Hur är era tonårsbarn mot er?

Så illa är det kanske inte men visst kan tonåringar vara jobbiga. Det är en del av utveckligen precis som många treåringar har en fas när de är jobbiga. Det är värre för vissa och för vissa märks det knappt medan majoriteten är medeljobbiga. 

Mina tre söner har aldrig betett sig så . Självklart har en och annan trotsig eller sur kommentar fällts men det har tillhört ovanligheten och varit befogat. 

Alla tre är utflugna och vi är tajta med varandra och jag har aldrig haft några duster med någon av dom. Tvärtom uppskattar dom sin coola mamma som alltid gått sin egen väg och kanske är det just därför vi sluppit drama I familjen. Jag vet mycket väl att mina livsval och uppoffringar i livet gjort mig öppensinnnad och accepterar udda fåglar utan omsvep och mina söner har tryggt kunna landa i det och fått stöttning i sina egna livsval som sticker ut på olika sätt. 

Jag tror det handlar mycket om huruvida man har ett neurotypiskt barn eller ett barn som har ADHD/ADD, svårt med impulskontroll och humör.

Vår son är lugn i alla lägen, han är känd för det bland sina kompisar. Det har gått att resonera logiskt med honom sedan han var fyra år gammal och jag kan räkna på ena handens fingrar antalet gånger vi var osams under hans tonår. Vi som föräldrar har aldrig fått höra några fula ord mer än kanske "du är dum nu mamma" när han var i förskoleåldern.

Han är alltså avvikande åt det lätthanterliga hållet, och har också tackat för att vi har lärt honom "allt som behövs för att klara livet". Han får nu hjälpa de av vännerna som knappt blivit insläppta i köket, inte fått lära sig om försäkringar, hur man städar eller hur man gör en budget.

En vän till mig har diagnos själv, och det har även tre av deras barn. Där har det varit vanligt med högljudda bråk, man kastar saker, syskonen har sönder varandras saker, skriker extremt fula ord, slår i dörrar och lever rövare. Ett barn har ADHD och hotade med suicid redan i lägre tonåren, ett annat har ångestproblematik och flera har varit hemmasittare delar av sin skolgång. Mamman gick i väggen ett tag med att försöka få hjälp till dem, hålla på med skolbyten och lärarsamtal och BUP och krissamtal konstant, men det ljusnade lite när de värsta tonåren var över.

De flesta tonåringar ligger så klart mellan dessa ytterligheter, och hur föräldrarna betett sig mot dem under uppväxten har givetvis också stor betydelse. 

Jag tror det är jättesvårt att behärska sig i alla lägen om man har utåtagerande barn med diagnoser, så det är inte konstigt om det går fel ibland vid konflikt, för att föräldern helt enkelt inte orkar. Och det är väl klart att man kanske inte hinner lära sina tonårsbarn en massa "vuxenkunskaper" om all energi går till att försöka få dem att kliva ur sängen och gå till skolan överhuvudtaget?

Jag tror alltså inte att jag själv hade klarat ett sådant barn så mycket bättre än de gör, jag är bara tyst tacksam att jag inte har blivit prövad på det sättet, i alla de åren. Min djupa respekt till alla engagerade föräldrar som kämpar dagligen för sina barns psykiska välmående och deras framtid.

Jag minns ju hur jag själv var och det hör till åldern att testa gränser. 
Ända från att de är små och sen i vidare cirklar och inom fler och mer avancerade "områden". Det är ju små marginaler ibland, mellan att låta dem göra/testa saker som man misstänker kommer gå åt skogen och att man därför säger nej... till att säga ja, låta det gå åt skogen och att barnet förhoppningsvis drar lärdom av det som hänt.

Så länge det inte handlar om fysiska skador på en själv eller någon annan eller stora ekonomiska belopp kan man ju diskutera det mesta. Det är vår utgångspunkt.

Det svåra tycker jag är att hantera att unga idag inte har samma respekt. Det tycker fler av mina vänner med jämnåriga barn också. Och jag menar inte respekt som att "bete sig", säga tack, vara hövlig, hjälpa till hemma osv för det har våra barn koll på. Utan mer att om någon av våra föräldrar sa nej så var det nej. ALLT var liksom inte uppe till diskussion. Och här menar jag inte heller att man ska ha en sån stil som förälder att man ska vara något slags envåldshärskare, inte det. Man kan absolut prata om saker, diskutera, komma fram till en lösning. Men inte om ALLT. Inte hela tiden!

Äldsta är nu snart 19 och sen han blev myndig har det varit rätt tufft. För det är så mycket som han kan och får göra nu. Kan och får - men kanske inte BÖR.

