• Anonym (P)

    Treåringen har tagit över vad gör man?

    Anonym (Gm) skrev 2024-11-21 06:26:45 följande:

    Jag tycker det låter som att ni har kommit fram till en väldigt bra strategi att bryta och byta när han gör sina hyss. Det är viktigt att göra samma sak när du är ensam. Sätt ner honom på golvet, bryt leken eller samspelet och gå därifrån. Gör något annat en stund Och förmedla att du inte vill umgås när han gör sådär. Upprepa föralltid, han är stor och förstår.


    Att han blir arg och förbannad för att han inte får vara med dig längre är bara känslan av att hantera en konsekvens och ingenting som är direkt farligt. Vad han gör med känslorna, om han blir mer utåtagerande, är naturligtvis en annan sak. Har ni pratat med BVC? Får ni någon vägledning där?


    Precis så har vi gjort. Våra barn har också haft perioder av svårigheter att kontrollera känslor och det är okej, men vi har dragit gränsen vid att bli fysisk. Då har vi genast brutit och klargjort att föräldern som blir slagen/nyp/riven inte vill vara med barnet när hen slåss/biter/rivs. Har vi varit två föräldrar hemma har den andre tagit över och har vi varit ensamma har vi lämnat situationen och gått in i ett annat rum. Sen har vi pratat och kramats och försökt utröna varför barnet blivit så argt.

    Jag skulle vilja hävda att det upphörde rätt så snabbt när vi började göra så. Dessutom upplevde vi att barnen blev bättre på att förklara varför de blev så arga och därmed kunde vi hitta strategier för att avhjälpa det redan innan.
  • Anonym (P)
    Anonym (Hjälp) skrev 2024-11-21 09:42:29 följande:
    Det här är ju så jag försöker. Eftersom språket inte är på topp än är det svårt att helt landa i en förståelse varje gång men jag märker ändå att barnet gärna försöker ge någon förklaring till varför det blev si eller så, så vi försöker med det nu. Det kan vara allt från att man ville hindra lillasyskonet från att ta något till att man är arg att någon måste gå på toa och inte leka, eller ledsen/arg att man inte får väcka den föräldern som sover för att man bara ville ha den föräldern just då. 

    Det är precis bara senaste tiden språket är så bra att man kan förstå något mer varifrån upprördheten kommer, men jag tror ju verkligen att det skulle hjälpa så mkt. Inte för att lösa problemet (någon av oss måste sova ibland på en morgon en h extra för att orka vaknätter tex) men att förstå gör det ju bättre för att förekomma och försöka förklara bäst vi kan varför saker är som de är och vad man kan ändra på.

    Just att bli fysisk har vi också en gräns, men det har blivit så otroligt mkt oftare sista tiden att det känns som det är väldigt mycket gränsdragningar. Tidigare var det nån gång ibland men nu har det eskalerat.
    Jag såg att du inte tror på time out, men samtidigt är det ju det man gör om man bryter situationen. "Jag vill inte bli slagen, så nu går jag iväg en stund", är egentligen bara att vända på att barnet får vara på sitt rum. Är det många gånger de sker, så bryter man och går iväg många gånger helt enkelt. Jag har kunnat släppa mycket, men just när det kommer till fysiskt våld har jag varit stenhård. Man kan inte använda samma röst och sätt när man ska bjuda på saft, som när man säger ifrån för att man blir slagen.

    En sak jag också gjorde, var att jag skrek till när något gjorde ont. Alltså lite högre, så att barnet ryckte till. Det kunde bryta ett ilskeutbrott och dessutom visade det att jag faktiskt fick ont av barnets handling.

    Jag har varit hjälpt av att mina barn pratat tidigt och dessutom kunnat förklara tidigt, så är det absolut, men jag tror också att det är viktigt att vara konsekvent, även om det känns svårt och jobbigt när det blir ofta.
  • Anonym (P)
    Räkan77 skrev 2024-11-21 10:39:44 följande:
    Jag vrålade riktigt rejält på ett av mina barn första gången hen knäppte upp sitt bälte på motorvägen. Alltså tog i så mycket mer än vanligt. Hen blev chockad och rädd just då och det var min mening. Jag ville verkligen visa att det där var en gräns man inte passerar. Han gjorde aldrig om det mer, men i övrigt så lyssnade lika mycket (eller snarare lite) som vanligt. Dvs att mitt agerande förstörde inte vår relation på något sätt och det ändrade inte hans ssjälvkänsla. Om mitt barn gjort mig fysiskt illa så som ditt barn börjat göra så skulle jag agera likadant. 
    Det blir många instämmanden från mig i den här tråden, men vi gjorde också så under precis samma situation. Vårt barn knäppte upp bältet under färd och jag vrålade så att han faktiskt blev rädd. Men han gjorde aldrig om det igen och vi pratade efteråt om varför man inte får göra så och varför jag blev så arg. Jag har reagerat liknande när ena barnet en gång bet mig i affekt. Det var också enda gången det barnet bet mig.

    Vi har trots detta en fin relation, pratar mycket och barnen har god självkänsla. Vissa saker är oacceptabla och det måste markeras ordentligt.

    Vi har ett barn i området som jag flera gånger sett sparka sin mamma. Varje gång reagerar mamman genom att prata ungefär på samma sätt som man gör när man erbjuder en glass. "Ojoj, så får man ju inte göra. Då får ju mamma ont. Vill du kanske ha lite majskaka?"
    Själv lyfte jag upp mitt barn under armen och gick hem den enda gången det hände.
    (Nej, jag vet så klart inte hela deras situation, men utifrån vad jag vet om dem då vi är bekanta, är det inte några diagnoser inblandade).
Svar på tråden Treåringen har tagit över vad gör man?