Är det verkligen så jobbigt o va lärare som alla klagar om?
Det som är mest plågsamt är föräldrar. Föräldrar som kräver, kräver och kräver. Som kan skriva aggressiva mejl om precis vad som helst. Det kan handla om precis vad som helst.
En gång frågade jag några elever om dom ville vara med på en sak utanför skoltid. Typ att rektorn frågat mig om jag hade fyra elever som skulle vilja ställa upp på ett öppet hus för några som skulle komma utifrån och höra elevernas röster. Jag hade inte mycket tid på mig. Jag träffade dessa elever EN gång i veckan. Hade två veckor på mig. Så jag frågade snabbt om dom var intresserade. Då hör en mamma av sig, hennes 13 åring hade blivit tillfrågad och mamman va fly förbannad. Jag skulle pratat med henne först. Jag hade ju inte den tiden att först fråga föräldrarna och sedan fråga eleverna.
Rektorn ville att jag skulle välja ut dom jag ansåg var mest lämpade dessutom.
Hennes barn valde att tacka nej. Dom tre andra tackade ja. Deras föräldrar följde jag upp med direkt. Men jag ansåg inte att jag behövde följa upp med en elev som verkligen inte ville själv, då spelar det ju ingen roll vad föräldrarna säger. Och det var en 13 åring. Inget litet barn direkt.
Det är rätt jobbigt att få dessa mejl. Det är ju inte ofta, men när dom kommer och från samma föräldrar som antagligen har stora psykiska svårigheter. När man får mejl en hel natt med 20 minuters mellanrum om hur hemsk jag är, hur kunde jag ge deras barn det där betyget exempelvis. Deras barn har ansträngt sig. Man får inte betyg för att man anstränger sig, man får Ett visst betyg för att man uppfyller vissa krav för just det betyget. Vissa har saker naturligt med sig och behöver knappt andas för att få ett visst betyg medan andra får kämpa rejält för att ens få ett E. Det är inte rättvist, men jag kan inte grunda ett betyg på vad jag känner, jag får inte det.