Treåringen har tagit över vad gör man?

Precis så har vi gjort. Våra barn har också haft perioder av svårigheter att kontrollera känslor och det är okej, men vi har dragit gränsen vid att bli fysisk. Då har vi genast brutit och klargjort att föräldern som blir slagen/nyp/riven inte vill vara med barnet när hen slåss/biter/rivs. Har vi varit två föräldrar hemma har den andre tagit över och har vi varit ensamma har vi lämnat situationen och gått in i ett annat rum. Sen har vi pratat och kramats och försökt utröna varför barnet blivit så argt.

Jag skulle vilja hävda att det upphörde rätt så snabbt när vi började göra så. Dessutom upplevde vi att barnen blev bättre på att förklara varför de blev så arga och därmed kunde vi hitta strategier för att avhjälpa det redan innan.

Ok, jag trodde att det framgick. Men för din skull då så ska jag försöka förtydliga ännu mera:

Ts, du behöver ändra din inställning.
Ta ditt ansvar, gör något åt saken.
Som förälder duger det inte att skylla på treåringen.

Hur du bäst ska gå tillväga följer förmodligen och ganska säkert alla vanliga och normala rekommendationer.
Men du måste självfallet ta ditt ansvar för att anpassa dina åtgärder och ditt sätt till det som bäst passar i er situation och som bäst passar din egen unika treåring. Det finns hur mycket tillgång som helst till råd och rekommendationer och det finns garanterat mycket som passar alldeles utmärkt också i ditt fall.
Jag kan inte ge länkar och enskilda tips eftersom jag inte tillräckligt känner er situation. Men det är ganska enkelt för dig att finna massor av konkreta råd som passar just för dig och er situation.

Om du inte klarar att finna det så behöver du berätta och beskriva utförligt om din och er situation så är vi säkert flera i tråden som kan ge dig konkreta råd och länkar, om det skulle behövas.

Så ändra din inställning och ta tag i det.
Det blir vad du gör det till.
Ingen annan än du kan göra något åt det.

Du har redan fått ett utmärkt tips om en bra bok och en bra författare.
Läs boken en gång till om du redan har läst den. Läs den en gång till men med ändrad inställning och börja tillämpa det som står i boken.

Tillämpa. Börja göra konkreta åtgärder. För att bara läsa hjälper självfallet inte...

Förlåt ts för att jag upprepar mig och för att jag är extra tydlig. Detta är ett svar till en annan medlem som verkar ha behov av extra tydlighet.

Jag såg att du inte tror på time out, men samtidigt är det ju det man gör om man bryter situationen. "Jag vill inte bli slagen, så nu går jag iväg en stund", är egentligen bara att vända på att barnet får vara på sitt rum. Är det många gånger de sker, så bryter man och går iväg många gånger helt enkelt. Jag har kunnat släppa mycket, men just när det kommer till fysiskt våld har jag varit stenhård. Man kan inte använda samma röst och sätt när man ska bjuda på saft, som när man säger ifrån för att man blir slagen.

En sak jag också gjorde, var att jag skrek till när något gjorde ont. Alltså lite högre, så att barnet ryckte till. Det kunde bryta ett ilskeutbrott och dessutom visade det att jag faktiskt fick ont av barnets handling.

Jag har varit hjälpt av att mina barn pratat tidigt och dessutom kunnat förklara tidigt, så är det absolut, men jag tror också att det är viktigt att vara konsekvent, även om det känns svårt och jobbigt när det blir ofta.

Det är självklart bra att ge barnen massor med kärlek, det ska ni inte sluta med. Ibland räcker det med att endast ge massor av kärlek, ibland gör det inte det. För er just nu räcker det inte. Boken handlar ju inte bara om att man ska ösa på med kärlek.

När ditt barn gör dig illa så tycker jag du verkligen ska markera att det gör ont. Man behöver visa barn att vissa saker helt enkelt inte är acceptabla.

Det är inget farligt att använda hela sitt känsloregister och visa ilska ibland, alltså så länge det är inom kontrollerade former.

Jag vrålade riktigt rejält på ett av mina barn första gången hen knäppte upp sitt bälte på motorvägen. Alltså tog i så mycket mer än vanligt. Hen blev chockad och rädd just då och det var min mening. Jag ville verkligen visa att det där var en gräns man inte passerar. Han gjorde aldrig om det mer, men i övrigt så lyssnade lika mycket (eller snarare lite) som vanligt. Dvs att mitt agerande förstörde inte vår relation på något sätt och det ändrade inte hans ssjälvkänsla. Om mitt barn gjort mig fysiskt illa så som ditt barn börjat göra så skulle jag agera likadant. 

Det blir många instämmanden från mig i den här tråden, men vi gjorde också så under precis samma situation. Vårt barn knäppte upp bältet under färd och jag vrålade så att han faktiskt blev rädd. Men han gjorde aldrig om det igen och vi pratade efteråt om varför man inte får göra så och varför jag blev så arg. Jag har reagerat liknande när ena barnet en gång bet mig i affekt. Det var också enda gången det barnet bet mig.

