Hur höja statusen på att få pojkar?

Jag tror att du övertänker det här. Det är normalt att känna besvikelse ibland, det är en normal känsla, och det behöver inte betyda något djupare än att man blev lite ledsen i ett ögonblick, för att sen släppa det. Oavsett vad det handlar om blir många ledsna när de inser att något inte kommer bli som de tänkt, och att de nu lever i en ovisshet. 

Att skamma och sätta krav på att man inte får ha känslor känns som att göra alla involverade en otjänst. Nånstans tror jag väl också att vi alla är smarta nog att inse att det ÄR en skillnad mellan att känna sig lite nere på ett tidigt ultraljud och att faktiskt behandla en bebis illa eller att visa i ord eller handling att han är mindre värd än en dotter?

Jag kan absolut tänka mig att någon säkert blir lite ledsen om de hemskt gärna ville ha åtminstone en flicka, bara för att få tre-fyra pojkar på rad och de känner att så många barn räcker. Det betyder ju inte att pojkarna är oönskade eller att de inte kommer bli älskade, utan bara en besvikelse över något de aldrig kommer att uppleva. Det är ju som om en kvinna alltid drömt om en stor familj, men träffar "den rätte" först vid 38 och blir glad att ens hinna med en bebis. Den kvinnan kan ju ändå sörja alla de där andra barnen hon aldrig fick chansen att få, utan att det påverkar hur hon känner för den enda bebisen hon fick. 

Det är ju redan tabu som det är att inte vara strålande glad vid en graviditet, och speciellt över könet. Om någon ens yppar en tanke om att hen är lite besviken blir dom ju bara skammade och får höra att de aldrig ens borde ha skaffat barn från början. En sån approach är inte hjälpsam för någon. 

Haha, nej, jag tar inte och "gaslightar dig" bara för att jag inte råkar hålla med. 

Jag delar absolut inte din upplevelse, och jag tycker också att det är viktigt att kunna hålla space för känslor, även negativa, speciellt kring en graviditet och inte döma ut en person som en usel förälder bara för att de inte reagerat som man "ska". Att känna en liten sorg för att det inte blir en flickbebis när man fortfarande är tidigt i graviditeten betyder ju inte att man inte kommer älska pojken när han väl kommer. 

Sen tycker jag inte heller att könsbestämning är nåt speciellt hemskt heller. Är det så viktigt för ett par att ha ett barn av ett visst kön är det ju bra att alternativet finns. Hellre det än att de försöker själva och hinner få fyra-fem extra barn innan det blir "rätt". Det valet påverkar inte mig eller dig, och det är ju inte som att alla kommer börja göra det heller. Största majoriteten av kvinnor blir ju fortfarande gravida genom att ha sex, och inte genom insemination. 

Jag skrattar för det är så larvigt att komma med anklagelser om gaslighting, bara för att man inte stryker dig medhårs. Det blir ju bara fånigt.

Alltså... Föräldrar kommer ha normer och förväntningar på sina barn oavsett. Ingen kan, eller kan förväntas, uppfostra sitt barn helt neutralt i ett vacuum. Vissa är religiösa och kommer föra de värderingarna och förväntningarna vidare på sina barn. Andra har starka politiska åsikter som kommer forma barnets uppväxt. Andra kommer ha förväntningar när det kommer till skola, yrkesval, partner etc etc. Man kan aldrig helt skydda barn från sånt. 

Är ett par helt säkra på att de enbart vill ha ett visst kön är det ju bra att det går att fixa. Är ju bättre för både dem, men även för barnet. Att göra könsbestämning gör en ju inte till en ond människa liksom.

Om barnet skulle vara trans får de ju tackla det då. Inget säger ju att de skulle älska det barnet mindre på något sätt, om de vill byta kön. Som sagt, det är ju skillnad på en abstrakt idé om ett barn, och när det barnet faktiskt är fött och föräldrarna har knutit an till det.