Jag har varit otrogen

Svårt att förklara men ska göra mitt yttersta, det handlade om vem jag kunde vara i hans sällskap, vi kunde lika gärna bara ha snackat hela natten. Vårt äktenskap, relation har liksom varit upp och ner och vi har förändrats med åren som gått, vilket är naturligt tänker jag. Vi har tyvärr inte växt samman utan håller oss lite på behörigt avstånd. Jag har mer och mer krupit in i mitt skal och är en annan version av mig. Jag och min man kan inte prata om allt, för han vill inte prata om annat än hans intressen, jobb, politik och vad vi ska äta. Jag kan inte prata om mina drömmar eller önskningar i livet eller om vad jag känner. 

Kvällen/natten med den andre mannen överrumplade mig helt. Från det att vi började prata. Jag är väldigt överraskad över att jag tillätt saker och ting ske utan att sätta stopp. 

Jag anser heller inte att det ska krävas en otrohet för att man ska förstå och inse saker, det är sorgligt.

Jag tycker inte om de facto att jag bedragit min man, det är en del av mig som jag inte är överens med och det är mitt kors att bära.

Tack för din reflektion/input.

Absolut kände jag mig sedd. Det var en fantastisk känsla att någon var intresserad i mer än mina prestationer eller politiska åskådning. Kändes oerhört befriande att någon var nyfiken och intresserad av vem jag är.

Den kvällen kände jag mig friare än jag gjort på väldigt länge. Kände i princip ingen där, några få kollegor från kontor från andra länder. Jag älskar att dansa och kan kände mig fri på dansgolvet. Det var där vi la märke till varandra för första gången, för vi var en hel hög främlingar som dansade loss och hade kul. 
Något som är mer ovanligt när man närmar sig ett halvt sekel. 

Håller inte med om att han blir dubbelt manipulerad. Förstår att från mina inlägg att man kan tolka det så.

Jag vill inte gå i försvar eller heller kasta min man under bussen, jag vet ju att jag bär ett visst ansvar för kommunikationen i vår relation men tyvärr när mina känslor kommer på tal blir det obekvämt och locket ska läggas på. Sex kan vi inte ens prata om, det är obekvämt, inte för mig utan min man. Så jag gav upp och höll igen allt som jag har inom.
Parterapi, skulle kanske inte gå så långt att kalla det som sker för parterapi men han föreslog parterapi jag sa ja men på villkoret att då håller vi inte igen, allt ska vädras, och då var han inte så sugen längre. Mitt snedsteg, absolut en motiverande faktor. Ser inte det som ett problem. 

Ja jag har en agenda och måhända att det är hyckleri. 

Tanken på separation har absolut funnits där i all eftertänksamhet. Även innan. Jag jobbar på att kliva ur mitt skal och det går i rätt riktning. Otroheten var högst tillfällig, har inga planer eller tankar på att göra det igen, för då tänker jag att det är dags att kasta in handduken. Jag har heller inte haft kontakt med mannen sedan jag kom hem efter resan. 

Att vi jobbar på vår relation hoppas jag innerligt att det inte är tillfälligt. Jag kan bara ta ansvar för min del i äktenskapet och förändra det jag kan och det är jag villig att göra. Vad min andra hälft gör och tar ansvar för, det är upp till honom och inget jag kan kontrollera. 

Faller det tillbaka i gamla banor/vanor, då är det nog dags att ge upp för det finns inga snedsteg i världen som kan ställa det till rätta. 

Tack för att du delar med dig. 

Tappat min identitet har jag definitivt gjort och det är en sorg att komma på det och när man inser det och så ska man försöka hitta sig själv i röran av allt man skapat. Jag har identifierat att JAG är som bortblåst av att driva Familjen AB med allt vad det innebär. Jag har varit mamma i första hand, kollega i andra och sedan fru och jag själv...ja hon ligger/låg begraven under vardagslivet och bestyr. Kanske att fru kommer på andra plats egentligen men ungefär. Våra barn är stora, ett utfluget och ett hemmavarande som inte fullt så beroende av oss eller ens intresserad av att hänga med oss föräldrar och det har skapats ett slags vakuum. Vi ska återfinna oss själva. Jag har pratat med min bättre hälft om att jag känner mig vilse och vet inte vem JAG är längre. Vi kom överens om att vi skulle ha roligt och hitta på kul saker med och utan varandra, utan varandra var viktigt för oss båda för att vara oss själva. Min man verkar inte lida av identitetskris som jag då han är sitt jobb, jag är inte mitt jobb, det är ett nödvändigt ont och något jag tycker om och är bra på men säger egentligen väldigt lite om vem jag är. Nåja, kan göra långt utlägg/inlägg om det här. 

Fint att ni kan vara vänner.

