Är det verkligen så jobbigt o va lärare som alla klagar om?

Ja, men om man jobbar 45 timmar i veckan så har man arbetstid någon dag efter kl 16, eller om man så vill snor-tidigt på morgonen. Det borde vara rätt enkelt att meddela när det är ok att kontakta läraren så att det inte uppkommer såna här situationer. 

Ja det var ju det jag skrev. Att läraren skulle meddela när det var ok att ringa. Och såklart är det läraren som bestämmer när. 

Problemet är nog att inga lärare erbjuder eller informerar när och hur man kan få prata med läraren.  Kan tänka att den förälder som ringer klockan 19 har försökt nå dagtid men när det inte går ringer man till slut på kvällen. Det är nog sällan för att jävlas med läraren. 19 är nog snarare av omtänksamhet för att inte störa mitt i kvällsmaten.

Nu har jag aldrig ringt hem till en lärare så du behöver inte rikta det till mej. Men visst finns det tillfällen där det faktiskt finns skäl att ringa läraren. 

Om du vill ha ett exempel när det är helt ok att ringa läraren kan du få ett av mej hämtat från skoltiden. Min väninna ringde sin barns lärare en kväll.   En elev i hennes barns högstadieklass hade sagt att han skulle ta med en kniv dagen efter och använda den mot läraren.  Min väninna kunde såklart skickat ett mejl och hoppats på att läraren sett det innan hen gick till skolan. Dumt av henne att vara så respektlös. Eller?  Och jo, eleven kom med kniv. 

Finns säkert fler tillfällen det är berättigat med ett telefonsamtal. 

Har arbetat som gymnasielärare i ungefär 5 år. Upplevde det som ganska enkelt och arbetsbördan var ganska lagom. Mycket handlade om att strukturera och planera. Du har ett visst antal timmar i ett ämne och mål som eleverna ska uppnå. Lägga upp en grovplanering så att alla har möjlighet att visa kunskaper i målen. Lite mer detaljplanera och det är klart. Nästa ämne. 

Jag var alltid tidig på skolan och elever kunde komma till mitt kontor. All tid hade jag på skolan, gjorde inget hemma. 

Sedan har det blivit förskola och nu rektor. Första gången jag upplever stress är att handskas med personal. Barn enkelt, föräldrar lite mer utmaning men sedan har vi personal. 

Ja du skrev ju att det var respektlöst att ringa hem till läraren kvällstid oavsett. 

Kanske ska man istället fundera över varför föräldrar ringer hem på kvällen. Jag kan ge dej några anledningar.
- Ingen återkoppling från läraren trots flertal mejl och samtal till expeditionen om att man vill att läraren kontaktar en.
- Ingen information om när eller var man kan nå läraren om det är något man vill diskutera. 
-Akuta situationer som inte kan vänta.

Jag tror mycket av det här problemen ligger på läraren själv. Jag har själv dom fåtal gånger jag behövt prata med läraren om mitt barn fått ligga på som en igell för att få läraren att ringa upp. Som längst har det dröjt 5 veckor från det att jag först kontaktade läraren tills läraren ringde upp. 

Ingen jag känner har vetat när eller hur man kommer i kontakt med läraren. Jag förstår om man till slut i ren frustration faktiskt ringer hem till läraren. 

Som jag sagt flera gånger. Jag har aldrig ringt hem till en lärare. 

Du har fått exempel på en akut situation. Vill du ha hundra till så kan du nog tänka ut dom själv. 

Prata med läraren 15 min innan skolan börjar?  Kanske på landet men inte i storstäder där många skolor är låsta.  Dessutom vem tror du vill ta ledigt för att jaga en lärare gör att kanske få möjlighet att prata. 

 Något man ska tänka på är allt som ligger på en lärares bord. Föräldrar som inte kan gå tillbaka i tidigare mejl och läsa när det är skolstart eller skolavslutning.

Har en lärare 120 elever så kan det komma fem sådana mejl, varenda kommun i landet har den här typen av information på sina hemsidor. Föräldrar kan kräva högre betyg av sina barns lärare. Det kan vara en formulering en lärare har som blir som en storm i ett vattenglas. 

En lärare som pratar i klassrummet och säger hen eller som gör en uppgift som eleverna ska svara på och skriver hem om X problem. Typ X har fyra kronor, X handlar en korv för 2 kronor, hur mycket pengar har hen kvar? 

Då är det ett jäkla liv om att man vill få alla barn att Bli transpersoner. Exemplet skulle även kunna leda till arga mejl från en förälder som är vegan och inte vill att vi normaliserar korv och köttätande. Den tredje skulle kunna prata om att korv är sönderprocessad mat och är skadligt för människan och att man ska äta rent kött utan tillsatser?.

När du har detta på ditt bord, plus allt annat då är det inte så enkelt att bara fixa en tolk. Vem ska betala för tolken? Du måste få klartecken från rektorn och så svarar inte rektorn, för du ska använda en resurs som ni måste köpa. Skolor kan ju inte ha anställda tolkar. Ibland kan man använda annan personal på skolan som kan föräldrarnas modersmål, men då kan det också bli en diskussion. Om högstadiets lärare går till en fritidshemslärare som pratar arabiska och ber den om hjälp att tolka, då blir det en fråga om sekretess för att fritidshemslärarna har inget med högstadiets elever att göra men den kan både arabiska och svenska?.

Hopppas du förstår vilken tid detta tar. Plus att man ska planera lektioner, se alla barn, fundera över hur man kan lägga upp undervisningen på ett annat sätt för att det ska funka för en elev med stora koncentrationsproblem.

Sedan ska man sätta sig in i den senaste forskningen, ska orosanmälningar till socialtjänsten. Gå på möten hos BUP för att delta i en utredning en elev gör. 

När ska lärarna träffa sina 120 elever? Och prata med deras 240 föräldrar?? 

Och hur tänker du att en förälder ska kunna ta tag i problemet med barnet om inte skolan kan prata med föräldern?  Varför är det inte viktigt att föräldern ska förstå den informationen? 

Det här är en knepig grej för mig som förälder. Mitt barn behöver anpassningar. Jag förstår så klart att det innebär extrajobb för lärarna, men mitt barn har ju faktiskt rätt till det och jag är som vilken tigermamma som helst - tänker kämpa till sista blodsdroppen för mitt barn. Detta innebär ibland att jag måste vara jobbig. Jag uttrycker också tacksamhet och vänlighet, men att skärpa tonen har jag ibland upplevt varit nödvändigt (alltså inte skälla och gapa, utan vara tydlig och bestämd). Utan anpassningar blir mitt barn en ångestfylld och underviktig hemmasittare (vi vet för vi har varit där). Anpassningarna är livsviktiga. 

Jag vet att läraren kommer i kläm mellan det mitt barn har rätt till och de resurser som finns tillgängliga. Men jag kan ju inte som förälder svika mitt barn och inte försöka hjälpa hen på alla sätt som går.