Treåringen har tagit över vad gör man?

Hur fungerar han på förskolan?
Kan det vara något barn  som slår honom och är jobbig där? Det är ju inte helt ovanligt. Föreslår att du tar ledigt en dag och är med sonen en dag på förskolan. Det gjorde jag och upptäckte att min son inte fick vara med och leka , han var utfryst. 

Jag tycker det låter som att ni har kommit fram till en väldigt bra strategi att bryta och byta när han gör sina hyss. Det är viktigt att göra samma sak när du är ensam. Sätt ner honom på golvet, bryt leken eller samspelet och gå därifrån. Gör något annat en stund Och förmedla att du inte vill umgås när han gör sådär. Upprepa föralltid, han är stor och förstår.

Att han blir arg och förbannad för att han inte får vara med dig längre är bara känslan av att hantera en konsekvens och ingenting som är direkt farligt. Vad han gör med känslorna, om han blir mer utåtagerande, är naturligtvis en annan sak. Har ni pratat med BVC? Får ni någon vägledning där?

Låter verkligen kämpigt.
Har ni observerat VAD det är som triggar dessa känslor?
Hur är språket?
Det känns som att han har ett behov som han inte kan uttrycka och går i affekt kanske bara trots eller båda.

Jag har en metod som jag använder när jag försöker att reda ut konflikter med barn för att förstå situationen som skett och det är genom att rit prata.
Kort och gott ritar jag miljön där situationen har skett och pratar lugnt kring miljön och jag placerar de inblandade i miljön och fokuserar på ansiktsuttrycken och kroppsspråket på de inblandade tex arga eller ledsna ögon och en hand som flyger upp och nyps (inget avancerat utan enkla streckgubbar) och beskriver / pratar under tiden  tex att säga - Vi lekte med bilarna och hade jätteroligt (  då har gubben glad mun och ögon) sedan tutade jag med min bil bakom din och då blev du ARG??!! jag sade till dig att ok du vill inte att jag tutar men du blev bara argare och nöp mig??!!
Det gjorde ont och jag blev ledsen. Paus.
Vänta in om sonen säger något.
Är det tyst så kan du bara lugnt säga att man får bli arg ( frustrerad , besviken mm) men då måste man prata INTE göra illa någon.

Denna metod kan  kanske funka för er.

Annats tycker jag att ni har hittat en bra metod och kämpar på.

Precis så har vi gjort. Våra barn har också haft perioder av svårigheter att kontrollera känslor och det är okej, men vi har dragit gränsen vid att bli fysisk. Då har vi genast brutit och klargjort att föräldern som blir slagen/nyp/riven inte vill vara med barnet när hen slåss/biter/rivs. Har vi varit två föräldrar hemma har den andre tagit över och har vi varit ensamma har vi lämnat situationen och gått in i ett annat rum. Sen har vi pratat och kramats och försökt utröna varför barnet blivit så argt.

Jag skulle vilja hävda att det upphörde rätt så snabbt när vi började göra så. Dessutom upplevde vi att barnen blev bättre på att förklara varför de blev så arga och därmed kunde vi hitta strategier för att avhjälpa det redan innan.

Går det att känna när han är på väg att explodera? Försök lära er se tecken och avled direkt när ni ser dem. Byt aktivitet. Börja dansa, kittlas (om han gillar det), tramsa. Gör något oväntat som att sätta kritburken på huvudet som en hatt. Något som får honom att byta spår. Om ni gjorde något stillasittande när tecknen kom, börja röra på er. 

Och när det blir utbrott hade jag gjort som du beskriver. Ta bort honom från det ni gör. Byta vuxen och du går iväg. Mitt barn kunde också få såna där utbrott och behövde då vara ensam för att lugna ner sig. Men det får ni ju känna av om det passar ert barn. 

Har ni läst Martin Förstörs Fem gånger mer kärlek? Det är den bok man ofta i första hand blir rekomenderad för sen innehåller råd med evidens. Han har även skrivit fler böcker.

