Bonusbarn får fler saker än gemensamt barn

Det är väl fullt möjligt att dina partners föräldrar inte tycker om dig eller tycker om dig lika mycket som de tyckte om din partners ex. Men det går inte att svara på utifrån något du skrivit här.

Att vara rättvis mot sina barn handlar ju om att ge utifrån deras behov och det handlar inte alltid om saker och pengar utan också om tid och engagemang. 

Jag har tre barn och fostrat bonusbarn samtidigt och i vår familj var vi noga med att väga upp med tex extra tid på tu man hand. Inte bara med oss föräldrar utan även med mormor/farmor och äldre syskon.  På så sätt var det okej att bebis fick vara i fokus för att den behövde det . Dom äldre barnen visste att dom fick sin tid ändå.

Och jag var noga med att köpa saker utifrån behov och skilde på behov och presenter. Det var ju inte realistiskt att köpa 3 vinterjackor för rättvisa bara för att en faktiskt behövde. Då blev det ju orättvist från andra hållet att dom andra fick extra men den tredje fick inget extra just för att jackan var ett behov. 

Är du orolig över att barnen ska behandlas olika så måste du kunna prata om saken och ha en dialog om känslor och förväntningar och se om det är rimliga känslor eller inte. 

Ur ett helt annat perspektiv kan det också vara så att nyblivna föräldrar är ett känsligt kapitel.  Att komma med gåvor kan i många fall tolkas som kritik mot en själv som mamma o h känslan av att man inte duger, inte kan se barns behov  etc om det kommer åkpåsar , bakade bullar, presentkort på bilbarnstol osv.  

Kanske svärföräldrarna tycker det är svårt att veta hur du vill ha det.? 

Tack för att ni delar med er. Mina svärföräldrar hade ingen nära eller bra relation med exet, vi har en jättebra relation, därav ännu större frågetecken. Vi är noga med egentid med den äldsta också, jag tycker vi gör alla rätt där. Det är som nån säger känsligt för mig som hade en traumatisk graviditet, tid på neo och ingen egen familj. Jag känner mig mindre värd liksom och blir jätterädd att det yngsta alltid ska ha det såhär. Jag själv är ju skitnoga med den äldsta pga älskar bägge min barn men svärföräldrarna visar ju att det är skillnad på dem. Och den skillnaden känner inte den äldsta som älskar sitt småsyskon. Men tror som nån var inne på att svärföräldrarna inte vet hur jag vill ha det heller.

Kan ju vara så också att de tycker synd om det äldre barnet just för att hon är bonusbarn och kanske måste fara mellan två olika hem och så vidare. Det väcker ofta sådana känslor hos nära och kära när en skilsmässa eller separation är ett faktum - alla tycker synd om barnen.

Men har  du förklarat för dina svärföräldrar just detta? Har du bjudit in dom till dina känslor och förklarat hur du upplevde tiden som gravid och nyförlöst? Har du vågat visa dig sårbar och att du faktiskt behöver deras omsorg och famn att gråta i? 
Du måste ju kunna kommunicera om dina förväntningar och hur du vill att dom ser dig och bekräftar dig. 
Hur ska dom annars kunna göra rätt? 

Och JA det ÄR skillnad på barn just pga att dom har två olika familjer. Även om dom delar samma ena föräldern är det ändå två olika familjer och därför kommer barnen ha olika utgångspunkter och preferenser och därmed behandlas olika. Även åldern kommer att skilja dom åt i hur dom blir behandlad och inkluderad. Tex kommer det många år innan dina svärföräldrar kommer kunna ta med ditt barn på gemensamma utflykter med syskonet och det kan nog kännas orättvist för dig ibland men så kommer det se ut tills ditt barn är gammalt nog att kunna ha utbyte av såna saker. 

Men du måste fortfarande kommunicera och vara tydlig. Allra helst nu när julen står för dörren och jag gissar att bonus kommer få en hel del julklappar och din bebis kanske bara nån liten grej och här gäller det att du tänker rätt och har klara önskemål om eventuella julklappar.  

