Tack till alla för era svar också!

Det där med kollegor kan vara knepigt, men det finns ju en gräns. Man kan ju prata om andra saker än det riktigt privata. Jag kanske behöver "styra" samtalet dit med dessa personer.