Mammor drar igång vårdnadstvister

Eller så läser man vad jag skriver. Det handlar om en ton, att man bestämt sig för att mannen är en idiot på extremt lösa grunder. Väldigt vanligt att man anklagar folk för diverse personlighetsstörningar också. Det har jag träffat många män som uttryckt om tidigare flickvänner. Typ att dom är borderline, psykopater och psyksjuka. Intressant hur dessa män haft en sån otur och bara träffat den typen  av personer. 

Min poäng är att barnet har rätt till båda sina föräldrar. Att som kvinna har äger du inte ditt barn. Många kvinnor har argumentet att barnen är så små så därför ska pappan inte få ha eget umgänge med barnet, eller barnet känner inte pappan tillräckligt för att umgås med barnet. Orsaken är att mamman inte vill att pappan ska träffa barnet. 

En pappa som tar till rättslig strid i detta slänger på bensin på brasan om han hävdar umgängessabotage. 

En pappa som försöker resonera med en mamma som beter sig utifrån min beskrivning, som exempelvis blir arg för att dom inte har varannan natt från att barnet är nyfött, den blir ju mer passiv och underkastar sig i hopp om att få ett fungerande samarbete.

Det måste ligga i allas intresse att barnen får träffa båda sina föräldrar. Även om man blivit gravid med ett one night stand så har han rätt till delad vårdnad. Det är i sånna situationer många kvinnor även inte känner sig bekväma med detta. Ska barnet bo ibland hos en person hon inte ens känner? Ja, barnet har faktiskt rätt till det. Vill man ha ensam vårdnad så finns det möjlighet att inseminera sig och bli den enda föräldern. 

Anledningen jag tror att det är fler vårdnadstvister som leder till domstol är att män faktiskt vill ta ansvar för sina barn, förr var det mer okej att pappan träffa barnen varannan helg. Nu har vi en ny generation med män som vill träffa sina barn och faktiskt ha 50/50 när barnen är större. Och om man då blivit gravid med ett one night stand och han vill vara involverad då blir det såklart en konflikt om mamman vägrar och letar efter halmstrån för att få sin vilja igenom. Och något som verkligen skadar barnen är föräldrar som bråkar. 

Barn är tåliga. Barn lär sig att olika personer har olika rutiner. Mamma och pappa behöver inte ha samma rutiner eller regler. Vissa kan inte acceptera detta utan bråkar. Helt ärligt känner jag ingen person som tvistat och gått till familjerätten som inte har större problem. Varför skulle man inte kunna reda ut sina problem på egen hand? 

När två personer bestämt sig för att just den har rätt och inte är villig att kompromissa en tum, då hamnar man där?. Det är ju mer en oförmåga Hos båda eller en av parterna. 

Om det finns en dom mot dig och barnet så är det ju brott som ni utsatts för. Det jag menar är att folk kan anklaga folk hej vilt för psykisk sjukdom. Det kan vara en förälder med en ADHD diagnos, som inte är en sjukdom då men som någon kan slänga med att den har en nedsatt funktion och därför är den en dålig förälder. Eller den drabbades av en depression när dennes förälder avled, men har kommit på fötterna igen. För någon kan ett destruktivt liv vara att vara musiker och åka mycket på turné och ha konserter Och absolut, vissa kan nog anse att det skulle kunna vara otryggt för barn att växa upp i en turnébuss. Andra syftar på destruktivt levnadssätt att personen konstant är hög, blivit av med sin bostad och flyttar runt mellan olika kompisar och bara lever i total misär. 