Jag och en väninna hade ett samtal om just separation, eftersom vi båda till och från har upplevt skakiga tider i våra äktenskap och jag tror att jag (OM) vi separerar aldrig kommer flytta ihop med någon eller satsa på en seriös relation eftersom jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap. Märkligt att tänka på separation. Just nu är jag hundra procent besluten att det ska fungera.

Hänger med i hur du tänker och tror mig förstå vad du menar. Jag är väldigt medveten om att jag står här just nu utan konsekvenserna av mitt handlade. Och det slår mig då och då att det kanske kommer. 

Får ta en längre funderare på vad du delat med dig av. Lätt att ställa sig i försvarsställning och tycka en massa, som spontant skulle jag vilja säga att jag inte dikterat några villkor, men det kanske jag har. Tack för din pekpinne.

Ser mig definitivt inte som herre på täppan eftersom jag trampat väldigt snett i äktenskapet. Självförverkligande, nja, sanning med modifikation men lätt att man kan tänka så då just den här händelsen ställt mycket på sin spets. 

Jag har inga krav på min mans förbättringar eftersom det ligger utom min kontroll. Den enda personen jag kan och är intresserad av att förbättra/förändra är mig själv. Och det är det enda jag tänker ska ske. Jag ser i det här läget endast mina egna tillkortakommanden och hur jag själv tappat bort mig egen person bortom fru, mor och kollega. Min egen individualitet har gått i träda och jag bär ensam ansvar för det. 

Jag har kanske inte få några negativa konsekvenser annat än mitt dåliga samvete över sveket till personen jag älskar. Jag antar att den enda riktiga konsekvensen som räknas är att jag faktiskt berättar och tar vad som ges eller inte ges. 

Jag tycker mig inte vara förvirrad, kanske är jag det utan att inse det men jag känner mig något mer klarsynt än vad jag varit på länge, och ja, det är sjukt trist att det krävdes en natt i en annan mans famn.

Jag drömmer inte om ett liv som singel, då hade jag varit singel. 

Nöjd? Jag är inte nöjd med mitt eget handlande öht. 
Förutom otroheten så ser jag mina egna tillkortakommanden i vårt äktenskap och de är de enda jag kan förändra och göra något åt. För närvarande är det också det enda jag kommer jobba med. 

Min man har tackat nej till rådgivning INNAN min otrohet, för han är inte redo att vädra. 

Jag har ställt mig frågan om jag tappat respekten för min man. Kan varken svara ja eller nej, men jag kan förstå att det kan upplevas i det jag skriver och mina handling att så är fallet.

Helt sant att man växer ifrån varandra i bland och jag tror faktiskt att det har hänt, för inte ha vi växt ihop. 

Jag vill på inget sätt att mina handlingar ska försvaras. Jag från mitt eget perspektiv försöker hitta ett försvar eller har försökt att hitta ett försvar till varför, eller egentligen förstå varför jag gjorde det jag gjorde och allt det kan låta som ett försvar. 

Det jag gjorde var fel. Och jag vet att när jag berättar så kommer jag få stå tills svars för det. Frågan för mig är, ska jag berätta nu under julledigheten eller vänta tills i alla fall julfirandet är över. 

Ligger säkert en hel del i det du säger, att de som står upp och försvarar otrohet är i majoritet kanske de som är otrogna eller funderar på att vara det. 

Det är lätt för mig att säga i det här läget som jag befinner mig i att jag hade förstått om min man gjort ett snedsteg som liknar mitt. Med en totalt främmande människa. Självklart hade jag blivit upprörd och haft tusen frågor och levt ut alla möjliga känslor av ett såra/stött ego. Känna att man inte räcker till osv. Allt det där.

Jag hade förstått det om han förklarat det för mig så som jag resonerar kring mitt varför, hur kunde det ske.

Jag har gjort fel. Jag har svikit min man och jag vet att jag inte skulle fått det här godkänt på förhand. Inga dagar i veckan skulle han säga ja till det.

Därför tänker jag att han borde få veta, för att ta ett beslut hur han vill ställa sig till det hela. Om han ser det som jag gör eller att jag får packa mina väskor och dra åt helvete. 

Gudars skymning, här har det varit livat. Personligen är jag alltid för diskussion och vända ut och in på saker när det gäller samtalsämnet. Lite trist när det spårar en smula och man börjar angripa en person. Otrohet är ju ett ämne som väcker känslor minst sagt. 

Tanken är fri och åsikten likaså. Alla är vi olika starka på att uttrycka oss i skrift och när man är anonym bakom en skärm är det allt för enkelt att idiotförklara åsikter man inte håller med om eller börja väga uttryck på guldvåg. 

Den bästa diskussionen har man kanske just när man kan vara nyfiken och öppen för andras perspektiv och ställa frågor om man inte förstår hur en människa kan tycka på ett eller annat sätt. 

När man diskuterar känsliga och heta ämnen är det lätt att man "tar till ton" och angriper avsändaren. Ibland känner an så starkt för sin egen poäng att man måste få alla ombord i sin poängskuta.