Vad tycker ni om den psykiska ohälsan som brett ut sig hos de unga? Hur hanterar ni det hos era egna barn?

Och jag tror mer på den fria leken och mindre på aktiviteter. När jag växte upp på 80-, och 90-talet, hade inga lågstadiekompisar veckan fylls av aktiviteter. De flesta hade max två uppbokade eftermiddagar. Någon hade tre. Min dotters kompisar har knappt tid att leka, för de springer mellan fotbollen och dansen och handbollen och så kan de inte vara med på den roliga fredagsfritidsen, för då är det tennis. Och så minst en match varje helg. När de väl samlas för att leka, vet ingen längre hur man leker. ?Har ni ingen IPad att spela på?? är en vanlig fråga. Efter en stund kommer de igång och sen vill de aldrig sluta pyssla, leka med Barbie eller stänga den nyöppnade detektivbyrån de just öppnat. 

Jag ser inget behov för gemene barn att ständigt vara uppbokad. Var finns tiden att pilla sig i naveln, vara barn och att få vila?

Det är jag helt enig med dig om. Men det kan man lika gärna få på gräsmattan där man lär sig gå på händer tillsammans med ett par kompisar, utan att behöva springa från den ena aktiviteten till den andra samma kväll (vilket vi har en kompis som faktiskt gör). 

 

Jag skulle inte säga att skolan är snäll för barn idag. Skolan bygger idag mycket på att eleven själv ska ansvara för sin inlärning, på ett helt annat sätt än vad det gjorde när jag gick i skolan. Sjuåringar ska sätta sina egna mål, där de själva beskriver vad de vill jobba mer med. De ska besluta hur de lär sig bäst. Det är ipads med massor av val för barnen att göra. Helst ska man också jobba i par eller grupp, utan att få möjlighet att fokusera själv. Blir du störd? Då kan du, om du har tur, få fatt i ett av skolans få par hörselkåpor.

Och jag är helt övertygad om att det är jättesvårt för väldigt många barn. 

Skillnaden mellan nu och då, är väl att det då fanns någon form av beredskap för hur man tog hand om de här eleverna. När jag gick på högstadiet på 90-talet, fanns något som kallades "Lilla gruppen". Där gick de elever som knappt var i skolan alls. De övade mest på att komma till skolan och att göra saker tillsammans och undervisningen var väl egentligen sekundär. Målet var att de skulle vara i skolan. Ibland var de i vanliga klassen, speciellt under ämnen de var duktiga på typ idrott eller musik, men oftast hängde de i Lilla gruppen. När de kommit till skolan tillräckligt ofta, hände det att de fick gå på bio med en lärare till exempel.

Det här är något som absolut inte finns på vår närmsta högstadieskola. Där har man inga resurser för att ta hand om barnen som inte kommer till skolan. De säger själva att de precis klarar de barn med diagnoser som är i skolan, men att de inte har resurser att hantera mer än det.