Har pratat med mina svärisar och de har sett på nära håll och vi har önskat julklappar när de frågat. Vill dock inte gråta ut hos dem. Du har missat poängen.

Du behöver väl inte gråta även om dina svärföräldrar skulle vara medvetet orättvisa? Du och din man ger ju barnen vad de behöver och kanske några kul saker som de vill ha i julklapp. 

Ge inte svärföräldrarna mer makt än de bör ha. Det är du och din man och barnen som är familjen. 

Nej det är du som missar poängen med att kommunicera om dina förväntningar. Hur ska dom kunna göra rätt om dom inte vet hur du vill ha det? 

Tänkte först att detta var en snyftartråd om att du minsann ska ha mer och gärna mest och vet bäst osv, i vanlig familjelivstil... 

Men sedan läste jag dina kommentarer och jag gillar dig  du verkar ömsint och verkligen tycka om bonusen...

Säger som de andra  i tråden,millimeter - rättvisa kommer stressa ihjäl dig. Även mellan riktiga syskon blir det orättvist ibland, lär barnen det från början, så är det i verkliga livet...

Men min tanke förutom det du själv varit inne på att du inte har någon släkt som bidrar, kan det vara så att du har massa hormoner som far runt fortfarande... Det gör en otroligt känslig... sömnbrist och massa tid att sitta med sina egna tankar kan stressa vem som helst...

Jag säger ju att jag har kommunicerat med dem.

Svarade an på Patricias kommentar om att jag skulle vilja gråta ut i deras famn. Det vill jag inte. Jag har nog bara försökt få fram att jag under en period varit i en sårbar position.

Men jag håller med dig, det är en klok synpunkt, i huvudet väljer jag ju hur mycket plats de får ta. Vi bestämmer i vår familj. Jag gillar min svärfamilj också, det är nog det som är förvirrande.

Tack, vad gullig du är! Mitt bonusbarn var ju på plats först så att säga och det har alltid varit en lyx för mig att vi kommit bra överens. Jag har ju fått turen att få både min sambo och bonusbarnets andra förälder tillit gällande bonusbarnet. Och att se hur bra ens sambo är i föräldraskapet och att ens barn kommer få det barnet som storsyskon har varit ett stort plus.

Ja, jag tror ni har rätt. Det är så skönt att få höra från andra vad man kan förvänta sig, eller hur man kan tänka. Håller med om att alla barn är olika och behöver olika. Så får tänka så, och se hur det utvecklar sig med tiden såklart, för självklart sitter jag inte tyst om det yngsta fortfarande inte får något i framtiden när den äldre får flera, nya och dyra saker.

Men ja, tack för att du plockar upp det. Jag har nog lite psykisk ohälsa kopplat till graviditeten och det som hände efteråt (inlagd som gravid och födde prematurt utan egen familj).

Själv köper jag begagnat till bägge barnen förresten och vi har varit jättenoga under graviditet och sen bebisen kommit att den äldsta ska få egentid, vara inkluderad, få present och uppvaktning för att den blir storasyskon osv. Så jag själv reflekterar mycket över hur det kan bli bra.

De kanske bara är nog krassa för att ge presenterna till det barnet som bryr sig.

en ettåring är ju eg nöjd att leka med presentpapper, en åkpåse som du pratade om blir ju mer en present till er föräldrar än barnet i fråga.

även som förälder till syskon blir man (eller iaf jag) rätt krass efter några år. När äldsta fyllde 2 år fick hon leksaker hon behövde. Det fanns ju ingen gräns för vad vi kunde hitta på. Allt behövdes till den åldern.

när fjärde fyllde två ville jag inte ha in en enda pryl till u huset. Allt fanns. Leksaker inne, leksaker ute, kläder. Det enda som saknades var en cykelhjälm. Hon fick 4 paket på sin förelsedag. En cykelhjälm om tre nya nappar i var sitt paket. Hon var jätteglad.

Ser man det ur barnets perspektiv behövs otroligt lite första åren.