Det jag syftar på är att folk kan slänga ur sig detta. Har en kompis som gjorde en ivf med sin man men med en donator för att hans spermakvalitet va dålig. Han var i allra högsta grad pappa till barnet men inte biologiskt. När hon sen skulle separera så blev hon skogstokig och försökte strida om att han minsann inte va barnets pappa så därför skulle barnet inte få bo hos honom. Hon fick inte igenom detta. Det är inte min poäng, poängen är hennes reaktion. Den är orimlig, känslostormar deluxe och något som skadar barnet. Det var absolut inget fel på hennes ex. Han var ingen galning, han hade inte utsatt henne eller barnet för våld. Hade inga missbruksproblem. Hade en bra utbildning, arbete och så vidare. Men hon körde alla möjliga fulspel och ville att jag skulle göra orosanmälningar på honom. 

Vissa av mina andra kompisar hejade på henne i detta och hjälpte till. Jag har tagit avstånd från henne istället.

Vill uppriktigt säga att jag är så ledsen för det du och ditt barn blivit utsatta för. Det är bra att han blivit dömd för det han gjort mot er och att han idag inte har rätt ens till umgänge. Jag vet hur svårt detta är få igenom. En man kan ju halvt slå ihjäl sina barns mamma och trots detta ha rätt till umgänge så det är svårt. 

Men det var jag tydlig med i trådstarten att poängtera att jag inte syftade på personer som blivit utsatta för våld av barnets pappa eller att han har ett aktivt missbruk. Jag syftar på mer personer som egentligen bara vill ha sina barn ifred och bara försöker med alla medel få sin vilja igenom. Som min tjejkompis som hävda att barnet inte ens var mannens biologiska trots att dom gjort ivf med varandra som ett par. 

Men dom är väl inte i vårdnadstvist? 

Däremot håller jag med dig, stabila personer ringer inte familjerätten när dom har problem. Man ringer väl en familjeterapeut eller parterapeut om man på allvar vill lösa sina problem. Familjerätten ser jag väl mer som sista utvägen när man kämpat länge. 

Känner att denna kommentaren är väldigt raljant. Det handlar mer om att kvinnan har förväntningar på att mannen ska visa att han är seriös, tar det här med barnet på allvar, förstår att han måste omprioritera för att kunna bli förälder. 

Men vissa drar detta till en absurd nivå. Att inte kunna avstå en charkbricka då kan kvinnan tolka som att mannen inte klarar av att göra uppoffringar för att dom ska ha barnet. Rent biologiskt kan kvinnor börja under graviditeten bli kritisk mot mannen på det här sättet. Handlar ju mycket om att kommer han verkligen sätta oss i trygghet nu, kommer han palla detta. Det som blir fel är när andra hejar på dessa känslor och förstorar upp detta till max. Att detta verkligen är ett tecken på att om han inte ens kan avstå brieost när jag tvingas göra detta, hur kommer han då bli som pappa? Kommer han strunta i mig på BB också? Välja en krogrunda framför förlossningen eller kommer han verkligen prioritera att familjen går i första hand. 

När kvinnorna i dessa grupper skriver kan det bli en väldigt uppiskad stämning. Där andra kvinnor ger råd om att deras ex va likadan, hon kommer få problem, och säga sånt som att han är omogen och hon ska absolut inte godkänna gemensam vårdnad. Att med den där lilla beskrivningen säger någon annan att dom känner igen typen, att dom kommer kräva att få umgås med barnet för att jävlas med mamman, så man uppmanar dom att kontakta familjerätten redan nu under graviditeten för att påbörja en diskussion. Dessa diskussioner har jag hört IRL också och där man piskar på mammans oroskänslor. Detta handlar som sagt inte om personer som utsätter kvinnan för psykisk eller fysiskt våld, personen har inte heller ett aktivt missbruk. 

Så detta är lite mer komplext än en brieost. 

Så mannen ska inte ha rätt till vårdnaden alls för sitt barn pga den här orsaken? Hans rätt till varannan vecka ska påverkas av att en man inte klarade av att vara uppe hela nätterna? Om bebisen är uppe på natten så lär barnet sova på dagen och då kan mamman också sova. 

