Hur är era tonårsbarn mot er?

Tror ni inte det är en kulturfråga också? I många kulturer anses det inte alls normalt att tonåringar ska revoltera och frigöra sig. 

Hej, det var jag som skrev kommentaren. Jag insåg ganska snabbt efteråt att jag kanske var lite väl hård i tonen.

Jag är själv i trettiofemårsåldern och har små barn. Jag har fått en del kritik om att jag är "för gammal" och att jag kommer vara senil innan barnen hinner bli myndiga. Jag vet att det inte är sant men ändå kan såna kommentarer krypa under skinnet när de upprepas gång på gång.

Jag vet att jag inte hade varit en lika bra förälder som tjugoåring som jag är idag. Hade jag fått barn med min dåvarande sambo, som uppbrottet var extremt jobbigt med, hade mina barn haft en pappa som inte kunde varit i närheten så trygg och stabil som min man. Och när jag hör mina jämnåriga vänner som fick barn unga prata om tonårsmonstren hemma tycker jag att det känns skönt att veta att mina barn har sådär tio år kvar innan puberteten.

Hoppas att jag inte gjorde någon ledsen med min förhastade kommentar.

Det konceptet kör vi också.
Det spelar ingen roll om du tror att vi kommer bli arga (läs skogstokiga) utan du ringer och vi hämtar, sen kan vi prata dagen efter...

Visst har vi haft våra fighter och visst har det fnissats när jag är en "boomer" eller kör pekfingervalsen på tangentbordet ,men det där ständiga dissandet och att kasta skällsord efter mig som förälder har jag aldrig upplevt - och då HAR jag ändå ett barn med diagnoser .

Generellt....
Helt ärligt tror jag många av tonåringarnas respektlösa beteende speglar en familj som inte mår så bra alla gånger.  Äpplet faller inte så långt osv... 

Noterat det många gånger i min närhet.  Revolter och skitbeteende beror på något. För hårda regler, fel regler, för dåliga regler  ..  inte bli sedd och hörd... kulturella och religiösa regler .. kasst äktenskap. .föräldrar som själva beter sig illa...diagnoser och psykisk ohälsa hos både vuxna och barn...föräldrar umgås i fel kretsar. Föräldrar som dricker lite för mycket..misshandel och bråk.......  osv... ingen rök utan eld liksom... (nej inte allt på en gång men varje familj har nånting som oftast är utlösande faktor)

Ett hem som haltar och skaver om än så litet  får tonåringar att reagera och agera utifrån det.  

Du förstår vad medelålder innebär? Jag hade två tonåringar när jag var 36 år. 

Mina söner har varit väldigt trevliga och respektfulla som tonåringar. Men jag minns att äldsta sonen ofta var lite chockad över hur hans tjejkompisar betedde sig mot sina föräldrar när de va runt 15 år. Han sa jämt att jag borde va glad över att jag bara fått pojkar :) Tjejerna fick tydligen väldiga utbrott på sina föräldrar när de inte fick som de ville. 

Hej!

Blev inte ledsen haha men blev och fundera lite då man ibland får höra av andra att de tror det är jättejobbigt att ha tonåringar. Låter ibland som det vore standard att ha väldigt bråkiga tonåringar vilket jag inte alls känner igen även om jag förstår att det är väldigt olika såklart.

Oförskämt av folk att ifrågasätta din ålder och hur det blir framåt. Så gammal är du ju inte heller för den delen:)
Vem uttrycker sig på det viset?!

Mina tonåringar är också trevliga personer.

Bra att du inte tog illa upp 😊 ja ärligt talat så undrar jag nästan om det där med att ha monster till tonåringar och att själv inte vara så värst väluppfostrad hör ihop...

De flesta som kommer med dessa kommentarer är personer jag känner sedan barndomen. Vi har gjort olika val i livet och vissa av dem är snabba att döma de som inte gjort samma val som de gjort.
När jag blev gravid var det inte så mycket "grattis" från dem utan mer "vad synd att du väntade så länge". Och när jag berättar om hur mysigt det är att vara mamma får jag ibland till svar "ja vänta du bara till tonåren när ungarna hatar dig, din son kommer kalla dig 'jävla hora' och de skriker åt dig att hålla käften så fort du öppnar munnen, då kommer du inte tycka det är lika mysigt".

Ursäkta men va? När jag var tonåring var jag absolut inte någon perfekt ängel, jag hade mina jobbiga perioder och tyckte ofta att mina föräldrar inte fattade något, men aldrig i livet att jag skulle säga att jag hatade dem. Hade min bror kallat min mamma för hora skulle han få veta att han levde, det kan jag lova.

Men idag har barn större tillgång till "vuxen" media, de ser på youtubekanaler som inte är riktade mot barn och om föräldrarna tycker det bara är gulligt med femåringar som svär och är otrevliga mot andra så är det inte så konstigt om dessa barn fortsätter vara otrevliga som tonåringar. Bara det att en tonåring som kallar sin mamma för "jävla hora" inte är speciellt gullig. Inte för att jag tycker det är så trevligt med barn som säger det heller.... Men jag fattar ju att barnet har lärt sig från någonstans. Antingen att man använder sådant språk hemma, eller att de (som vissa av mina bekanta gjorde) tycker det är så roligt med barn som har ett grovt och sexualiserat språk att de bara skrattar åt det. Kanske till och med filmar och lägger ut på sociala medier i hopp om att deras svärande unge ska bli influencer. 😁

Mina tonåringar beter sig inte illa mot oss föräldrar. och de respekterar oss i den mån jag tycker krävs. Många sätter likhetstecken mellan respekt och lydnad, men det är inte samma sak. 

