Känner mig dömd av mitt barns rektor

De föräldrautbildningar jag har gått har alla varit på extremt låg nivå. Absolut inte gett.något alls.

Det.är inte föräldrarnas fel att barnen blir skolskadade i en skola som inte kan ge rätt anpassningar eller rätt bemötande.

De skulle ha gjort det innan barnet blev traumatiserat. Inte utsatt barnet för överkrav. Validdrar barnet bättre. Lyssnat och trott på föräldrarna. Skaffat sig bättre kunskaper om npf.

Det fanns på den tiden även om det ine var lika vanligt. 

Förr tvingades inte autisktiska barn gå i vanliga skolklasser. Där har du en stor del av förklaringen. Samt den ändrade läroplanen med krav på exekutava fynktioner där barn med npf diskrimineras.

Precis, vem vet hur närvaron såg ut för barnen som gick i obs-klass.

Men det var inte heller speciellt vanligt att vuxna var sjukskrivna för utmattningsdepressioner. Det förekom ju under andra diagnoser, som tex smärtproblematik men var inte alls lika vanligt. 

För många människor ställer dagens samhälle krav som det är omöjligt att nå upp till. Det var enklare att göra det på 80-talet.

Samma här, gick i grundskolan 1970-1979. Inte en enda "hemmasittare".
Nog hände det att vi skolkade men att sitta hemma och skolstrejka var det ingen som gjorde.

När mitt barn var hemmasittare orkade hen inte träffa några kompisar. Hen låg hemma och grät och darrade av ångest. Mitt barn går i skolan nu. Hen har många kompisar men orkar fortfarande inte träffa dem på fritiden. Skolan tar precis all energi. 

Mitt barn har aldrig velat vara hemma. Hen ville gå i skolan, men klarade det inte. 

Många har frågat vad skolan ska göra. Det finns jättemycket en skola kan göra för att hjälpa barn med npf. Förutsägbarhet är en sak, att aldrig ändra på saker som placering i klassrummet, byte av sal etc utan att först förbereda eleven. Att ha tyst matrum att äta i, att slippa stå i kö till maten, möjlighet för eleven att vänta på nästa lektion i klassrummet iställrt för i korridoren, skärmar kring bänken, samma bänkplaceringbi alla klassrum, möjlighet att få alternativa uppgifter vid tex grupparbeten, god förberedelse innan schemabrytande aktiviteter, möjlighet till alternativa uppgifter vid schemabrytande aktiviteter, möjlighet att sitta ensam i grupprum vid enskilt arbete i tex matematik, möjlighet att gå till vilorum under dagen för återhämntning, att inte behöva vara i samma grupp som mycket stökiga elever, att få sitta vid den plats i klassrummet som funkar bäst, att få gå ifrån lektionen ett fåtal minuter tidigare för att slippa trängsel vid skåpen, att gå vissa lektioner med specialpedagogen istället, att specialpefagogen instruerar lärarna vad eleven behöver - kan vara fler pauser, mer varierad undervisning, endast instruktion för en uppgift i taget, tydligare instruktioner med bildstöd, tidstock  mm). Och mycket mer. 

En del barn behöver allt det här och lite till, en del behöver bara några av sakerna. Det viktiga är att vara lyhörd för eleven och hitta nycklarna till att hen ska klara skolan. 

Det här är saker som kan göra jättestor skillnad för ett barn med npf. Men det kräver att lärare och rektor vill lära sig och är beredda att skapa nya vanor. Men görs anpassningar av den här sorten kan det göra att barnet slipper utveckla psykisk ohälsa och bli hemmasittare. 

För mitt barn hade skolan när du var liten förmodligen funkat mycket bättre. Tydligt vad man skulle göra (inga flummiga gruppdiskussioner om vad tolv delat med sex blir), mer likadant varje dag och mer ordning i klassrummet. Det är framför allt stök och buller som gör mitt barn trött. Både på lektioner och raster. Att de andra pratar på lektionerna, att utagerande barn går i vanlig klass, skriker, knuffas och kastar saker. Sånt ör jobbigt för alla, men mitt barn orkar bara inte. 

