Varför framstår mina problem som banala?

Jag fick i ett större sammanhang på en workshop va med om något väldigt absurt och intressant på samma gång. Vi var 50 chefer som genomgår en chefsutbildning och skulle bli bättre och mer medvetna chefer. 

Vi skulle alla skriva ner exempel hur vi blivit påverkade av våra kön. 

Killarna började att berätta om vad dom varit med om och många män kunde relatera. 

Det kunde vara saker som att dom oftast fick frågan om att bära saker för att dom ska vara starka karlar eller att dom ska fixa med tekniska saker för att dom anses kunna detta för att dom är män.

Vi kvinnor kunde berätta om hur vi blivit sexuellt ofredade av chefer, fått oönskade kommentarer från chefen som att man är söt när man är arg och borde inte en tjej som denna göra något han önskar eftersom hon har så härliga kuksugarläppar. Kvinnor som blivit uppsagda pga graviditet eller föräldraledighet. 

Jag förstår att det måste vara jobbigt att vara man. Men utsattheten är desto större hos kvinnor, ändå när ledaren för workshopen frågade vem som skulle tänka sig att berätta så var det 5 män som började prata innan det kom in en tjej. 

Killarna innan hade ojat sig till varandra innan om hur jobbigt dom kände att sin situation varit. När kvinnorna berättar va männen tysta. Varför då?