När ger man upp?

Jag och den mamman separerade när barnet var på väg. Jag fick inte träffa min son förrän han var runt ett år gammal, eftersom umgänge förhindrades och jag var tvungen att ta saken till Tingsrätten. Det blev en lång process, och i början fick jag bara en timme i veckan med umgängesstöd eftersom mamman inte gick med på något annat.

Efter några månader, när rapporterna från umgängena varit positiva, begärde jag en utökning. Trots detta motsatte sig mamman all form av utökning med motiveringen att sonen inte har tillräcklig anknytning till mig. Jag fick ytterligare en timme i månaden, men med fortsatt umgängesstöd, och detta ska pågå i ett halvår.

Jag försöker förstå hur det kan få vara så här. Mamman har från början hindrat mig från att träffa mitt barn och framställt mig som hotfull och farlig, trots att det inte finns några som helst belägg för det. Jag har aldrig gjort något annat än att försöka bygga en relation till mitt barn.

Mamman flyttade också direkt efter att jag startade en juridisk process om umgänge och delad vårdnad. Detta har resulterat i att jag nu har en lång restid och höga kostnader för att kunna delta i umgängena.

Är det bara jag, eller borde inte barn ha rätt till båda sina föräldrar?
Är det meningen att man som far bara ska ge upp? Det hela verkar hopplöst.