Fråga till er vuxna med ADHD

Hej! 
Låter som att du beskriver mig som tonåring. Min mamma jobbade inte, jag var hennes heltidsjobb och jag avskydde henne. Hon var otroligt tålmodig. Bråken avlöste varandra.

Tonåren var värst, hormonerna gjorde allting mycket värre, det var vidrigt att vara så arg, förvirrad, hatisk. Skolan gick rätt bra trots allt, lärde mig snabbt utan att behöva plugga så mycket. 

Jag vuxen, jag äter concerta, livet är inte perfekt, hemmet är oftast kaos, jag har ett bra jobb med flex (passar perfekt eftersom jag har svårt att komma igång), jag har barn, jag har stöd, arbetsterapeut. Har gått i kbt för att lära mig nya strategier. 

Precis som din dotter avskydde jag kläder som inte känns rätt, överkänslig mot doft och smak. Så är det fortfarande, men det kan jag leva med.

Jag har en mycket bättre relation till min mamma, den blev bättre så snart jag flyttade hemifrån. Jag tror inte att någon föräldrakurs i världen hade kunnat få mig lugnare, jag tror inte att någonting rådde på mig. 

Det jag försöker säga är att det kan gå rätt bra! :) 

Känner igen mig i din situation, vända ut och in sig
båda barnen har adhd
båda som vuxna funkar bra nu, dotter håller på att magister examen, det finns hopp, men det var en mödosam väg ditt.

Det kan gå hur bra som hällst. Vissa lär sig leva med det å anpassa sin vardag. Mkt har med umgänge och hur införstådd man själv är om sina egna problem.
Ja självinsikt. 

Dock nått som nästan ingen kommer undan med den diagnosen är att nästan alla någon kommer lida av physkisk ohälsa. Det är min egen erfarenhet. 

Dom gånger jag har mått dåligt så har jag mått dåligt å sökt hjälp för man varit utbränd osv. Så har dom sakt
"Men du verkar ju klara dig jätte bra med hus å allt ju så vad är problemet? " 
Ja du fattar. 

Jag kan trösta dig med att jag som vuxen inte lever i misär. Det var jobbigt för mig i sen tonår-tidiga 20, men idag har jag strategier på plats som gör att livet flyter fint. Har bra jobb, tillfreds med mig själv, en fin och välmående familj. 

För tolv år sedan blev jag utbränd så idag har jag även lärt mig mina egna begränsningar. Driver ett litet företag och arbetar 100 procent med ett arbete som är krävande. Trivs. 

alla tonåringar har det besvärligt.

Unga kvinnor med adhd lever sitt liv som bäst just då, i den åldern. Man har sett att det är kvinnor runt 30 som börjar få problem, antagligen för att de så blir mammor. Utnattning är vanligt bland kvinnor med npf.

tydligen ska ADHD bli som värst efter klimakteriet.

blev själv mamma vid 24 och ja då sattes livet på sin spets. Innan barnet kom levde jag galant. hade 100% ordning på allt och trivdes med livet.

Ja, man hittar strategier. Jag är otroligt glad att jag inte fick diagnosen förrän jag var 30+. Jag var vuxen och fick se till att lösa det, helt enkelt. Har dock sett en del unga vuxna med adhd som aldrig blir vuxna för deras föräldrar daltar med dem, vilket jag tycker är helt vansinnigt. Det är liksom inte synd om människor med adhd. Vissa grejer är svårare, ja, men andra saker är lättare istället. 

Äter hon någon medicin? Får hon någon hjälp ifrån psyk? Ja har svår form av adhd o mitt liv var i kaos under många år. Men som vuxen blev ja insatt på medicin. Det blev som o gå från totalt mörker till ljus direkt. Idag är ja en fullt fungerande människa. Mitt största problem idag är att ja samtalar utan filter o det kan bli fel annars funkar livet fint.

Det är bra att hon blivit diagnostiserad redan. Baserat på din beskrivning var jag som din dotter i den åldern, men jag var också duktig på kärnämnena i skolan, och kunskapen om ADHD var inte så stor där jag växte upp, så jag fick inte någon diagnos förrän jag var nästan 30 år. Vid det laget var jag helt trasig. Hade jag fått diagnosen som barn så hade allt antagligen gått väldigt mycket bättre, och därför tror jag att chansen att det går bra för din dotter är stor.

Det svåra blir när hon ska klara alla vuxenkrav, inklusive allt det som de flesta vuxna antagligen tycker är ganska enkelt, som att planera sin mat, komma ihåg att betala sina räkningar, ta sig upp på morgnarna, komma i säng i tid osv. Om sådant faller bort, då blir allt så himla mycket svårare och man kan få stora problem. Det vore antagligen bra med en mjuk övergång med mycket hjälp i början. Gör en budget tillsammans, gör matplaner, städscheman... Våga lägga er i som föräldrar. Känsloreglering kommer antagligen att bli ett mindre problem med tiden, medan upprätthållande av rutiner och hälsosamma vanor kan bli svårare. 

Jag rekommenderar också att ni kollar vilken hjälp kommunen erbjuder, t.ex. boendestöd. 

Det som är bra med att bli vuxen är att man brukar blir ganska mycket lugnare. Vi med adhd mognar vi med, om än långsammare. Man kanske fortfarande är sämre än gemene man på att t.ex. reglera känslorna, men man är bättre än man var när man var 14 år. Man lär känna sig själv mer, kan jobba förebyggande på eget initiativ, i större mån ansvara för att hitta strategier och själv utvärdera vad som fungerar och inte, man har mer självinsikt osv. 

Just det där med att mogna långsamt är antagligen bra att ha i åtanke. Eller, man har en mer ojämn mognad, rättare sagt. På vissa plan sker det snabbt då man måste kämpa med saker som andra slipper kämpa med, men jag har nog ändå alltid känt att jag är sisådär 5-10 år yngre mentalt när de gäller att ta ansvar, ha tålamod, vara mindre impulsiv osv. Så släpp henne inte helt och hållet när hon fyller 18 i tron att hon är som alla andra 18-åringar.