Har ni läst Martin Förstörs Fem gånger mer kärlek? Det är den bok man ofta i första hand blir rekomenderad för sen innehåller råd med evidens. Han har även skrivit fler böcker.

En treåring saknar naturligt förmåga att ta över.

Om du upplever att en treåring har tagit över så är det du (ni) som har gjort så att treåringen tagit över.
En treåring kan inte bära ansvaret för detta.
Det är du som förälder och vuxen som bär ansvaret.

Det blir vad du gör det till.
Och treåringen blir den som du gör den till.

Om din treåring skulle ha förmåga att ta över så skulle alla treåringar ha förmåga att ta över. Men så är det väl inte?

Vad tror du själv är den största skillnaden mellan den treåring som tagit över och alla de andra treåringar som inte tagit över?
Kan det finnas någon annan avgörande förklaring annat än att det är barnets förälder som är den mest avgörande skillnaden?

Det är säkert möjligt för dig att finna än den ena och än det andra förklaringen till varför det har blivit så här med just din egen unika treåring (= bortförklaringar). Men inga förklaringar hjälper, oavsett om de är sanna och riktiga, det är ändå du som bär ansvaret och du är den enda som har möjlighet se till att det blir så som du gör det till.
Att din treåringen blir den som du gör den till är ditt eget ansvar.

Det är fullkomligt självklart att treåringen saknar förmåga att själv göra något åt detta och ingen treåring bär ansvaret för detta, hur unik din egen treåring än är.

Just nu behöver ni inte hjälp utifrån. Håll fast honom om han slåss, bråkar, sparkar och bits. Säg ifrån att det inte är ok. Avbryt aktiviteten och låt honom vara på sitt rum, om han stannar där. Annars gäller det bara att hålla fast tills han inte är en fara för sig eller andra längre. Det är inte ok!!

Precis så har vi gjort. Våra barn har också haft perioder av svårigheter att kontrollera känslor och det är okej, men vi har dragit gränsen vid att bli fysisk. Då har vi genast brutit och klargjort att föräldern som blir slagen/nyp/riven inte vill vara med barnet när hen slåss/biter/rivs. Har vi varit två föräldrar hemma har den andre tagit över och har vi varit ensamma har vi lämnat situationen och gått in i ett annat rum. Sen har vi pratat och kramats och försökt utröna varför barnet blivit så argt.

Jag skulle vilja hävda att det upphörde rätt så snabbt när vi började göra så. Dessutom upplevde vi att barnen blev bättre på att förklara varför de blev så arga och därmed kunde vi hitta strategier för att avhjälpa det redan innan.

Ok, jag trodde att det framgick. Men för din skull då så ska jag försöka förtydliga ännu mera:

Ts, du behöver ändra din inställning.
Ta ditt ansvar, gör något åt saken.
Som förälder duger det inte att skylla på treåringen.

Hur du bäst ska gå tillväga följer förmodligen och ganska säkert alla vanliga och normala rekommendationer.
Men du måste självfallet ta ditt ansvar för att anpassa dina åtgärder och ditt sätt till det som bäst passar i er situation och som bäst passar din egen unika treåring. Det finns hur mycket tillgång som helst till råd och rekommendationer och det finns garanterat mycket som passar alldeles utmärkt också i ditt fall.
Jag kan inte ge länkar och enskilda tips eftersom jag inte tillräckligt känner er situation. Men det är ganska enkelt för dig att finna massor av konkreta råd som passar just för dig och er situation.

Om du inte klarar att finna det så behöver du berätta och beskriva utförligt om din och er situation så är vi säkert flera i tråden som kan ge dig konkreta råd och länkar, om det skulle behövas.

Så ändra din inställning och ta tag i det.
Det blir vad du gör det till.
Ingen annan än du kan göra något åt det.

