Vad tycker ni om den psykiska ohälsan som brett ut sig hos de unga? Hur hanterar ni det hos era egna barn?

Man har gjort anonyma enkäter sen sjuttiotalet. Så man kan följa trenderna väl.

En annan sak jag reflekterat över, är att barn inte lär sig ha tråkigt. Min barndom var full av stunder att ha tråkigt. Man åkte bil och stirrade ut genom rutan, i bästa fall med en portabel CD-spelare. Man gick i mataffärer och ve och fasa, när pappa skulle köpa kostym på herraffären. Man väntade tills sommarlovsmorgon skulle börja genom att glo på testbilden och favoritprogrammet gick en gån du veckan. Missade man det, kunde man möjligen fått det bandat. 

Mina vänners barn har iPads i bilen. De åker vagn och buss med en mobil framför näsan. I affärer möte jag dagligen barn som stirrar ner i en skärm. Ingen behöver vänta. Vill du se ett till avsnitt, är det bara att göra så. Allt finns på en gång. 

När de sen växer upp är de inte vana att ha tråkigt. Det är inte farligt att ha tråkigt. Det är väldigt nyttigt att fundera på hur man ska roa sig, eller att bara fundera i största allmänhet. 

Fast att ha tråkigt, skapar möjlighet att underhålla sig själv. Att själv få känna på att ha tråkigt och göra något av det. Allt från att hitta fulast kostymer i affären, att räkna bilar, eller att förvandla sängen till ett fort, är ju sätt att lösa sin tristess.

Att ständigt få dopaminkickar av en skärm, tror jag inte alla är nyttigt. Hur lär man sig roa sig själv? Hur lär man sig hantera tristessen?