Konflikt om idrottsaktiviteter
Anonym (TS) skrev 2025-01-08 20:08:27 följande:
Barnen har inte efterfrågat detta. Och nej, man kan inte erbjuda sina barn allt dom vill. Jag betalar inte sådär mycket per barn per år.
Inlägg från: Anonym (Tvillingmorsan)
|
-
Låt din man stå för kalaset och bara om barnen vill. Han kan ändå inte tvinga dem.
-
Är barnen intresserade kanske de i alla fall kan få prova på sporten? Om pappan tar ansvaret.Anonym (TS) skrev 2025-01-09 08:51:30 följande:Ja, alltså jag vet ju redan nu att barn som är dåliga får sitta utanför plan och vänta?. Det kan knappast handla om att det är hälsosamt att röra sig. Det känns mer som en sekt än att det faktiskt handlar om att barnen ska få röra på sig. Röra sig kan man göra med löpträning, cykla eller gymnastik och man har även tid under helgen för att äta mysiga frukostar Och göra saker man vill.
Är de inte intresserade, är ju hela diskussionen meningslös. Vill de inte så vill de inte, hur mycket pappan än brinner för sporten.
Sannolikheten är också stor att de tröttnar om det inte går bra och / eller pappan pressar dem för hårt.
Låt dem pröva sina vingar, men var en motvikt om den aktuella sporten mer är pappans önskan än deras. -
Mrs Moneybags skrev 2025-01-09 08:32:19 följande:
Där har du fel. Det är i princip året runt vilket gör det omöjligt att utöva flera idrotter samtidigt. Min son har nyligen fått sluta med en sport pga detta. Djurgården har nyligen infört året runt-träning inklusive alla lov för barn så små som 8 år. Det är ditåt det går.
Min son går på fotboll 4 dagar i veckan med krav på 80% närvaro. Det slukar enormt mycket tid och därför har vi bestämt att pappan sköter allt med idrotten och jag sköter allt med skolan.
Hade jag vetat hur jobbigt det skulle vara med idrott så hade jag aldrig låtit min son börja med någon krävande idrott. Det är ett helvete och en ständig källa till gräl mellan oss och har i förlängningen lett till att vi ska separera.
Pappan har många krav och ett idrottsintresse som går utöver det vanliga och jag längtar tills jag har sonen varannan vecka så att han åtminstone får respit från skitsnacket/indoktrineringen halva tiden.
Säg nej TS. Särskilt som du redan nu vet att du inte kommer få någon tid med ditt barn på helgerna. Ert barn kommer ändå bara vara en bricka i ett spel för en klubb som skiter fullständigt i barn och endast är intresserad av pengar. En vacker dag dumpar de ert barn och då står ni där med en ledsen kille och tomma bankkonton.
Det är inte så konstigt att man vill introducera sina barn till det man själv brinner för.
Men det kan bli väldigt fel om man beter sig som din man verkar göra. Krav och indoktrinering.
Förstår han själv att det gör mer skada än nytta? Särskilt om det till och med leder till skilsmässa. -
Hur gammal är din son och vad vill han själv?Mrs Moneybags skrev 2025-01-09 13:37:06 följande:Jag tror att han tänker att han gör rätt - att han önskar att någon hade satsat lika mycket på honom när han var barn osv.
Det är självklart fler faktorer som spelar in i vårt skilsmässa, men jag tycker inte det är hälsosamt att träna så mycket som vår son gör och bli fixerad vid träning och kost på ett sätt som gränsar till ortorexi ibland. Det är smärtor i knäna och i höfterna, folk som är oförskämda på planen (inklusive föräldrar), tränare som försöker trycka ner barnen och särbehandlar vissa, nääää jag ser inget positivt med idrotten. Tyvärr! Jag är nog den mest negativa till det på det här forumet haha! Jag är ledsen om jag sprider dåliga vibbar, det är bara såhär jag känner. Och då är jag ändå en person som gymmar 3-4 ggr i veckan och lever hälsosamt, så kost och träning är viktigt för mig. Men inte på den nivån. Intressant nog tränar inte min man överhuvudtaget, trots att han var professionell inom sin sport när han var ung.
Jag vill bara att min son ska vara en fri person och leva ett helt vanligt liv.
Du kanske inte vill skriva för mycket här, men det är skillnad om han älskar sporten, eller om han mest vill göra sin pappa nöjd. Även om fixering och risk för ätstörningar, aldrig är bra oavsett.
Dessutom låter det som han tränar för hårt. Jag är ingen expert, men unga växande kroppar ska inte få smärtor på det sättet.
