Konflikt om idrottsaktiviteter

Som förälder styr man ju lite vad man så att säga "erbjuder" sitt barn. Eller introducerar. I det här fallet verkar det vara där som skon klämmer? Dvs barnet har inte själv plötsligt sagt att hen vill börja spela hockey/gå på ridning/spela tennis eller whatever utan det är pappan som tycker att det här är vad barnet ska göra på sin fritid?
Då håller jag mer om att han i så fall ska vara huvudansvarig! Visst, ett antal tillfällen kommer hamna på dig om han blir sjuk eller jobbar över typ. Och era helger kommer vara uppbokade för x antal år framöver om barnet blir intresserad och aktiv. Men att saker sker på helger, typ cuper och liknande, kommer vara ett faktum oavsett om det är just hockey, fotboll, bandy eller handboll det handlar om. 

Vår äldsta son var väldigt nyfiken och intresserad och provade allt från showdans till amerikansk fotboll, basket, fotboll och ishockey. Hockeyn var dyrast och gav minst för det spelar ingen roll vilket väder - man gick in i den där kalla ishallen och sen satt man där. I vårt fall fanns inget intresse för någon sport alls i form av att vara åskådare och gå på matcher så något sådant incitament åt endera sport saknades. Men han ville testa så han fick. Så småningom blev han tvungen att välja och då blev det fotboll. Sista åren var han även knattetränare. 

Jag är glad att han testade alla de här sakerna för med sina olika lag har han utvecklats som individ. Han lärde sig åka skridskor och han byggde en grundkondition och en känsla för hur bra man mår  när man har en aktiv vardag. 

MEN det mutade ju in i princip varenda vardagkväll och nästan varenda helg. Det är svårt att komma ifrån men så är det. Vissa grejer kunde man ju lösa genom att han åkte med andra men dels vill man ju innerst inne faktiskt vara med och heja fram barnet och laget och dels fick man återgälda det genom att ta med andra barn när deras föräldrar kanske inte kunde...
Så det får man nog ta som förälder.
Man vill att barnet ska vara aktivt, växa som person, hålla sig borta från skit och istället ägna sig åt sin idrott och sitt lag men då kommer det med vissa nackdelar för en själv och ens egna intressen. Det får man ta liksom. 

Yngsta barnet har vi försökt förmå att testa men han är inte alls lika intresserad. Han är väldigt fysisk och har inget "emot" att röra på sig men lagidrott går fetbort. Han vill inte. Så vi cyklar mycket och gör annat och tror att downhill eller skateboard eller parkour eller så kan bli mer hans grej. 

Det är väl förmodligen så att din man har sett detta framför sig, att hans barn ska gå samma väg som han. Kanske nå den där högre nivån som alla småpojkar (o pappor) ser där borta nånstans men som han själv aldrig nådde.

Gemenskapen inom gruppaktiviteter ska man inte förminska eller förakta, den kan vara nog så viktig. Nu valde vårt barn fotboll framför hockey efter att ha kört parallellt i tre terminer å jag slapp ishallen. MEN på totalen så har de åren inom idrotten från ca 6 år och fotbollsknattis genom St Erikscupen och sen som hjälptränare när han var 16-17 år, hållit sonen borta från annat skit. För han har helt enkelt inte haft tid. Och han var väldigt dedikerad.

Och fotbollen var klart trevligare för mig som mamma. Sonen ville gärna att man skulle vara med i början, sen fick man absolut inte titta och mot slutet av träningarna var det lite match - då fick man gärna titta igen. Så jag tog alltid med mig träningskläderna och sprang några varv i skogen bredvid sportfältet när han hade fotboll. Och sommartid då det inte var schemalagd fotbollsträning var vi ute och sprang tillsammans. 

Annars har du helt rätt i att ska man vara aktiv hockeyförälder om vi nu tar det exemplet och se till att all utrustning är i ordning, barnet har mat att äta på alla udda tider inför och efter träning, ska hinna/kunna transporteras mellan skola hem och träningar (vissa träningar ligger tidigt på e-m så det blir i princip direkt från skolan), planera inför cuper (inte bara för laget/barnet utan även planera för familjen om det ligger dop, födelsedagar etc framåt), hålla ordning hemma OCH sen hinna klämma in sin egen träning, återhämtning, tid för relationen.. Inte konstigt om man går in i väggen. Om inte hockeyn i det fallet är hela familjens intresse så att båda föräldrarna engagerar sig i laget, i klubben, går med i styrelsen, hänger i ishallarna varenda match osv. Men så verkar det inte här

Sant. 
Fast ur den aspekten behöver man nog skilja på fotboll och till exempel hockey.
Hockey kräver utrustning och tillgång till ishall mm på ett helt annat sätt.
Fotboll är ju så fint på det viset att det inte krävs mer än en plan yta (grus el gräs) och en boll.  Det är universalt och alla kan bli bra.