Sedan kan jag tycka att det är bra om man hittar något som funkar för alla iblandade parter. Det handlar om hur man kan hitta lösningar tillsammans. Hur kan mannen avlasta kvinnan om det är så att mannen inte kan prestera alls på jobbet efter att varit vaken på natten? 

Mannen kan ha en sjukdom som gör att han är extra känslig för att vara vaken på natten så att den blir direkt sjuk. Då måste man ju hitta andra lösningar som funkar. Att bara bli hatisk, hur hjälper detta barnet? Är det rimligt att ett litet barn har föräldrar i en livslång strid pga detta? 

En man som sitter hela nätterna och spelar tv spel mär den har ett nyfött barn, hjälper inte till, går till jobbet och kommer hem och forsätter att spela tv spel och undrar varför inte maten står på bordet? jag köper att den mannen är en riktig gris. Men blir det bättre att kontakta exempelvis en advokat och strida om ensam vårdnad för att han är en gris. Han kommer ju förr eller senare få växa upp om han nu ska ha barnet hos sig. 

Det är just konflikterna jag ifrågasätter. Inte att vissa är enormt omogna. Att bli förälder är något man växer in i också. 

Om ett argument kvinnan har på att mannen inte visar engagemang kan handla om att man inte delar graviditeten lika så kan det bli så löjligt som en brieost. Besvikelsen över att enbart hon som gravid måste avstå vissa saker och att han inte kan göra detsamma för henne. Kan du förstå att vissa kan bli besvikna på detta? 

Jag kan förstå besvikelsen av detta, att man känner att man är gravid tillsammans, mannen är inte med och har inte samma hormoner som kvinnan och det blir en krock helt enkelt, men det handlar ju om hur man kan resonera kring detta. Hur man kan hitta ett sätt att förstå varandras synsätt. Mannen kanske inte behöver avstå brieost men kan ge kvinnan massage på fötterna på kvällen för att visa uppskattning att hon bär hans barn, att han förstår att det är tufft att vara gravid. Hur jobbigt det är att försöka sova och ha en bebis som sparkar konstant så man får svårt att sova. 

Men att mötas och kunna finna fina lösningar framåt lyckas man inte med genom att smutskasta den andre. Det visar mer på en emotionell omognad. Att inte ha förmågan att kunna resonera utan gå till angrepp om att han kommer bli en värdelös förälder för att han inte kan förändra sitt levnadssätt det minsta.

Tror du att många föräldrar som kan resonera och lyssna på varandra och är duktiga på att sätta sig in i varandras perspektiv hamnar ofta i domstol med vårdnadstvister? 

Det finns ju många andra timmar på dygnet som mannen kan avlasta på. Det viktigaste är väl att kvinnan får sova och vila ut, hur detta går till är väl upp till varje familj gemensamt att bestämma. 

Är det rimligt att han inte ska få umgås med sitt barn för det? Att han aldrig ska få ha varannan vecka?

Man får lämna sina barns pappor av vilka orsaker man vill. Däremot skulle jag starkt ifrågasätta att det visar på att pappan är oförmögen till att ta hand om sitt barn pga detta. 

Skulle du själv tycka att det va rimligt att inte få träffa din pappa eller bo med honom alls av skäl som detta? 

Detta handlar om agerandet. Vad mamman strider om, vad som är en konflikt. Att man ens tänker tanken att driva frågan om ensam vårdnad för den här saken. Det är konflikten som är intressant. Handlar om föräldrars oförmåga att kompromissa. 

Handlar om beteendet. Att ens börja driva den här frågan är illa. På samma sätt som min vän som drev frågan om att hennes ex inte var pappa till barnet då dom gjort en gemensam IVF men han var inte biologisk pappa, då hävda hon att hon hade all rätt till barnet för han va inte pappa på riktigt. Hon fick inte rätt. Men det intressanta är inte om hon fick fel. Problemet är att man skadar barnen av detta. Att ha absurda och intensiva konflikter är skadliga för barn. Att bråka över triviala saker är pinsamt. Att bråka om detta tar upp resurser från personer som är utsatta på riktigt. Kvinnor som utsatts för våld i relationen eller utsatt barnet för våld. Det som händer när du separerar när barnet är väldigt litet gör att pappan får svårt att kräva saker. Som att han ska få träffa barnet själv. Hur tror du ett möte med en väldigt arg mamma blir när pappan ska träffa barnet? Är det tryggt för barnet? 