Du har redan fått ett utmärkt tips om en bra bok och en bra författare.
Läs boken en gång till om du redan har läst den. Läs den en gång till men med ändrad inställning och börja tillämpa det som står i boken.

Tillämpa. Börja göra konkreta åtgärder. För att bara läsa hjälper självfallet inte...

Förlåt ts för att jag upprepar mig och för att jag är extra tydlig. Detta är ett svar till en annan medlem som verkar ha behov av extra tydlighet.

Jag såg att du inte tror på time out, men samtidigt är det ju det man gör om man bryter situationen. "Jag vill inte bli slagen, så nu går jag iväg en stund", är egentligen bara att vända på att barnet får vara på sitt rum. Är det många gånger de sker, så bryter man och går iväg många gånger helt enkelt. Jag har kunnat släppa mycket, men just när det kommer till fysiskt våld har jag varit stenhård. Man kan inte använda samma röst och sätt när man ska bjuda på saft, som när man säger ifrån för att man blir slagen.

En sak jag också gjorde, var att jag skrek till när något gjorde ont. Alltså lite högre, så att barnet ryckte till. Det kunde bryta ett ilskeutbrott och dessutom visade det att jag faktiskt fick ont av barnets handling.

Jag har varit hjälpt av att mina barn pratat tidigt och dessutom kunnat förklara tidigt, så är det absolut, men jag tror också att det är viktigt att vara konsekvent, även om det känns svårt och jobbigt när det blir ofta.

Det är självklart bra att ge barnen massor med kärlek, det ska ni inte sluta med. Ibland räcker det med att endast ge massor av kärlek, ibland gör det inte det. För er just nu räcker det inte. Boken handlar ju inte bara om att man ska ösa på med kärlek.

När ditt barn gör dig illa så tycker jag du verkligen ska markera att det gör ont. Man behöver visa barn att vissa saker helt enkelt inte är acceptabla.

Det är inget farligt att använda hela sitt känsloregister och visa ilska ibland, alltså så länge det är inom kontrollerade former.

Jag vrålade riktigt rejält på ett av mina barn första gången hen knäppte upp sitt bälte på motorvägen. Alltså tog i så mycket mer än vanligt. Hen blev chockad och rädd just då och det var min mening. Jag ville verkligen visa att det där var en gräns man inte passerar. Han gjorde aldrig om det mer, men i övrigt så lyssnade lika mycket (eller snarare lite) som vanligt. Dvs att mitt agerande förstörde inte vår relation på något sätt och det ändrade inte hans ssjälvkänsla. Om mitt barn gjort mig fysiskt illa så som ditt barn börjat göra så skulle jag agera likadant. 

Det blir många instämmanden från mig i den här tråden, men vi gjorde också så under precis samma situation. Vårt barn knäppte upp bältet under färd och jag vrålade så att han faktiskt blev rädd. Men han gjorde aldrig om det igen och vi pratade efteråt om varför man inte får göra så och varför jag blev så arg. Jag har reagerat liknande när ena barnet en gång bet mig i affekt. Det var också enda gången det barnet bet mig.

Vi har trots detta en fin relation, pratar mycket och barnen har god självkänsla. Vissa saker är oacceptabla och det måste markeras ordentligt.

Vi har ett barn i området som jag flera gånger sett sparka sin mamma. Varje gång reagerar mamman genom att prata ungefär på samma sätt som man gör när man erbjuder en glass. "Ojoj, så får man ju inte göra. Då får ju mamma ont. Vill du kanske ha lite majskaka?"
Själv lyfte jag upp mitt barn under armen och gick hem den enda gången det hände.
(Nej, jag vet så klart inte hela deras situation, men utifrån vad jag vet om dem då vi är bekanta, är det inte några diagnoser inblandade).

Det gör man så klart inte! Men några minuter för att lugna ner sig är en riktigt bra metod oavsett ålder. Vuxna i stark affekt borde också lära sig ta time out, för sig själva. Barnet måste först ner i varv, först därefter kan man prata.