Han bör inte tatuera sig, enligt oss. Det kan han göra när han blivit 25+ och har utvecklat sitt konsekvenstänk. Men vi har inget att sätta emot då han jobbar och tjänar pengar samt att han är myndig. Hade min mamma sagt nej så hade jag respekterat det. 

Han bör inte gå ut med kompisar (nästan) varje helg. Vanliga vuxna människor gör inte det, känner han nån som är över 30 som gör det? Svar nej. Men nu när han KAN så vill han. Och det gör han. Han verkar kunna hantera alkohol så det är inte det men han hamnar efter i sömn och hinner inte ta ikapp förrän det är måndag morgon och dags att gå till skolan. Hade min mamma sagt nej hade jag lyssnat liiite mer i alla fall.

Inte heller borde han ha rest utomlands i somras. Vi tyckte det var lite tidigt och att han inte hade den mognaden. Särskilt som vi inte rest med familjen heller på ett par år. Det hade blivit ett bra "genrep" för honom om vi gjort det och att han då fått ha mer ansvar, ha koll på pass, tider ja - såna saker. Men han var ju 18 och hade egna pengar så han åkte. Hade våra föräldrar sagt nej så hade vi respekterat det för så gjorde man! Man sa inte emot. Man hade lite mer förståelse för att vuxna faktiskt ibland kunde veta saker som man själv inte förstått än och att det fanns en anledning. 

Sen är jag rädd för det här med snabblån, att skriva på med e-legitimation på saker som man inte förstår vad det är. Att han ska bli lurad. Sätta sig i skuld. Det är en massa sånt som öppnas upp för en som blir myndig som vi pratar väldigt mycket om här hemma. 

"No shit" att tonåringen har humör. Pendlar också kraftigt mellan att tycka att vi "iggar" henne och att vi lägger oss i allt. Kan bli fly förbannad för en enkel fråga, typ "hur var det i skolan?" och är ganska långsint dessutom, har hon väl blivit sur (för ingenting) är hon ofta det några timmar.

Där emellan är hon trevlig, pratsam men lite egocentrisk i babblandet, samma historia om sig själv kommer flera gånger. Hon sköter skolan, sköter djuren, håller snyggt omkring sig. Lagar självmant mat och bakar till hela familjen. 

Inga diagnoser och barn åt det enklare hållet. Det blir nog bra.

Jag och min dotter ( är helt ensamstående) har haft otaliga bråk genom åren och många gånger tänker jag att det har berott på att det bara är vi två och att hon tidigt har fått mycket delaktighet och inflytande hemma, för att det just bara är vi två och ingen annan vuxen som lägger in med sitt veto.
Sedan finns det två sidor på muntert också som att det också har gett henne otaliga styrkor att kunna hävda sig och argumentera för sin sak som är något bra ute i världen och att hon sällan lyckas bli överkörd.
Men klart det blir jobbigt här hemma när hon är proffs på att argumentera och försöka att få sin vilja igenom vilket hon självklart inte alltid får, allt kan inte diskuteras utan ett NEJ är ett nej i vissa fall.
Så med facit på hand så har jag själv skapat en stridsmaskin ( 😬) och det kan bli väldigt högt i tak här.
Turligt nog lägger sig det allra oftast snabbt och vi lägger ned stridsyxan och börjar att resonera om saken på ett mer resonligt och lugnare vis.

Sedan förstår jag också att det har med frigörelse att göra och att det hör till då man mer och mer blir sin egen person och vill forma sitt liv efter eget tycke.
De flesta saker kan vi kompromissa om och hon är allt vad man kan önska sig av ett barn- ungdom- människa men vissa saker får hon bestämma fullt ut den dagen hon har ett eget boende.

Och visst tär dess konflikter som uppstår ibland men kärleken är starkare så vi hittar alltid tillbaka till varandra och försöker hitta lösningar som båda kan acceptera och känna sig nöjda med.

Sedan när har 35 åringar tonåringar?! Medelåldern för första barnet ju väl 29?!

Humor brukar funka när man uppfostrar tonåringar.
Att ha regler som är vettiga som båda parter tycker är ok underlättar.
Mina ungar har alltid vetat att de kan ringa hem och en förälder kommer och hämtar direkt, frågor och pekpinnar får man ta en annan dag.
Att min 19-åring låter kompis som missat sista bussen hem sova över tycker jag är positivt, visar på medkänsla och konsekvenstänk.

När mina var tonåringar var de oftast snälla och respektfulla, den ena hade en sämre period som 20åring istället, den andra är vuxen utan att ha betett sig som en klassisk bild folk har av tonåringar.