Hur höja statusen på att få pojkar?

Alltså nu är jag lite less på artiklar om könsbesvikelse hos mammor, det känns som det både hä på FL och i media ramlar ut artiklar och inlägg om mammor som blivit besvikna på att få reda på att de väntar söner.

Det här kan omöjligt vara bra för kommande uppväxande pojkar, det blir ju en underliggande sak i samhället att det är okej att vara besviken om man får en pojke.  Det är ju sjukt sämst, på samma vis som när det var en besvikelse historiskt på att få en dotter.

Hur ska man göra för att komma ifrån detta? Om nu båda kön är lika värda ska ju inget ses som en besvikelse, så varför är det så? Hur kan man komma till rätta med det så inget barn behöver känna att man nog inte var lika efterlängtad som om man hade varit det andra könet. För det KAN inte vara en positiv känsla att få. Och jo, jag är helt säker att man märker det som barn även om mammorna (eller papporna) säger sig inte visa det. Barn märker 

Inte hört att flickor skulle vara mer välkomna än pojkar.

Jag tror att du övertänker det här. Det är normalt att känna besvikelse ibland, det är en normal känsla, och det behöver inte betyda något djupare än att man blev lite ledsen i ett ögonblick, för att sen släppa det. Oavsett vad det handlar om blir många ledsna när de inser att något inte kommer bli som de tänkt, och att de nu lever i en ovisshet. 

Att skamma och sätta krav på att man inte får ha känslor känns som att göra alla involverade en otjänst. Nånstans tror jag väl också att vi alla är smarta nog att inse att det ÄR en skillnad mellan att känna sig lite nere på ett tidigt ultraljud och att faktiskt behandla en bebis illa eller att visa i ord eller handling att han är mindre värd än en dotter?

Jag kan absolut tänka mig att någon säkert blir lite ledsen om de hemskt gärna ville ha åtminstone en flicka, bara för att få tre-fyra pojkar på rad och de känner att så många barn räcker. Det betyder ju inte att pojkarna är oönskade eller att de inte kommer bli älskade, utan bara en besvikelse över något de aldrig kommer att uppleva. Det är ju som om en kvinna alltid drömt om en stor familj, men träffar "den rätte" först vid 38 och blir glad att ens hinna med en bebis. Den kvinnan kan ju ändå sörja alla de där andra barnen hon aldrig fick chansen att få, utan att det påverkar hur hon känner för den enda bebisen hon fick. 

Det är ju redan tabu som det är att inte vara strålande glad vid en graviditet, och speciellt över könet. Om någon ens yppar en tanke om att hen är lite besviken blir dom ju bara skammade och får höra att de aldrig ens borde ha skaffat barn från början. En sån approach är inte hjälpsam för någon. 

Klart det inte behöver finnas statistik. Men många saker förstoras väldigt mkt på internet, och de som läser mkt på t ex Familjeluv kan tro att det är utbredda fenomen i samhället, fast det inte är så. 

Vissa har en agenda att saker ska framstå som en tydlig sanning när det inte berör mer än liten del av befolkningen. Som t ex att pojkar är oönskade eller att alla kvinnor föredrar långa män.