Vad tycker ni om den psykiska ohälsan som brett ut sig hos de unga? Hur hanterar ni det hos era egna barn?

Vi är en stabil kärnfamilj som så många verkar efterfråga, vi är inte rika men har bra ekonomi, våra 12-åringar har två närvarande och engagerade föräldrar, de har både vänner och intressen IRL.

Ändå för vi en ständig kamp mot skärmarna. Särskilt med sonen. Hur det hade blivit om vi hade haft sämre förutsättningar, vill jag knappt ens tänka på.

Jag är övertygad om att den digitala utvecklingen spelar stor roll. Många ungdomar fastnar framför skärmen, utvecklar inte sociala färdigheter, blir inbundna och ängsliga. Man har ju t om hört om föräldrar som söker jobb åt sina tonåringar eller 20-åringar! Eller följer med på anställningsintervju! 

Att tipsa barnen om jobb eller hjälpa till med första CV:t är en annan sak, det kommer vi göra, men inte söka ÅT ungen.

Sen har vi större klassklyftor idag och fler familjer har det ekonomiskt svårt jämfört med för 20-30-40 år sen. Det har blivit tuffare för många. Plus nya samhällsproblem, mer segregation och otrygghet. Plus nedskärningar i skola osv. Allt sånt spelar in. 

Ensamstående mammor var relativt vanligt på 70-talet också, och ännu vanligare på 80-talet.

Det förklarar inte förändringen i ungas psykiska hälsa de senaste 20 - 30 åren.

Frånvarande pappor är det största problemet. Visst finns det olämpliga mammor. Men de flesta mammor gör så gott de kan och ska inte skuldbeläggas för att pappan skiter i sina barn.

Man kan och bör ta ansvar för sina barn även om man inte lever med den andra föräldern.