Kvinnor som gnäller barnens fäder?

Jag har levt i flera relationer med våld. Sedan valde jag bort män i nästan 10 år och gick i terapi och tog tag i min barndom.

Sedan träffade jag en ansvarsfull man som gör allt för våra barn, där jag aldrig är rädd att han ska slå. För mig va detta nästan konstigt och vissa dagar är det fortfarande det. Jag kan uttrycka vad jag känner, utan att känna det minsta rädsla för att bli utsatt för våld eller annan bestraffning. 

Däremot har jag haft vänner som aktivt blivit tillsammans med narkomaner dom ska rädda, dom visste inte vilken dag det var innan dom fick barn och vet inte bättre när dom väl får barn. Dessa kvinnor har trott att männen ska bli drogfria när barnen kommer. Har aldrig sett det inträffa. 

Mamma säger fortfarande att det inte är så farligt och bortförklarar allt, skönmålar och förminskar. Säger att saker inte hänt. Min pappa har blivit nykter och har bett om ursäkt? och är inte aggressiv längre. Varken mot mig eller sina barnbarn. 

Det som har skadat oss är hennes skönmålning och bilden av att jag och mina syskon skulle varit känsliga. Att det inte var något vi utsatts för. Hon är så borta att hon normaliserat allt och det blir ju direkt psykisk misshandel. I många år trodde jag att jag bara var känslig. Att pappa inte gjort fel, han hade inte problem utan problemet va hur jag såg på världen och mer va enormt känslig. 

I vuxen ålder efter några tusen timmar i terapi och med möte med andra människor så visar det sig att jag upplever saker likadant som majoriteten. Typ att många uttrycker att Gösta blev för full på julfesten. Innan trodde jag det var jag som bara blev rädd för saker som inte va obehagliga. 

Hennes dåliga samvete hjälper väl inte mig om hon säger till mig att han inte gjort något och är oskyldig?

Och ja. Det kan vara svårt att lämna. På samma sätt som att det är svårt att sluta med droger. Varför anses mamman vara den oskyldiga i detta. Sedan i trådstarten tog jag upp att man skulle ha barn med 2-3 män med samma resultat och att man kallar det för otur. 

Jag ser ett mönster i dessa kvinnor. Totalt avsaknad av självinsikt och en oförmåga att inte kunna läsa av andra människor. 

Ursäkta?? Jag har aldrig skrivit ett inlägg om att kvinnor inte ska ha rösträtt? jag älskar kvinnorna som drev igenom rösträtten och är tacksam för att kvinnor innan mig stridit. Däremot hjälper vi inte kvinnor som har ett problem med att upprepade tillfällen inleda förhållanden med destruktiva män genom att säga att dom haft otur. När det finns ett mönster finns det en problematik. Utmaningen som finns är ju att ingen vågar lyfta frågan och erbjuda dessa kvinnor adekvat behandling. 

Att inte förstå att just specifikt dessa kvinnor har problem och utmaningar och hjälpa dom är ett stort problem. Jag tror att vi i framtiden faktiskt kommer att hjälpa dessa kvinnor för att kunna erbjuda dom stöd för att kunna ha hälsosamma relationer. Det är väl det bästa för alla. Att bara måla ut dom som offer när dom gaslightar sina barn är inte rätt? 

Nja, det som jag och mina syskon tagit mest skada av i efterhand som vi lider av idag är mammas förskönande. Jag pratar om nutid och dåtid. När jag var barn såg jag mamma som ett helgon och offer och att pappa var den onda. Pappa har gått i behandling och tagit tag i saker. 

Min mamma är mentalt på samma plats. Och nej jag bortförklarar inte det som hänt. Det var fruktansvärt och något som skadade mig. Men det är inte jag tagit samma skada av. För det är så uppenbart fel. Det kvinnorna gör när dom förminskar, gaslightar m.m är för mig det som jag verkligen tagit skada av. Att jag har en felaktig världsuppfattning som hon fick det att framstå som. Du tror inte att sånt kan sätta sig djupt? 

Ja när jag ville slå larm om vad som hände så idiotförklara min mamma mig och berätta för socialtjänsten att jag hade en skev världsuppfattning, livlig fantasi och inget har hänt.

Så hon fick med sig dom på tåget (socialtjänsten) under många år. 

Jag fick höra gång på gång då av alla att inget av det jag sa va sant och att jag bara va känslig. Att pappa hade tappat något i golvet, när han kastat sönder möbler och liknande. Socialtjänsten höll med min mamma.

Idag 15 år senare så har min pappa erkänt allt han gjort. Han har blivit nykter och ber om ursäkt. Mamma hävdar fortfarande att ingenting har hänt och att pappa inte någonsin haft problem med alkoholen. 

När jag var liten sökte jag min trygghet hos mamma och såg pappa som den onda. Men det som verkligen under många år satte spår va att jag trodde länge att saker som hände inte va på riktigt. Om jag gick in i en relation med en våldsam man så tänkte jag verkligen att jag var känslig, att jag hade en konstig världsbild och att det var därför jag upplevde mannen som våldsam, eftersom jag hade min mammas röst i huvudet och det socialtjänsten sa utifrån vad min mamma övertygat dom om. 

Så jag har fått jobba med just detta i terapi. Det som varit mest jobbigt. Att få ett slag kunde jag leva med, men att förvirras av att det inte hade hänt så jag inte kunde lita på mina känslor. Det va värre. Jag har varit i gruppterapi med andra personer som mig?. Deras mammor gjorde samma. En tjejs mamma kastade ut sin dotter för att pappan förgripit sig på henne?. Mamman var arg för att hon bjudit ut sig till hennes man och att hon va en liten slampa som gått lättklädd hemma och att pappan inte gjort något. Det här är inte okej och det är den gruppen kvinnor jag syftar på. Som bara ser sig som offer för massa omständigheter. 

Ja och att bara tillåtas säga att man har otur 2-3 ggr är inte rimligt. Har en sån kvinna nära mig. Hon har skaffat massa barn med två ansvarslösa och alkoholiserade män. 

Män som kört rattfulla med barnen till skolan. Män som hamnar regelbundet i fyllecell, inte kan hjälpa till med någonting. Som snor pengar av folk för att finansiera missbruket? Hon har bara otur och är trött och det är synd om henne? nu har hon varit otrogen med en man som sitter hela dagarna på krogen och dricker Och reser + är ekonomiskt oberoende. Den personens barn är omhändertagna av socialtjänsten, mannen hon är otrogen med alltså. Dottern har försökt ta sitt liv och mannen är mest intresserad av sina drinkar även om han gör det i finare salonger. 

Men jag ser det knappast som en slump att det blivit såhär. Men soc har hon fått gå till med båda papporna till hennes barn. Då är hon mest irriterad hur dom kan göra såhär?. Ja, undra varför. Hon har själv en bra ekonomi och skulle absolut ha råd med ett eget boende. Det finns liksom inga bortförklaringar.