Vad tycker ni om den psykiska ohälsan som brett ut sig hos de unga? Hur hanterar ni det hos era egna barn?

 Tror att det alltid funnits men nu kan man prata om det öppet. Lite som homosexualitet - på 50-talets var ingen gay.

Jag gjorde inget annat än att locka ut min blyga och osäkra dotter på olika aktiviteter. Och efter några år så var min dotter självsäker och pigg på utmaningar.

Hon berättade en gång när hon och hennes vänner pratade om en tjej som mådde dåligt. De andra sade dystert typ "ja, det är inte lätt att leva". Hon visste inte vad hon skulle säga, hon tyckte att allt var bra, skolan, föräldrar, vänner, fritidsintressen.

Hon gick på förskola också och trivdes bra där. Jag såg det som enbart positivt att hon fick träffa andra barn. Men det verkar ha blivit sämre på senare år, för många barn per vuxna.

Jag tror också att mycken ohälsa beror på mobilerna. Mobbning, influensers, pedofiler m m. Ett råare klimat där barn riskerar att misshandlas och förnedras och sedan läggs det ut på nätet. Föräldrar har ingen aning om vad deras barn gör eller utsätts för på nätet.

Jag hade ingen aning om hur svårt det kan vara att vara förälder (och barn). Vete tusan om jag vågat skaffa barn då.

Det var många som dog också. I trafikolyckor eller genom drunkning.

Oavsett så är vi mer medvetna om farorna idag. Pedofiler som lurar inte bara i skogen utan mer på nätet. Kriminella gäng som lockar till sig barn som tycker det är häftigt att bli torped. Jämnåriga som rånar, misshandlar och förnedrar. Saker som offren aldrig polisanmäler eller berättar för sina föräldrar. "Initiativförmåga" utan omdöme eller moral är mest av ondo.

Det är bättre med överängsliga föräldrar än föräldrar som struntar i eller inte har tid med sina barn. Barn som lever vind för våg utan föräldrars "övervakning".

Allmänt bus i form av vandalisering ser jag enbart som negativt. Är det bra att de lär sig att strunta i moral och lag? Är det inte bättre att de utvecklar empati, då förstör man inte andras egendom?

Och jag tror mer på den fria leken och mindre på aktiviteter. När jag växte upp på 80-, och 90-talet, hade inga lågstadiekompisar veckan fylls av aktiviteter. De flesta hade max två uppbokade eftermiddagar. Någon hade tre. Min dotters kompisar har knappt tid att leka, för de springer mellan fotbollen och dansen och handbollen och så kan de inte vara med på den roliga fredagsfritidsen, för då är det tennis. Och så minst en match varje helg. När de väl samlas för att leka, vet ingen längre hur man leker. ?Har ni ingen IPad att spela på?? är en vanlig fråga. Efter en stund kommer de igång och sen vill de aldrig sluta pyssla, leka med Barbie eller stänga den nyöppnade detektivbyrån de just öppnat. 

Jag ser inget behov för gemene barn att ständigt vara uppbokad. Var finns tiden att pilla sig i naveln, vara barn och att få vila?

Det är ganska enkelt att få bra psykisk hälsa med tiden med bra föräldrar. Jag arbetar aktivt med mina barn framförallt genom.

1) Alltid gå till skola även om de är trötta, sega eller har ont i huvudet.
2) Daglig fysisk aktivitet 
3) Se till att de lär sig grundläggande sysslor i och utanför hemmet
4) Fokusera på utveckling i skola och idrott så att de ständigt förbättras.
5) Fokusera på att alltid arbeta hårt. Tona ner resultat.

Det där är framförallt nidbilder. 

De flesta föräldrar sköter sig alldeles utmärkt. Däremot finns det kanske 10 procent som är som du beskriver men det är tillräckligt för att det ska få utslag i statistiken. 

Bara ikväll: vi hälsade på kusinerna som har en valp. Jag, frun och barnen lekte med valpen. Så roligt. Barnen hade en pipleksak som valpen drog i och så fick den vinna. Barnen berömde valpen om och om igen. Deras styrka flödar ut över den. 

Sen var vi hos farmor och snackade lite och hämtade saker. Jag och sonen pratade lite om varför somliga i bibeln blir rädda när en ängel talar med dem. 

Vi tittade på ducktales på disney hemma och åt popcorn och lite godis. 

Sen spelade vi Blades of steel och super mario bros på NES. Sonen mötte frun för att se vem som kunde komma längst. Han vann. Jag spelade blades of steel mot honom, dottern ville också spela blades of steel, de löste det med sten sax påse. Jag ledde mot sonen i blades of steel sen tog dottern över och det blev lika ordinarie tid. Sen vann hon på straffar. 

Upp för att sova, brukar berätta en godnattsaga varje dag men vi hade redan kört en saga i bilen idag innan vi körde till kusinerna. Det var sent så vi bad och sjöng Gud som haver. Dottern skulle sova i stora sängen idag (1 gång i månaden gör de det fortfarande) och jag och frun kollade lite below deck medan hon lyssnade på Mulle och somnade.

Det handlade om att det skedde fler dödsolyckor när man hade mindre kontroll på barnen. Detta är fakta.

Menar du att priset för större fysisk säkerhet är mera psykisk ohälsa?

Exakt. Vi föräldrar idag tar vägen de vi ser minsta motståndets lag, där tryggheten och säkerheten är så enkel att välja. Vi tar inte den marginala risk som finns när man låter barn gå den självständiga vägen, vilket i längden kanske är en STÖRRE risk. Hitta balans, och inse att leva innebär risker, hur mycket vi än säkrar upp, och barn måste lära sig att själva kunna hantera situationer och ha med sig en smula överlevnad i ryggmärgen 

Känner inte igen det och i den utsträckning vet stämmer tror jag knappast att det skulle vara mer hets nu ändå. Skillnaden är att sociala medier finns.

P.S. Therese i kassan handlar om en kvinna i en matbutikskassa.

Skillnaden mellan nu och då, är väl att det då fanns någon form av beredskap för hur man tog hand om de här eleverna. När jag gick på högstadiet på 90-talet, fanns något som kallades "Lilla gruppen". Där gick de elever som knappt var i skolan alls. De övade mest på att komma till skolan och att göra saker tillsammans och undervisningen var väl egentligen sekundär. Målet var att de skulle vara i skolan. Ibland var de i vanliga klassen, speciellt under ämnen de var duktiga på typ idrott eller musik, men oftast hängde de i Lilla gruppen. När de kommit till skolan tillräckligt ofta, hände det att de fick gå på bio med en lärare till exempel.

Det här är något som absolut inte finns på vår närmsta högstadieskola. Där har man inga resurser för att ta hand om barnen som inte kommer till skolan. De säger själva att de precis klarar de barn med diagnoser som är i skolan, men att de inte har resurser att hantera mer än det.