Jag tror att min mamma aldrig har gillat mig

Min mamma är bipolär med drag av narcissism och hon har alltid low key tryckt ner mig. Jag har alltid varit en kreativ person och rört mig i kulturella sammanhang, har även studerat konst. Min mamma har bara talat illa om det, på ett väldigt "slugt" och subtilt sätt. Typ passivt aggressivt. Om jag visade något jag gjort och var stolt över så kunde hon säga "ja, det är ju inte "fint" direkt, men du har väl skapat någon egen stil" eller "ja, jag antar att det är så konst ser ut idag, att det är meningen att det ska vara skevt". Om jag så hade gjort en perfekt grön cirkel med typ laserprecision på vit bakgrund hade hon ändå sagt "det var en ojämn cirkel, ska den se ut så?". Hon har även alltid refererat till mitt skapande som "pyssel".

Har också fått samma kommentarer om mitt jobb, där jag är ganska omtyckt av både chefer och kollegor och gör ett bra jobb för mig själv och andra. Jag avancerade efter några års hårt arbete och fick en mer ansvarsfull roll och mammas reaktion på det var "ja, det var väl inga med rätt kompetens som sökte tjänsten antar jag". Jag var med om en olycka och hamnade på sjukhus, då kom två arbetskollegor förbi med presenter från alla övriga kollegor och lyckönskningar. Mammas reaktion på det var "ja, dom är väl rädda för dig för att du är i en arbetsledande position och ville fjäska".

Även om jag, på något jävla vänster (ej tack vare mamma), fått någon slags grundsjälvkänsla och är ganska trygg i mig själv, så när hon droppat såna kommentarer har jag blivit så ställd att jag inte ens vet vad jag ska svara. Har alltid blivit upprörd/ledsen i efterhand. Det är som att man haft en elak mobbar-kompis, som innerst inne hatar en, eller som vill trycka ner en för att själv må bra, fast det är ingen taskig kompis utan ens egen mamma.

Nu har jag ingen kontakt med mamma, av många anledningar men det kanske inte är så konstigt att förstå med tanke på vad jag skrivit ovanför, men nu när jag fått distans så kan jag inte låta bli att tänka att hon nog varit avundsjuk. Men det är ju också ganska fucked up att trycka ner sitt barn för att man är avundsjuk. 
Att klippa med mamma är nog bland det bästa jag gjort i mitt liv. 

Och ja, jag har läst boken som någon länkade. Fick svar på mycket och kände igen nästan allt från min egen uppväxt.