Jag har varit otrogen

Har inte varit otrogen så jag kan inte relatera till den delen.
Men det låter väldigt konstigt att du tyckte om dig själv när du var otrogen, det borde väl vara tvärtom? Då är det lätt att ta det som förevändning nästa gång du träffar någon intressant. "Jag vil tycka om mig själv igen".

Men visst kan en otrohet skaka om och få personen att ta tag i sitt äktenskap. Men ska det verkligen behövas? Vad hindrade dig och varför tyckte du inte om dig själv då?

Svårt att förklara men ska göra mitt yttersta, det handlade om vem jag kunde vara i hans sällskap, vi kunde lika gärna bara ha snackat hela natten. Vårt äktenskap, relation har liksom varit upp och ner och vi har förändrats med åren som gått, vilket är naturligt tänker jag. Vi har tyvärr inte växt samman utan håller oss lite på behörigt avstånd. Jag har mer och mer krupit in i mitt skal och är en annan version av mig. Jag och min man kan inte prata om allt, för han vill inte prata om annat än hans intressen, jobb, politik och vad vi ska äta. Jag kan inte prata om mina drömmar eller önskningar i livet eller om vad jag känner. 

Kvällen/natten med den andre mannen överrumplade mig helt. Från det att vi började prata. Jag är väldigt överraskad över att jag tillätt saker och ting ske utan att sätta stopp. 

Jag anser heller inte att det ska krävas en otrohet för att man ska förstå och inse saker, det är sorgligt.

Jag tycker inte om de facto att jag bedragit min man, det är en del av mig som jag inte är överens med och det är mitt kors att bära.

Tack för din reflektion/input.

Kanske kände du dig sedd för första gången på länge och fick någons fulla fokus ?

Kanske lite utspekulerat att här våga ta upp känsliga ämnen, öppna upp om vad som pågår och tvinga honom till att prata ut, men inte våga nämna något omkring anledningen till denna iver till denna selektiva öppenhet.

Din man blir ju närmast dubbelt manipulerad genom att du dels varit otrogen och dels använder ditt snedsteg som en motiverande faktor till att sätta igång lite parterapi. Han anar ju inget om varför du håller på som du gör och tror så att du har en annan agenda än den du faktiskt har. Tycker faktiskt det vore bättre att du avstod från detta hyckleri och bara höll en låg profil i stället.

Absolut kände jag mig sedd. Det var en fantastisk känsla att någon var intresserad i mer än mina prestationer eller politiska åskådning. Kändes oerhört befriande att någon var nyfiken och intresserad av vem jag är.

Den kvällen kände jag mig friare än jag gjort på väldigt länge. Kände i princip ingen där, några få kollegor från kontor från andra länder. Jag älskar att dansa och kan kände mig fri på dansgolvet. Det var där vi la märke till varandra för första gången, för vi var en hel hög främlingar som dansade loss och hade kul. 
Något som är mer ovanligt när man närmar sig ett halvt sekel. 

Tack för din förklaring, det är skönt med personer som reflekterar och inte bara slår fast dogmer. Och bra att du ser din del i att ert äktenskap hackar.

Men tror du att du krupit ur ditt skal för gott och att du och din man kan fortsätta tala om sådant ni undvikit förr? Eller är det bara tillfälligt?

Jag tycker inte, till skillnad från andra, att du behöver berätta om din otrohet om det bara var en engångsföreteelse. Men nu har du gjort det en gång och det var en positiv upplevelse. tror du det blir lättare att göra om det? I synnerhet om äktenskapet faller tillbaka i gamla banor? Har du funderat på separation?

Jag tycker faktiskt (för en gångs skull) inte att du ska berätta detta. Jag är emot otrohet, men detta tycker jag du ska behålla för dig själv. Bara du inte gör om det så är denna händelse nog bättre just som en hemlighet

Håller inte med om att han blir dubbelt manipulerad. Förstår att från mina inlägg att man kan tolka det så.

Jag vill inte gå i försvar eller heller kasta min man under bussen, jag vet ju att jag bär ett visst ansvar för kommunikationen i vår relation men tyvärr när mina känslor kommer på tal blir det obekvämt och locket ska läggas på. Sex kan vi inte ens prata om, det är obekvämt, inte för mig utan min man. Så jag gav upp och höll igen allt som jag har inom.
Parterapi, skulle kanske inte gå så långt att kalla det som sker för parterapi men han föreslog parterapi jag sa ja men på villkoret att då håller vi inte igen, allt ska vädras, och då var han inte så sugen längre. Mitt snedsteg, absolut en motiverande faktor. Ser inte det som ett problem. 

Ja jag har en agenda och måhända att det är hyckleri. 

Tanken på separation har absolut funnits där i all eftertänksamhet. Även innan. Jag jobbar på att kliva ur mitt skal och det går i rätt riktning. Otroheten var högst tillfällig, har inga planer eller tankar på att göra det igen, för då tänker jag att det är dags att kasta in handduken. Jag har heller inte haft kontakt med mannen sedan jag kom hem efter resan. 

Att vi jobbar på vår relation hoppas jag innerligt att det inte är tillfälligt. Jag kan bara ta ansvar för min del i äktenskapet och förändra det jag kan och det är jag villig att göra. Vad min andra hälft gör och tar ansvar för, det är upp till honom och inget jag kan kontrollera. 

Faller det tillbaka i gamla banor/vanor, då är det nog dags att ge upp för det finns inga snedsteg i världen som kan ställa det till rätta. 

Jag är generellt emot otrohet jag med. Jag skulle bli förkrossad om min man skulle vara otrogen. Tror också att jag skulle förstå om det gick till på det viset som jag. En främling, en kväll, med samtycke givetvis. Skulle det vara flirta hårt med en kollega eller vän som man har kontakt med för att agera på tycke/känslor som uppstår, då skulle det kanske vara väldigt svårt att ta sig igenom. Självklart är det "lätt" för mig att säga nu.