Har du frågat pappan vad han skulle säga om sonen ville lägga av? Skulle han älska sonen lika mycket och skulle han visa det? -
Mrs Moneybags skrev 2025-01-09 13:37:06 följande:Jag tror att han tänker att han gör rätt - att han önskar att någon hade satsat lika mycket på honom när han var barn osv.
Det är självklart fler faktorer som spelar in i vårt skilsmässa, men jag tycker inte det är hälsosamt att träna så mycket som vår son gör och bli fixerad vid träning och kost på ett sätt som gränsar till ortorexi ibland. Det är smärtor i knäna och i höfterna, folk som är oförskämda på planen (inklusive föräldrar), tränare som försöker trycka ner barnen och särbehandlar vissa, nääää jag ser inget positivt med idrotten. Tyvärr! Jag är nog den mest negativa till det på det här forumet haha! Jag är ledsen om jag sprider dåliga vibbar, det är bara såhär jag känner. Och då är jag ändå en person som gymmar 3-4 ggr i veckan och lever hälsosamt, så kost och träning är viktigt för mig. Men inte på den nivån. Intressant nog tränar inte min man överhuvudtaget, trots att han var professionell inom sin sport när han var ung.
Jag vill bara att min son ska vara en fri person och leva ett helt vanligt liv.Sen är det för jävligt hur det hetsats och kränks i vissa sporter, du är en vettig förälder som reagerar mot det!
Att kraven ökar och att sporten blir mer tävlingsinriktad när barnen blir äldre, är naturligt. Men det borde inte behöva inkludera oförskämda föräldrar eller tränare som trycker ner. Då skapas dessutom osunda machoideal och mobbningstendenser, som förs över på barnen.
Jag trodde att man hade jobbat mer med sånt här i klubbarna? Efter åratal av kritik, särskilt i fotboll och hockey. -
Det har aldrig slagit dig att alla inte har samma förutsättningar?Anonym (sportler) skrev 2025-01-10 08:35:58 följande:Ja och då prioriterar de vuxna inom familjen vems "livspussel" som ska gå ihop på vems bekostnad.
Är det de vuxna som inte ska få sovmorgon på lördagarna eller är det barnet som inte ska få utöva en sport de vill.
Själv tycker jag synd om de barn som inte ens får chansen att prova på en sport de vill prova för att se om de gillar den
Att helgerna kanske är den enda vila föräldrarna får?
Sport och andra fritidsaktiviteter för barnen, bör absolut prioriteras. Men om en viss sport eller aktivitet är väldigt dyr och / eller tidskrävande, är det inte alls säkert att det går ihop med familjens övriga liv, även om barnen gärna vill. Föräldrar ska inte behöva slå knut på sig själva för att få ihop vardagen, och det kan finnas andra syskon i familjen att ta hänsyn till.
I TS fall får ju pappan vara beredd att ta allt ansvar för sporten. Gör han det, borde barnen i alla fall få prova på, som jag skrev tidigare. Men fortfarande - vad vill barnen? Är det mest pappans dröm att de ska bli hockeyproffs eller vad det nu handlar om? Vissa föräldrar verkar tyvärr se sina barn som en förlängning av sig själva, inte som egna individer.
Det handlar inte heller om att offra sporten eller hobbyn åka och fika hos mormor, som du raljerade över tidigare. Det handlar om helheten.
For the record: Våra 12-åringar har alltid gillat att vara hos sin farmor och farfar ibland på helgerna. Pyssla, hjälpa till i trädgården, följa med på ärenden osv. Samt träffa mormor när hon är i sommarstugan. -
Björn Borgs föräldrar offrade varken särskilt mycket tid eller särskilt mycket pengar under hans uppväxt. Visst följde de med på träningar och matcher, men inte hela tiden. (Mina svärföräldrar bodde granne med dem i Södertälje, så de vet.)
De hade dessutom bara ett barn att lägga fokus på.
Björn var en vanlig arbetargrabb som brann för tennis och (som någon nämnde) började sin karriär hemma vid garageporten. Zlatan började på liknande sätt med en boll i Rosengård. Först i tidig tonår började de elitsatsa. Då var de stora nog att sköta sig själva med hjälp av tränare och klubbar som såg deras potential. Föräldrarna var aldrig mer involverade än de kunde och ville vara. Självklart var de engagerade, men behövde inte prioritera bort allt annat.
I dag ställs helt andra krav på tid och pengar. Och som någon skrev: Hur många nya stjärnor har vi fått fram egentligen?