Jag är nyfiken på varför hemmasittare blivit ett allt större problem. När jag var yngre, på 90-talet, fanns inte dessa barn eller så kallades de för skolkare. Finns det någon som vet varför det verka bli fler och fler barn som sitter hemma? Jag fick snällt gå till skolan hur dåligt  jag än mådde. Bra eller inte? Både och. Nu är detta bara min åsikt, men när det gäller skolan, så får elever bestämma mer. Om en elev mår dåligt, så verkar det mer acceptabelt än tidigare. Det låter finare med en hemmasittare, än en skolkare. Men sen samtidigt. Man kan inte bära iväg en elev till skolan. Men om jag inte gick till skolan, så togs förmåner bort. Kunde jag inte gå till skolan, så orkade jag inte heller göra roligare saker på fritiden. 

I början när mitt barn var hemma ibland så mådde hen så dåligt av situationen och känslan av mislyckande att inte komma i väg.  Gjorde sig iordning sedan låste det sig och hen orkade bara ligga/sitta och tugga på sitt gosedjur . Det fanns inte ork för att göra roliga saker. Sedan ökande frånvaron mer och mer, Ibland fanns det lite ork, men då sa vi att man kan inte gå iväg på nöjen när man är hemma från skolan. Orkar lite så är det skolarbete som gäller, inte skärm. Sedan ökande frånvaron än mer och blev total. Barnet isolerade sig i hemmet och blev nedstämd.

Man ändrar inställning och både läkare och psykolog ordinerade roliga och stimulerande aktiviteter. Men det var inte ens lätt att komma iväg på det. Vi blev glada då barnet orkade sitta vid datorn och var glad och skrattade lite.

Det finns de som fysiskt försökt tvinga barnen till skolan och de då försökt ta livet av sig på vägen dit.

Jag säger detsamma! 

För vissa tror jag att distansundervisning vore jättebra. Men generellt behöver barn och unga umgås med jämnåriga för att utvecklas socialt på ett bra sätt. Att kunna ha vissa ämnen i skolan och vissa på distans hade passat mitt barn jättebra. 

För mitt barn är det så att när hen är hemma är det inte för att skolan är tråkig. Skolan ger hen svår ångest. När det var som värst låg hen och skakade eller rusade runt, runt i panik. Och sen tar det lång tid innan ångesten lägger sig. Under tiden kan hen inte äta, inte kommunicera särskilt bra. 

Precis som Mor beskriver det var det verkligen inte roligt för mitt barn när hen var hemma. Hen har/hade stark ångest och det är förlamande och allt annat än roligt. Mitt barn är lydigt och vill följa regler. Det gör det ännu jobbigare för hen, för hen vet ju att man ska gå till skolan. Och hen tvingar sig dit så myckrt det går. 

I början, innan hen fått så stora ångestproblem, försökte vi ta bort kul grejer som internet tex, men diciplin hjälper inte mot psykisk ohälsa. Och framför allt hjälper inte diciplin i hemmet mot en skolmiljö som barnet inte klarar av. 

Jag tror att man börjar i fel ände när man frågar sig varför barn och ungdomar är hemma från skolan så mycket. Jag tror att man ska ställa frågan: vad är det i skolan som gör att så många barn och unga far illa där? Det är i hög grad barn med npf som blir hemmasittare. Vad är det som förändrats i skolan som gör att dessa barn bryts ner av att vara där? 

Mitt barn tycker om sina kompisar, lärare och skolämnen. Men klarar inte av skolmiljön. 

Så himla bra! Hur gamla var de eleverna? Jag tänker att det är lite svårare med de yngre barnen men lättare med tonåringar. Å andra sidan har de yngre barnen generellt en vabbande förälder hemma hos sig som kan hjälpa till. 

Du kan inte ha vidare kunskaper. För mitt barn tog det 6 månader innan hen kunde komma upp i rekomenderad dos. Varje doshöjning har inneburit en temporär svacka. Trots stor förbättring i det psykiska måendet så är vägen tillbaka till en skolgång mycket mycket  lång. Läkare har bedömt att barnet inte klarar klassrumsundervisning och resurskolor finns inte i kommunen.

