Vad tycker ni om den psykiska ohälsan som brett ut sig hos de unga? Hur hanterar ni det hos era egna barn?

Jag har varit ensamstående sedan barnet föddes ( varför är irrelevant) och jag kan inte identifiera mig i din beskrivning angående de problem ensamstående orsakar sina barn och att de skulle må sämre just därför och att det skulle vara orsaken till den växande ohälsan hos våra barn. Dvs ensamstående med barn = ohälsa hos barn.

Jag har gått ned i arbetstid för att frigöra mer tid åt mitt barn, jag har sett mitt föräldraskap och familjens välmående som prioritet nr:1.
Inget har varit viktigare än att vi har hälsan, allra helst den psykiska.

Jag har ett välkomnade hem där ungdomarna gärna vistas och trivs i och där jag ofta är en trygg vuxen som finns till när deras egna vårdnadshavare inte gör det, trots två vuxna i hushållet.

Jag tror mer på att det är arbetsmarknaden som styr hur vi ska leva och agera därefter, vi ska mer och mer rätta oss i ledet och ingen vågar eller orkar stå upp för de mänskliga värdena som borde prioriteras utan det är pengarna och ekonomin som styr i allt fler led och människans basala behov krymps mer och mer.

Det börjar redan i förskolan där man ser på hur läroplanen för förskolan hårdnar allt mer.
Vi ska tidigt rätta in barnen i en undervisning som riktar in sig på att de är och ska bli konkurrenskraftiga mot omvärlden i framtiden, vilket inte är fel i sig, men pressen och jämförelsen grundas åt fanders tidigt!

Låt barn vara barn och få en lekfull och harmonisk barndom och med vuxna som finns mer tillgängliga på RIKTIGT och inte bara fysiskt.

Det viktiga är väll att barnet tidigt får känna sig kompetent och få ta eget ansvar efter mognad och egen vilja.

Att den har vuxna som lyssnar och är stöttande när det krisar. Betyder inte att man tar över barnets problem utan hjälper att hitta redskap och lösningar dvs: hjälp till självhjälp.

Att lära barnen att inte jämföra sig med andra för mycket utan hjälpa den att se sin egen utveckling och att han/ hon är bra nog och duger, att man inte är sin prestation utan vi är mer än så! 

Att som vuxen vara en förebild i livet och låta barnen veta att motgångar kommer i livet och att hur jobbigt det än är så utvecklas man som människa och får nya färdigheter som ( förhoppningsvis) är användbara nästa gång.
Lära barnen bli lösningsmotiverande istället för att ta på offerkoftan, självklart vara ödmjuk och ge tröst också!!

Att ha en tillfredsställande fritid vad det än är, där man får möjlighet att vila från alla måsten och krav från skolan är också viktigt för att få balans i livet och få göra det man tycker om som man får energi av.

Att förädrarskapet är viktigt i barns psykiska hälsa kan vi nog alla stryka under och den viktiga medmänskligheten att finnas till när någon kämpar med något.
Alla vi vuxna är våra barns förebilder och stöttepelare så  även hur vi är ute i samhället och speciellt de som är nära barnen som skolan och på fritiden har en enormt stor roll i hur våra barn i samhället mår.

Ett gemensamt ansvar.