Min sambos ilska kväver mig
Min sambo har ett jävla humör. Om han är hungrig, trött, stressad eller om någonting går emot honom så blir han sååå arg. Han går runt i hela huset och muttrar om att han borde slänga sig från bron, att det är ingen som bryr sig om honom, och om jag ställt någon grej på "fel" ställe så hör jag honom muttra "hur fan kan man ställa den där?!". Han är arg nästan varje dag fram till kl. 14 ungefär då han brukar lugna ner sig (oftast för att han tränat eller intagit alkohol).
Vår släkt bor ca 2 timmars bilresa bort och när vi åker dit är det ett helvete kan jag lova. Hela, och då menar jag verkligen hela, bilresan sitter han och pratar om allt som är skit, i hans liv, i världen, med de andra bilförarna, med hur vägar är planerade och ja, precis allt mellan himmel och jord. Det är sååå dränerande så jag har totalt givit upp mina tidigare drömmar om en bilresa i Europa, skulle aldrig tänka tanken att göra en sådan resa med honom. Vilken mardröm! Flera gånger har jag kommit fram gråtande till kalas och firande och till och med till min egen babyshower (som han visste om i förväg men inte jag).
Jag brukar låtsas som ingenting, för säger jag någonting så eldar det bara på hans ilska. Det spelar då ingen roll om jag ifrågasätter att ingen bryr sig, håller med honom, säger att jag förstår eller frågar hur han mår. Allt vänds emot mig och jag blir oftast dumförklarad och skuldbelagd för det ena och det andra.
Vissa dagar brister det och allt jag hållit inom mig under en period kommer fram. Jag blir så frustrerad och säger till honom att nu får han ge sig/växa upp/att jag inte orkar mer. Det blir såklart bråk och slutar alltid med att vi skriker åt varandra. Samma jävla bråk varje gång då ingen upplever att den andra lyssnar eller förstår. Vi har två barn ihop så jag hatar oss båda de gånger vi bråkat framför våra barn eftersom jag vet att det är skadligt för dem, även om jag alltid pratar med barnen efteråt o förklarar att det inte är deras fel och att mamma och pappa älskar varandra fast vi blir arga på varandra ibland.
Jag har försökt prata med min sambo vid tillfällen då ingen av oss är arga om det här, och förklara att jag känner att han tycker att han ska få bete sig precis hur som helst utan att jag har någon rätt att alls reagera på det han gör och säger. Han säger bara att det inte är mig han är arg på och jag måste sluta ta åt mig av allt, jag är känslig osv. Men jag tycker inte det spelar någon roll vem han egentligen är arg på när jag ändå får ta skiten? Det känns inte som att jag kan nå fram till honom, vad jag än säger och hur jag än formulerar mig så går det liksom inte in.
Ofta vänder han det till att han måste minsann få vara trött ibland och kan inte alltid vara så himla glad och sprallig. Och absolut, det köper jag. Så är det såklart för alla, men det här är någonting annat. Jag tassar på tå runt honom, hela mina dagar handlar om att försöka planera allt så inget ska trigga honom. Jag har ångest på mornarna innan han går upp och jag har ångest på dagarna inför att han ska komma hem från jobbet, för jag vet att nu är risken överhängande att allt blir sådär jobbigt igen. Det är som att ett svart moln fyller hela huset och jag mår otroligt dåligt i hans närvaro när han är på sitt dåliga humör.
Det här beteendet har egentligen funnits sedan vi träffades för tio år sedan, men eskalerade kraftigt när vi fick barn för fyra år sedan. Upplever ibland att han hatar familjelivet, han kan säga att han sitter i fängelse och är omyndig då han upplever att han inte kan göra vad han vill längre. Jag har ALDRIG under vårt förhållande nekat honom NÅGONTING, det är självklart för mig att han ska få göra de saker som han älskar och mår bra av. Men han säger att han inte har någon att göra något med, då hans vänner inte delar hans intressen. Jag kan heller inte följa med efterosm någon måste ta hand om barnen och våra familjer bor som sagt 2 timmar bort så att ordna med barnvakt är svårt.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har försökt förklarat att jag inte kommer att orka leva med det här för alltid, ochvatt jag känner att det i längden kommer skada våra barn, har bett honom jobba på sitt humör, men ingenting förändras. Jag har föreslagit parterapi då jag upplever att vi inte kan kommunicera själva kring de här problemen, men det vill han inte. Vad ska jag göra? Hur länge ska jag stå ut? När ska man bara ge upp och inse att det aldrig kommer blir sådär bra som man hade hoppats på?
Förlåt för ett extremt långt inlägg. Och kärlek till er som orkar läsa ända hit. ????🏼