Pappan har få rättigheter i detta. 

Jag pratar om exakt samma sak. Det handlar om att hävda absurda rättigheter. Oavsett vad dom får igenom och inte är inte relevant. Det relevanta är ju konflikten och hur man driver en utsatthet som inte finns. Som att 

Jag blev gravid med ett one night stand. Jag vill inte lämna barnet till en främling, jag kommer kräva ensam vårdnad för att barnet är mitt!

Det är nog läskigt att lämna barnet till en främling. Men att inte köpa barnets rättigheter att barnet har rätt till båda sina föräldrar det är svårt. 

Det handlar om det motståndet mamman ger.

Det tillhör inte normen. Men vi ser en ökning av vårdnadstvister i domstol. Inte pga detta men den lilla detaljen att ingen är villig till att samarbeta. Det är inte en sån massiv ökning av män som misshandlar sina ex. Vårdnadatvister i domstol handlar inte enbart om kvinnor som utsatts för våld. Dessa kvinnor har jag full respekt för. Eller som utsatt barnet för våld. 

Att bråka på det här sättet som då vissa kvinnor då gör är ju direkt skadligt för barnet. 

Hur tror du det känns för en man att få dessa falska anklagelser? 

Var nyligen en dokumentär om två män som blivit felaktigt anklagade för att ha styckmördat en annan kvinna. En av dom felaktigt anklagade männen hade ett ex som han hade barn med som sa att deras gemensamma 1 åring berättat att berättat om styckmordet och vad pappa gjort.

Dom här männen blev ju totalt psykiskt nedbrutna.

Det är ett fall som är gammalt. Men jag läser ju själv om kvinnor som av olika skäl inte vill att pappan ska få vara närvarande. Och andra mammor hejar på. Barn som utsätts för detta mår inte bra av att föräldrarna inte kan samarbeta. Jag tycker inte en kvinna som blivit gravid med ett one night stand t ex och som därför inte vill att pappan ska få varannan vecka ska få gå till familjerätten för att man anser att dessa ska ha samarbetsproblem. Det är mamman som behöver få stöd redan under graviditeten med terapi för att på allvar förstå detta. 

Förstå att det faktiskt inte spelar någon roll att hon inte känner pappan. Att barnet inte kommer få ensam vårdnad för det. 

Hur många män tror du orkar med dessa falska anklagelser? När hon får vänner att orosanmäla dom konstant. Hon kan välja att inte svara. Många är osäkra i sin papparoll och kanske backar tillbaka. Om mamman alltid är arg när hon tvingas lämna över barnet till pappan, du tror inte det kan skapa en viss osäkerhet. Att på det så kanske barnet faktiskt inte är lika nöjd med pappan eftersom att dom inte känner varandra, eftersom mamman inte vill detta. 

Om pappan drar igång en rättslig strid mot mamman och går till domstol för att hävda sin rätt, så kan ju en normal person känna att det är att hälla bensin på brasan. Den ena kör extrema fulspel och den andra försöker långsamt bygga upp ett förtroende. Utan att ta in en advokat, vilket i praktiken betyder att kvinnan faktiskt bestämmer. 

Min kompis ex som fick höra att han ändå inte var den riktiga pappan till barnet mådde ju fruktansvärt dåligt. Han började tvivla på sig själv och om barnet verkligen behövde honom och om barnet verkligen skulle må bra av att han tog strid.  Det är ju ingen som går in och tar rättslig strid åt honom. Bryts han ner och uppfattas som passiv så tolkas han ju enbart som en pappa som inte bryr sig.