Var jag elak?

Kanske borde jag ha träffat honom ikväll. Men hur kul är det när han gör det för att han känner sig "pressad" till det? Varför tillåter jag mig att bli behandlad så? 
Jag känner att jag inte tål att se honom. Sitta bredvid honom i soffan och han är opersonlig och tyst och jag känner att det är mitt ansvar att få igång en konversation, mitt ansvar att se till att stämningen är god? Känna mig spänd och onaturlig och självmedveten eftersom jag bara får ett "mm" eller ett "jaha" till svar. Som om allt jag säger är dumt eller irriterande. Jag vågar inte vara mig själv. Samtidigt är det mitt fel att jag inte är mig själv.

Visst, han har gjort en del förändringar i sitt beteende sen jag beskrev vad jag behövde i relationen, men det räcker inte. Känner mig helt mindfucked? 

När en kollega och jag pratade om att känna sig ensam i livet kom han in till mig vid dagens slut, sa god jul och avslutade med "och du? Du är inte ensam, glöm inte det, du är en jättefin människa". Jag blev glad och rörd. Sen ledsen. För det skulle min kille ALDRIG säga till mig.

Sorry för långa inlägg. 

 tänker faktiskt träffa vänner ikväll. 
Vi har haft pauser förut. Initierade av honom. När jag läser i mina dagböcker från den tiden ser jag ett tydligt mönster. Först förtvivlan och ångest. Sen klarhet och självrespekt, som om jag vaknat upp ur en psykos typ. Sen börjar han höra av sig igen och jag sugs in. Börjar ursäkta och försköna hans beteende. Han har ju anknytningsstörningar pga trauman i sin ungdom och så vidare som förklarar hans agerande etcetera och så vidare. Och så fortsätter det. Igen och igen.

Nu har jag börjat bli arg istället för förtvivlad. Tänker att även jag har trauman från livet, men inte beter jag mig som en röv för det. 

Det här att jag ställde in idag, det skulle aldrig ha hänt förut. Så gradvis börjar jag frigöra mig, verkar det som.

Och är han narcissist, så får de jättejobbigt när du håller dig borta från dem. De tappar kontrollen över dig, och de hatar sånt.

Han har ringt tre gånger igår kväll. Utöver de 2 gånger vi pratade och jag sa att jag inte hade lust att ses.
Verkar panikslagen. Men jaha, liksom.

Jag vet inte. Det är det som är så sjukt. Jag har gjort slut på andra relationer och visst var det svårt och jobbigt men nödvändigt. Han har någon slags psykisk makt över mig. Som jag ju tillåter. Kanske aktiverar han alla mina anknytningsstörningar?
Jag minns till exempel ett förhållande för rätt många år sedan då killen helt plötsligt "tappade sina känslor" och jag bad honom bokstavligen att dra åt helvete. Bara sådär. Det var kanske elakt och att ta i, men jag brydde mig inte. Det är omöjligt med den här mannen. Jag tycker inte om mig själv så här. Men kan inte bryta.

Jag går hos psykolog. 

Jo vi har setts. Han vill göra saker. Vill att jag ska träffa hans vänner på middag. Vi ska träffa min syster på middag om några veckor. Så han verkar villig till förändring. Men jag har blivit så sårad, han har gjort mig så illa att det är svårt att komma förbi det. Tappat respekten.

Det har hänt en sak. Jag har börjat få känslor för en på jobbet. Tänker inte agera på det - don't shit where you eat och allt det där. Vi är vänner dock. Han skriver och säger saker till mig som den andre aldrig skulle göra någonsin. Att jag inte är ensam, att jag är en stark kvinna osv. Han är intresserad av mig och mitt liv. Frågar och lyssnar. Pratar. Kommer ihåg saker jag berättat. Stöttar och lyfter mig.

Skithögen har aldrig gjort något av ovanstående.