Vi har trots detta en fin relation, pratar mycket och barnen har god självkänsla. Vissa saker är oacceptabla och det måste markeras ordentligt.

Vi har ett barn i området som jag flera gånger sett sparka sin mamma. Varje gång reagerar mamman genom att prata ungefär på samma sätt som man gör när man erbjuder en glass. "Ojoj, så får man ju inte göra. Då får ju mamma ont. Vill du kanske ha lite majskaka?"
Själv lyfte jag upp mitt barn under armen och gick hem den enda gången det hände.
(Nej, jag vet så klart inte hela deras situation, men utifrån vad jag vet om dem då vi är bekanta, är det inte några diagnoser inblandade).

Det gör man så klart inte! Men några minuter för att lugna ner sig är en riktigt bra metod oavsett ålder. Vuxna i stark affekt borde också lära sig ta time out, för sig själva. Barnet måste först ner i varv, först därefter kan man prata.

När barnet har lugnat ned sig brukar jag locka barnet till mig med papper och pennor.
Brukar också innan gå ner på huk och titta på barnet lugnt och fråga om den behöver en kram, ofta vill dem det och tycker att det är skönt när den vuxne trots, det som skett, kan vara just en vuxen och ge tröst.
Du vet det kända ordspråket, älska mig som mest när jag förtjänar det som minst.
Man kan också ibland kunna locka med sig dem med att säga, kom, vi går och hämtar papper och penna så ska jag visa dig något! 

Mitt intryck är att du redan i rubriken skyller ifrån dig och att det fortsätter så.
Men jag är mycket öppen och mottaglig för att ändra detta intryck när jag finner tydliga tecken som ger mig anledning ändra mig.

Jag har givit råd.
Mycket tydligt dessutom.

Flera andra medlemmar i tråden har också givit tydliga råd till dig.
Men tyvärr finner jag inte att du ens har försökt tagit till dig något enda av alla råd?

Tvärtom är mitt intryck tydligt att du avfärdar de flesta råd,
du är inte öppen för att resonera om rådet du får och vill inte veta mer om de råd som andra medlemmar försöker ge till dig, och du påstår i de flesta fall att du redan har gjort allt.

Ditt inlägg gör att jag stärks ännu mera i att vidhålla mitt tidigare tydliga råd till dig.

På detta forum har du inte möjlighet bestämma vilka som deltar i olika trådar och du har inte möjlighet bestämma att någon som du tycker är obekväm eller har en annan åsikt än du ska lämna din tråd eller någon tråd, så länge den håller sig till ämnet och reglerna.

Jag har givit råd.
Mycket tydligt dessutom.

Flera andra medlemmar i tråden har också givit tydliga råd till dig.
Men tyvärr finner jag inte att du ens har försökt tagit till dig något enda av alla råd?

Tvärtom är mitt intryck tydligt att du avfärdar de flesta råd,
du är inte öppen för att resonera om rådet du får och vill inte veta mer om de råd som andra medlemmar försöker ge till dig, och du påstår i de flesta fall att du redan har gjort allt.

Ditt inlägg gör att jag stärks ännu mera i att vidhålla mitt tidigare tydliga råd till dig.

På detta forum har du inte möjlighet bestämma vilka som deltar i olika trådar och du har inte möjlighet bestämma att någon som du tycker är obekväm eller har en annan åsikt än du ska lämna din tråd eller någon tråd, så länge den håller sig till ämnet och reglerna.

Hur läser du ens?
Du har uppenbart fel i det du påstår att det enda jag gjort är att gå på dig.
Jag har givit mycket tydligt konkret råd.

Dessutom har jag resonerat, förtydligat och utvecklat.
Och bett dig om att utveckla och erbjudit ytterligare och mera konkreta råd efter att du utvecklat, men hittills utan svar.

En del som har relativt enkla barn tar gärna åt sig äran av det och tror att det är deras uppfostringsmetoder som är så himla fantastiska. Jag har två svåra barn (med olika svårigheter) och känner igen ditt sökande efter något som funkar. Man läser böcker, kollar på nätet mm men det där som funkar på andras barn funkar inte på ens eget.

En del barn blir tex inte alls paffa och lydiga av att man ryter ifrån, ropar aj högt etc, utan de blir triggade och ännu mer upprörda av det (affektsmitta). De barnen behöver att man är väldigt lugn och det är jättesvårt, mycket, mycket svårare än att ryta ifrån. 

Jag har långt ifrån enkla barn och han jag skrek på i bilen gällande säkerhetsbältet lyssnade typ aldrig på vad jag sa. Ja, för det mesta så gäller det att vara lågaffektiv och välja sina strider. Jag har tonåringar med npf så jag har valt mina strider på ett sätt jag aldrig hade kunnat drömma om.