Men det har absolut funnits perioder med jobbigt humör, jobbigt mående och annat som påverkat hur ens föräldraskap känns. Både under tonåren och andra perioder. 

Perioden kring 14-16 år har jag upplevt som den mest turbulenta. På liknande sätt som att trotsåldern och sexårs åldern kunde vara rätt krävande. 

men jag har försökt se det som en utvecklingsfas och hanterat det humör och den turbulens som varit. 

 

Min dotter är otrevlig mot mig på så sätt att hon demonstrativ inte lyssnar, eller så suckar hon högt när jag säger nåt. I värt hem är pappan den snälla som aldrig haft regler medan jag sätter upp rimliga regler. Så hon hatar mig nu men jag tror hon kommer förstå mig om 10 år. 

Vi försöker få barn och har de senaste åren tänkt tillbaka mycket på hur det såg ut i mitt hem. Hur jag var som barn, tonåring och hur det såg ut hos mina kompisar. 

Hos oss var det mycket konflikter. Jag såg min ensamstående mamma som min fiende inte en vän. Jag var vad man kallar en jobbig tonåring. 
Hon var endast hemma för att sova. Hon ansåg att hon gjort tillräckligt genom att betala. Vi pratade eller umgicks kanske 2 gånger per år. Jag minns varje gång, så sällan var det. Jag såg mina vänner ha taco fredagar med familjen. Jag kunde som tur var uppleva det hemma hos dom. Väldigt tacksam för dessa vänner och deras föräldrar som många gånger tog in mig. 
Jag kände mig ensam trots att jag hade en mamma. Hon kände mig inte. 
Sen flyttade hon hemifrån och lämnade mig själv i lägenheten när jag var 15. Dök upp nån gång då och då och gallskrek för att det var kaos i hemmet. 
Jag var då som sagt 15 år och skulle ha koll på ett hushåll. 

Men det sagt, många gånger finns det en bakgrund till varför tonåringen är jobbig. 
Sen saknar många självinsikt och förstår inte att dom själva orsakat detta. 

Min mor såg det inte. 

Vi har nu för övrigt en jättebra relation. Vi jobbar även ihop. Det går jättebra. Men jag tycker fortfarande att hon inte är en bra mamma. Hon bör aldrig haft ett litet barn. Som kollega och vän är hon däremot jättebra. 

Vi har just nu tre tonåringar och visst känns det vissa dagar. Ibland undrar man hur de små pigga, glada, sprudlande, nyfikna barnen, blev till morgontrötta, suckande, stonkiga tonåringar. Samtidigt är det häftigt att kunna ha vuxna, djupa konversationer och se dem utveckla sina talanger och vuxna personligheter. 

Rekommenderar boken "The teenage brain: A neuroscientist's survival guide to raising adolescents and young adults". 

Gör liknande här. Humor och att prata om en massa saker. Mina tonåringar är mkt bra på att argumentera, tycker det är super att dom kan uttrycka sina önskemål och se olika sidor och möjliga konsekvenser. Att själv vara ödmjuk inför sina handlingar är jag säker hjälper till, dom ser att man kan reflektera och inte alltid automatiskt vet bäst. Beroende på vad det gäller såklart.

Jag dömer inte och dom vet att dom kan ringa för att få hjälp om det behövs. Sen nästa dag kommer en diskussion om hur man kan påverka utgången i framtiden på ett bättre sätt.

Har haft många ibland hetsiga diskussioner men det leder alltid fram till bra resultat, att alla blir nöjda. Så nej, inga skällsord eller dålig stämning som hänger kvar.

Vilken sorglig läsning att du kände att din mamma var en fiende och inte vän😥
Jag är ju också ensamstående och har dessutom en kronisk sjukdom som gör att jag behöver vila mycket efter en arbetsdag, handling, matlagning och disk mm.
Har alltid dåligt samvete över min bristande ork och att vi inte har sk. Taco kvällar här mm men kompenserar det med att vara en närvarande mamma som låter mitt barn ha kompisar ( och killen) här i den mån det går, oftast flera ggr veckan men eftersom jag behöver mycket vila hänger de gärna hos någon som bor större och har ff.
Vi har också mor och dotter tid då vi gör saker ihop tex reser utomlands, dessa stunder är GULD värda och jag blir alltid insläppt i hennes liv. Vi kan prata om allt mellan himmel och jord, även hennes kompisar vänder dig till mig när de har haft det svårt.
Hoppas av hela mitt hjärta att hon inte ser mig som sin fiende trots min brist på ork men som ändå gör så gott jag kan med det lilla extra.
Vad saknade du mest hos din mamma?
Taco kvällarna eller mer engagemang?
Sorgligt att hon lämnade dig så ung, för mig helt obegripligt att man kan överge sitt barn i så unga år😢

Skönt ändå att ni fungerar i arbetslivet tillsammans ❤️

Som ensamstående ÄR det svårt att få orken att räcka till även som fullt frisk och det är en stor sorg i mig att inte kunna ge mitt barn allt jag skulle vilja och önska.
Men jag gör åtminstone allt vad jag kan för mitt barn och hon är alltid min prioritet här i livet.
Hoppas att det är tillräckligt.