Känner mig dömd av mitt barns rektor

Både ja och nej. I min mening var inte rektorns bemötande vare sig empatiskt eller givande för framtida samarbete. Det gör dock inte att allt han sa fel. Hemmasittare är ett psykosocialt problem och det är inte alls säkert att problematiken uppstått pga dålig struktur, svag gränssättning eller lösa rutiner. Däremot kan dessa faktorer vara avgörande verktyg till att kunna lösa problemet- givetvis ihop med annan professionell hjälp. Detta är inget skolan kan lösa själv, likaså är det orimligt att tro att vårdnadshavare ska kunna lösa situationen själva också. Därför är föräldrautbildning bra och ofta givande för hemmet. I alla olika fall med hemmasittare som jag arbetat med har vi alltid uppmuntrat vårdnadshavarna att delta i en sådan utbildning och för nästan alla så har det gett goda resultat. Detta gäller oavsett om det finns problem på hemmafronten eller inte, att få fördjupad kunskap om sitt barns situation, vägledning i hur man bör agera i olika situationer samt stöd och råd är inte något negativt. Sedan är det självklart inte alltid skolsituationen magiskt löser sig men det är en bit på vägen. Viktigt också att eftersom denna utbildning inte ges av skolan så kan faktiskt de hjälpa med insatser och råd om skolan faktiskt sviker i sitt ansvar för att lösa er situation. 

Det jag skulle göra om jag var du ts, är att när känslorna lagt sig lite kontakta rektorn igen, via telefon eller mail, och där lugnt och sakligt förklara hur du upplevde mötet. Skapa en ny dialog där ni är öppna från början med att du upplevde att rektorn menade på att detta är ert fel. För det finns ju faktiskt en möjlighet att detta endast var klumpigt och felaktigt uttryckt och inte alls så han menade och då är det ju onödigt att uppå allt annat ni har nu kring ert barn även gå runt med dessa negativa känslor. 

Vet att ni har det tufft nu och hoppas att ni får den hjälp och stöd ni har rätt till - men också att ni då tar den när den ges (föräldrautbildning är en sådan insats, inte kritik på ert föräldraskap). Önskar er allt väl!

Absolut inte, tyckte jag var tydlig i mitt inlägg att jag inte tycker att det beror på hemmet - för just fenomenet hemmasittare, finns givetvis händelser som kan ske i hemmet som leder till att en elev blir hemmasittare men då är det en biprodukt och inte grundproblemet. Precis som mobbning också kan leda till detta och då är det grundproblemet och då såklart ett skolproblem. Men om det var otydligt ber jag om ursäkt. Däremot så är hemmet av lika stor vikt som skolan för att lösa situationen - oftast större. Att det finns ett gott samarbete. För jag kan stötta, sätta in anpassningar, ordna sip-möten, möta upp på väg till skolan osv men om inte hemmet jobbar med mig eller i värsta fall emot mig så kommer jag inte kunna hjälpa. Jag är ju inte i hemmet och inte heller elevens primära anknytningsperson. 

Kan ju absolut inte uttala mig om de utbildningar du gått på - om det är din upplevelse så är det ju så. Däremot är min erfarenhet annorlunda och jag har även mött många hem som också inte anser att det gett något men ändå så kan jag som personal märka positiva förändringar efter dessa utbildningar. Jag tänker att ibland är dessa viktiga just för stöd och råd men också för att skapa en känsla att vi är i detta tillsammans - inte ett vi mot skolan utan vi alla jobbar mot samma mål.