Det jag försökte få fram var att man ibland måste ta i från tårna på ett sätt som känns onaturligt, just för att markera att visa saker är långt över gränsen, som tex att ta stryptag. Sen är det ju inte helt säkert att det funkar. Men det kan funka. På min yngsta tonåring funkar absolut ingenting just nu när det kommer till dålig beteende, men jag borde kanske följa mitt egna råd och välja ut något och tokmarkera.

Så ber om ursäkt TS om jag uppfattades som en besserwisser förälder, det var verkligen inte min mening. Och ja, du har ett barn som ger större utmaningar än de flesta och det beror inte på att du är en dålig förälder. 

Det är antagligen uppfostringsmetoden också. Finns många sätt som fungerar bra. Finns många sätt som fungerar dåligt.

Tittar man på föräldrar som har besvärliga barn brukar det vara lätt som utomstående att fatta varför när man ser hur de uppfostrar ungen.

Det här med att du har dåligt samvete över att du röt ifrån ordentligt i en situation som kunnat innebära fara, tror jag smittar av sig på barnet. Ditt barn märker det och tar dig inte på allvar. Att ha dåligt samvete för att man uppfostrar sitt barn och försöker lösa en potentiellt farlig situation, har jag aldrig. Jag vrålade som sagt när mitt barn knäppte upp sitt bälte på motorvägen. Barnet började till slut gråta. Aldrig har jag haft dåligt samvete för det. Jag är trygg i att mitt sätt att hantera situationen var det bästa, utifrån rådande läge. 

Varför har du den självpiskande bilden? Du behöver bli tryggare i dig själv och lära dig lita på att du gör så gott du kan. 

Jag vrålar inte på mina barn i tid och otid, men blir det farligt eller om beteendet är tillräckligt oacceptabelt, ryter jag ifrån ordentligt. Att skrika som jag gjorde i bilen, gjorde jag eftersom situationen kunde vara livsfarlig och för att han aldrig skulle göra om det. 

Jag skulle rekommendera dig att gå och prata med någon, för att bli tryggare i dag själv. Du måste lita på dina beslut. 

Hittat felet, du är snarstucken, oflexibel och saknar självkritik. Du är fan mer perfekt än gud fader själv. Enligt dig själv.

Du behöver ju inte slå ungarna för att det ska bli fel. Det går att göra fel på många sätt. Även om du är snäll och duktig.

En vanlig sak jag ser att snälla föräldrar får dryga ungar på. Det är att de omedvetet belönar felaktiga beteenden.

Du kan vara en bra förälder men ändå misslyckas med att få ordning på ungen. Du kan vara en dålig förälder men ändå får ordning på ungen.

Du kan få ordning på ungen via pedagogik eller disciplin. Den sistnämnda är enklast men inte lika elegant.

Att få ordning på ungen handlar inte så mycket om du läser för ungen, borstar tänderna på dem, berätta att du älskar dem osv. Det handlar om du lärt ungen att lyssna på dig.

Jag tror han är avundsjuk på bebis. Och nej spelar ingen roll att bebis inte är där just då utan kan vara något som påmint honom.

Får han vara med bebis? Välja kläder till bebis kanske? Pussa på bebis? Sitta i soffan och hålla bebis? 

Säger ni ofta akta bebisen eller nej inte kasta det kan komma på bebisen. 

När han är med ska ni så gott det går losats att bebis inte finns. Om bebis behöver göra en aktivitet(äta, byta blöja osv) och storebror måste vara med så ska han vara delaktig. 

Sitt inte och gulla med bebis i samma rum som storebror. Prata inte om bebis i samma rum som storebror.

Om storebror gör något fel mot bebis plocka bort bebisen och ge storebror uppmärksamhet. Genom att säga nej eller berätta att han gör fel, stärks känslan att jag är inte lika mycket värd som bebisen. Då eskalerar beteendet. 

Det kanske är lite hårda råd men med tanke på att han aggerar så kraftigt kanske det är värt att testa för att se om det är problemet. PS bara läst trådstart.

Fast så behöver det ju inte vara, du kan ju se det som att du som vuxen (med mer makt och erfarenhet) gör bedömningen att skrika just vid detta tillfälle är det bästa sättet. Sen kanske det inte ger önskad effekt, men det var ett aktivt val du gjorde.

Jag tror du behöver ändra mindset lite för att orka. Man kan göra helt rätt men det blir kaos i alla fall. Du kommer förmodligen hamna i så otroligt många mer konflikter än vad du trodde var möjligt och du kommer att känna dig misslyckad. Men det är så livet i er familj ser ut just nu. Sätt inte ribban för högt, försök fånga de goda stunderna och skaka av dig de usla. Lär dig leva i kaos. Fördelen med små barn är att det går över fort även om det kommer tillbaka snabbt. 

Och se till att få rejält med egentid!