Hur ska "Ska vara i skolan" gå till hade du tänkt? Ska barnet hämtas av fyra straka vakter som bär barnet till skolan och vaktas där för att inte smita iväg eller ta livet av sig? Ska barnet behöva ligga på golvet och skaka av ångest inför klasskamraterna som har lektion? Eller ska barnet låsas in i ett eget rum? 

 

Och i kontorslandskapet gör du ett jobb du är upplärd till. Du har ofta samma arbetsuppgift under lång tid. I skolan förväntas du sitta i en stimmig miljö hela dagen och dessutom konstant lära dig nya saker. 

Med så mycket som har skrivits om hemmasittare på sistone så är jag förvånad över att okunskapen är så stor. "De får vara hemma för att föräldrarna är lata, för att de får sitta med datorn, mina barn förstår minsann att man måste gå till skolan, på min tid fanns inte det här". 

Det finns nog ingen hemmasittare som inte har burits in i skolbyggnaden i alla fall en gång för att man som förälder har tänkt "bara hen förstår att hen inte har något val så kommer det lösa sig". 

Ta ifrån alla skärmar "bara hen har tråkigt hemma så kommer hen vilja gå till skolan". 

"På min tid fanns minsann inte det här problemet". Nej, för på din tid så såg skolan helt annorlunda ut. Lite skillnader i dagens skola jämfört med tidigare som alla är som gjorda för att slå ut barn med npf: 

Ständiga grupparbeten som skapar ett väldigt stök i klassrummet (det spelar liksom ingen roll om stöket kommer från att man pratar skolarbete eller om det kommer från att man pratar strunt).

Istället för fokus på att lära sig stava mm så är det fokus på fantasiskapandet i berättandet och stavandet ska som komma av sig självt. Att man hoppar över grunderna och istället snabbt går in på "steg 2" är också en metod som säkert slår ut barn. 

Öppna uppgifter. Istället för tydliga uppgifter där man letar svar i tydligt begränsat antal sidor i en bok så får man betydligt mer svårtolkade uppgifter där man har hela internet till förfogande för att hitta sina svar. 

Ovan är väl grundproblemen i dagens skola. 

Tänk själva om ni var på ett jobb där ni var 25 personer i ett väldigt litet rum (tänk på att skrivborden i kontorslandskap är dubbelt så stora som bänkarna i ett klassrum). Du behöver verkligen tyst för att kunna koncentrera dig men samtidigt så sitter 15 av dina kollegor och behöver prata med varandra gällande sina arbetsuppgifter. Det finns ingen annanstans för dig att gå utan du är instängd i det lilla rummet med alla dessa människor. Samtidigt så har du fått en uppgift av din chef som du verkligen inte förstår hur du ska göra för den är väldigt luddigt beskriven och du förstår inte var du ska börja. Och så ser det ut varje dag. Är det en miljö som du skulle klara av att prestera i? Eller skulle du sakta få mer och mer ångest? Magproblem som du går till läkaren för att hitta fysiska orsaker för eftersom att du inte inser att det kommer från din ohälsosamma arbetsmiljö? Huvudvärk som du inte heller lyckas bli av med förrän någon vecka in i varje semester. 

Till er som skriver att föräldrarna och barnets ska rycka upp er. Ställ er istället frågan VARFÖR är barnet hemma? Det kostar samhället massor av pengar och svaret på varför fler barn är hemma än tidigare vet inte jag. Men jag vet bara att problemet är såpass komplext att det inte bara är att rycka upp sig. Föräldrarna har (oftast) gjort allt de kan och lite till för att få barnet till skolan. Föräldrarna hamnar i utmattning och depression och blir i sin tur sjukskrivna pga sitt barns hemmasittande. 

Min gissning är att skolan har idag mycket större klasser än förr, mycket eget arbete utan större struktur och barnen har tappat respekten för lärare och läraren har inte tid för alla barn. Det är en orsak. 

Ja jag arbetar också med projektledning inom IT och sitter liknande. Men det är en väldigt stor skillnad i att jag faktiskt förstår mina uppgifter och arbetar inom ett område jag själv valt när jag sitter i den miljön jämfört med barn med add och autism som sitter i den miljön och får uppgifter de inte förstår i vilken ände de ska börja på inom ett område där de helt saknar förkunskaper.