Är det verkligen så jobbigt o va lärare som alla klagar om?

Har jobbat som lärare (högstadiet). Jag pallade det inte. Jag kunde ta eleverna, och hade långt tålamod med dom, gillade målgruppen och trivdes, men det som nötte ner mig var föräldrakontakten. På alla nivåer. Oavsett om det handlade om att något medelklassbarn inte fått "nog högt betyg" eller om det var en elev med mycket problem (socialt och/eller med inlärningen). Samt att behöva ringa hem när något hänt i skolan och behöva bemöta skogstokiga vårdnadshavare.
Jag gick inte in i väggen men det var nära. På slutet hade jag sömnproblem, var irriterad jämt, kände mig aldrig ledig (vårdnadshavare hörde ofta av sig på kvällen). Hade jag inte haft stöttande rektor och bra lärarkollegor hade jag definitivt varit utbränd tidigare.

Förväntningarna på vad jag, som enskild lärare, skulle uträtta för varenda individ var helt orimliga. Det kändes som hur hårt jag än jobbade var det aldrig nog. 

Jag provade jobba i öppen ungdomsverksamhet istället (fritidsgård) och det bytet är det bästa jag gjort. Där får jag träffa högstadieungdomar fast på deras fritid istället. Och det är en helt annan typ av verksamhet, framför allt inte lagstadgad, så vi har en helt annan verktygslåda att jobba med. Det är friare. Men också en utmaning, fast en utmaning som taggar mig istället för nöter ner mig. Har jobbat på fritidsgård i 10 år nu och jag kommer inte gå tillbaka till att vara lärare. När jag är less på att jobba på fritidsgård kommer jag läsa vidare till något annat. 

Hela den här tråden är så talande på något sätt. En tråd om hur det är att jobba som lärare som till 90% handlar om hur/när/var vårdnadshavare ska få tag på lärare. Som att det är lärarens huvuduppdrag, att ta samtal med vårdnadshavare om allt möjligt bös. 
När blev det såhär? Var det såhär för 30 år sen? Är det marknadsskolans fel? Att alla föräldrar anser sig vara kunder, och lärarna en tjänst dom köper in och därmed anser att dom har rätt att ställa orimliga krav på exempelvis tillgänglighet?