Anonym (Freja) skrev 2024-12-26 21:05:54 följande:
Det här är en knepig grej för mig som förälder. Mitt barn behöver anpassningar. Jag förstår så klart att det innebär extrajobb för lärarna, men mitt barn har ju faktiskt rätt till det och jag är som vilken tigermamma som helst - tänker kämpa till sista blodsdroppen för mitt barn. Detta innebär ibland att jag måste vara jobbig. Jag uttrycker också tacksamhet och vänlighet, men att skärpa tonen har jag ibland upplevt varit nödvändigt (alltså inte skälla och gapa, utan vara tydlig och bestämd). Utan anpassningar blir mitt barn en ångestfylld och underviktig hemmasittare (vi vet för vi har varit där). Anpassningarna är livsviktiga.
Jag vet att läraren kommer i kläm mellan det mitt barn har rätt till och de resurser som finns tillgängliga. Men jag kan ju inte som förälder svika mitt barn och inte försöka hjälpa hen på alla sätt som går.
Det är bra att trycka för sitt barn så länge man gör det till rätt person.
Att trycka på läraren är det fegaste man kan göra eftersom det är person utan makt att hjälpa.
I slutändan är det rektorn som ansvarar för att ett barn ska få anpassningar och kommunen som ger extra resurser.
Samtidigt är det viktigt att läraren sätter gränserna mot föräldrar som tar sig friheter mot läraren.
Om jag hade varit lärare hade jag bara svarat " du får ta det med rektorn" " kontakta rektorn" " jag kan inte svara på det, du får prata med rektorn"
Hade föräldrar fortsatt trycka på för saker jag inte kan påverka, hade jag krävt av rektorn att kontakta föräldern och sätta ner foten mot föräldern.