Psykiatrin i Sverige är en katastrof

DSM tillåter visst att ungdomar får diagnosen personlighetssyndrom. Något som f ö
11 procent av svenskar beräknas lida av.

Det är iofs välkänt att psykvården inte är tillräcklig. Inte tillräckligt med personal och långa köer.

Men det är ju inte samma sak som att de som iaf kommer till den alltid får dålig vård. Du verkar ha haft otur.

Jag hoppas iaf att du mår bättre idag och inte är självmordsbenägen längre. Du kanske fått stöd från annat håll än psykvården.

På vilket sätt är du ett "missfoster"? Har du något funktionshinder eller mår du dåligt efter en dysfunktionell uppväxt? Hursomhelst så är du för ung för att "allt ska vara förstört" och inte "för gammal" för något. 

Fördöm inte all terapi bara för att Bup inte lyckats hjälpa dig. Du kan kontakta Ungdomsmottagningen i din hemstad eller Studenthälsan där du studerar Det låter som du behöver prata med någon.

"Det enda jag led utav var en förjävligt uppväxt plus dålig livssituation, och då hjälper inga mediciner. "

Så varför uppsöker du sjukvården?

Uppväxten kan ingen förändra och har din livsistuation är väl ingen fråga för vården?

Du har alltså autism nivå 3, fick du det som diagnos?

"Nivå 3 "Kräver mycket omfattande stöd" Oflexibelt beteende, har extremt svårt att hantera förändringar, eller så försvårar andra begränsade, repetitiva beteenden funktionsförmågan i så gott som alla avseenden. Starkt plågad/stora svårigheter vid förändring av fokus eller handlingsplaner." 
dok.slso.sll.se/Autismforum/Om%20autism/Tabell_sv%C3%A5righetsgradering_autism.pdf

Då har du säkert upplevt mobbning eller utfrysning i skolan.

Men du är inte den enda med svårigheter. Det är flera som har autism eller andra problem: ADHD, Tourettes, OCD, bipolär sjukdom, borderline etc.

Om du fått en autism-diagnos så borde du kunna få hjälp av Habiliteringen. 
Du kan få prata med en kurator, eller gå i en grupp med andra med autism:
"För vuxna med autism utan intellektuell funktionsnedsättning. Sex träffar om att ha autism, om hur det fungerar i vardagen och vad det finns för teoretiska förklaringsmodeller." www.habilitering.se/vuxen/kurser-och-grupper-18-ar-och-aldre/autism-kurser-och-grupper-vuxen/

Är du under 18 eller fyllda 18 år? Tolkade det som att du är under 18 år utifrån vad du skrev förut.

Man säger inte asperger längre. 

Men Aspergers syndrom räknas som en form av autism, en autism utan intellektuell funktionsnedsättning. Så habiliteringen är fortfarande rätt instans.

Håller med andra om att om du led så mycket att du försökte ta livet av dig, varför skulle du då inte vara deprimerad? Med mer tydliga orsaker? Knappast ett vårdfel att du troddes vara deprimerad.

Att du fortfarande efter alla år avskyr din tvångsdiagnostisering av AS, fortfarande använder ord EN läkare sagt trots att mängder av personer säger att det verkligen inte var korrekt. Varför?

Jag blev medlem här nu för att kunna svara dig TS!

Hur gammal är du? Du låter som att du resonerar likadant som min son. Han har nog inte haft en riktigt lika hemsk uppväxt som du, men har haft det tufft med psykisk ohälsa som framförallt berodde på hur han blev bemött av vuxna på förskolan och i grundskolan plus att vi föräldrar var mesiga och inte stod upp för honom tillräckligt.. 

Som mamma fick jag kämpa enormt mycket under nästan tio år innan läget vände. 

Jag känner helt igen att bup inte gör något vettigt och sätter diagnoser muntligt lättvindigt och godtyckligt -inte i journalen som en riktig diagnos för det kräver ju riktiga utredningar . En psykolog sa till mig att min son hade grav autism och att man kan ha ett bra liv även på gruppboende med meningsfull sysselsättning i form av daglig verksamhet. En annan sa OCD fast han absolut aldrig har haft det. En skrev GAD som en anteckning barai journalen utan att ta upp det i samtal och utan nämna det för sonen. Det stämde verkligen inte heller. 

Ett halvår efter domen av den galna psykologen som sa att sonen aldrig kommer kunna bli en självständig vuxen, lyckades vi hitta en bra gymnasieskola där han  läste Na-programmet och efter tre år tog studenten med A i nästan alla kurser. Utan anpassningar under studietiden. 

Nu läser han en naturvetenskaplig  utbildning på universitetet. Har fortfarande problem med låg självkänsla som ger konsekvenser socialt. Lider av sviter av alla konstiga saker han fått höra av lärare, kuratorer och psykologer. Men vi föräldrar lyckades få honom att testa en privat psykoterapeut och för första gången verkar han ha turen att ha hittat en som lyssnar på vad han själv tycker han behöver hjälp med. Det är nog nr 10 i ordningen som han går till och den andra som verkar engagera sig. 

Så nu har jag ett spirande hopp om en bra framtid för honom ändå. 

Som förälder vill jag skriva detta till dig TS för att du påminner mig så mycket om min son. Och om det kan vända för honom så kan det vända för dig också. Ge inte upp, kämpa på. Försök se när det kommer en öppning, ta chansen då! 

Jag tycker nog det låter som du lidit av depression (och fortfarande gör det): Den dåliga livssituationen kan ju ändras, men du lider fortfarande av din "förjävliga uppväxt". Då brukar mediciner + terapi hjälpa.

"Jag hade ingen depression. Jag hade ingen psykos, mani, ångest etc. Det enda jag led utav var en förjävligt uppväxt plus dålig livssituation, och då hjälper inga mediciner."

Det brukar dock vara en helt naturlig konsekvens av vad du nämner att faktiskt bli deprimerad...Psykiatrin kan inte förväntas veta att du "bara mår så dåligt att du vill ha livet av dig pga omständigheter". Många är deprimerade av orsaker liksom.

 

Hm, något är off här.

Men ja det är också helt normalt att läkare har fel. För femtielfte gången. Du brukar inte ens anse att du har AS egentligen så vad har ändrats?

Läkaren har inte fel för att denne sätter depression som diagnos i ditt fall. Det blir inte fel för att du tycker det är fel... Dåligt mående är ingen diagnos, depression är. Psykiatrin behövde koda dig. 

Du hade en orsak så att argumentera om det faller platt. Jag tycker inte att psykiatrin är välfungerande eller att läkare på psyk är gudar.

Utifrån det du skriver så uppfyller du många krav för att få diagnosen depression. 

Inte alls. 

Inte det heller. 

Jag vet inte ens vem/vad hen/det är, så det tvivlar jag på