Treåringen har tagit över vad gör man?

Har ni läst Martin Förstörs Fem gånger mer kärlek? Det är den bok man ofta i första hand blir rekomenderad för sen innehåller råd med evidens. Han har även skrivit fler böcker.

Det är självklart bra att ge barnen massor med kärlek, det ska ni inte sluta med. Ibland räcker det med att endast ge massor av kärlek, ibland gör det inte det. För er just nu räcker det inte. Boken handlar ju inte bara om att man ska ösa på med kärlek.

När ditt barn gör dig illa så tycker jag du verkligen ska markera att det gör ont. Man behöver visa barn att vissa saker helt enkelt inte är acceptabla.

Det är inget farligt att använda hela sitt känsloregister och visa ilska ibland, alltså så länge det är inom kontrollerade former.

Jag vrålade riktigt rejält på ett av mina barn första gången hen knäppte upp sitt bälte på motorvägen. Alltså tog i så mycket mer än vanligt. Hen blev chockad och rädd just då och det var min mening. Jag ville verkligen visa att det där var en gräns man inte passerar. Han gjorde aldrig om det mer, men i övrigt så lyssnade lika mycket (eller snarare lite) som vanligt. Dvs att mitt agerande förstörde inte vår relation på något sätt och det ändrade inte hans ssjälvkänsla. Om mitt barn gjort mig fysiskt illa så som ditt barn börjat göra så skulle jag agera likadant. 

Jag har långt ifrån enkla barn och han jag skrek på i bilen gällande säkerhetsbältet lyssnade typ aldrig på vad jag sa. Ja, för det mesta så gäller det att vara lågaffektiv och välja sina strider. Jag har tonåringar med npf så jag har valt mina strider på ett sätt jag aldrig hade kunnat drömma om.

Det jag försökte få fram var att man ibland måste ta i från tårna på ett sätt som känns onaturligt, just för att markera att visa saker är långt över gränsen, som tex att ta stryptag. Sen är det ju inte helt säkert att det funkar. Men det kan funka. På min yngsta tonåring funkar absolut ingenting just nu när det kommer till dålig beteende, men jag borde kanske följa mitt egna råd och välja ut något och tokmarkera.

Så ber om ursäkt TS om jag uppfattades som en besserwisser förälder, det var verkligen inte min mening. Och ja, du har ett barn som ger större utmaningar än de flesta och det beror inte på att du är en dålig förälder. 

Och när jag menar ta i från tårna menar jag typ skrika sig hes och låta som en militär från en amerikansk film , det var det som behövdes för att min son skulle fatta allvaret. 

Det där är ju långtifrån sant. Många barn som har dåliga föräldrar växer trots allt upp till att bli välfungerande människor. Barn tar inte bara intryck av föräldrarna utan av mycket annat runt omkring så som förskola, skola, kompisar mm. Sen tillkommer personligheten som en starkt bidragande faktor. Kolla in Anders Hansens serie om personligheter på svtplay, minns inte vad den hette.

Fast så behöver det ju inte vara, du kan ju se det som att du som vuxen (med mer makt och erfarenhet) gör bedömningen att skrika just vid detta tillfälle är det bästa sättet. Sen kanske det inte ger önskad effekt, men det var ett aktivt val du gjorde.

Jag tror du behöver ändra mindset lite för att orka. Man kan göra helt rätt men det blir kaos i alla fall. Du kommer förmodligen hamna i så otroligt många mer konflikter än vad du trodde var möjligt och du kommer att känna dig misslyckad. Men det är så livet i er familj ser ut just nu. Sätt inte ribban för högt, försök fånga de goda stunderna och skaka av dig de usla. Lär dig leva i kaos. Fördelen med små barn är att det går över fort även om det kommer tillbaka snabbt. 

Och se till att få rejält med egentid!