Inlägg från: TvillingmammaVästgöte |Visa alla inlägg
  • TvillingmammaVästgöte

    Vad tycker ni om den psykiska ohälsan som brett ut sig hos de unga? Hur hanterar ni det hos era egna barn?

    Lyssnade på en Amerikansk psykolog som sa att det är två orsaker till den ökande ohälsan.

    1. Barm skyddas för mycket , de får inte lära sig att ta och undvika risker som små. Från ungefär 1985 har barn fått en onaturlig barndom där de skyddas från allt och utvecklar därför inte tillräcklig motståndskraft och förmåga att ta risker. De blir därför väldigt ängsliga. 


    2. Sen kom IPhone 2010 och förslavade barnen. De träffar kompisar mindre IRL idag och det är jätteviktigt för unga för att de skall utvecklas och må bra. 

  • TvillingmammaVästgöte

    Det vi gjort för våra barn är att tillbringa mycket tid med dem och hjälpt dem att socialisera med andra barn. 


    Vi har också gjort saker med familjen som att åka skidor och fjällvandra. Att åka längdåkning fast det är kallt och jobbigt är utvecklande, att åka slalom när det är kallt och blåsigt är också tufft och därmed utvecklande. 


    När barnen var små var jag ute med dem varje dag, vi satt inte inne med skärmar, oavsett väder. 


    Vi har sett till att de fått gå på aktiviteter, idrott och friluftsliv och lära sig att spela instrument. Aktiviteter bygger självkänslan och är skyddande.

    De har fått hjälpa till lite hemma. Det bygger självkänsla att känna att man kan bidra till familjen.


    Sen var den jobbiga tiden i tonåren, då jobbade vi jättemycket med att minska skärmtiden. Särskilt för sonen. 


    Men det är inte lätt idag. 

  • TvillingmammaVästgöte
    Anonym (Ts) skrev 2024-11-16 10:40:14 följande:

    Tack! Intressant svar! 


    vi har också starkt uppmuntrat lagsport för vi tror det är oerhört bra. 


    en sak jag hoppas vi förmedlar till våra barn är också glädjen i att trivas på jobbet. Att utbilda sig för att ha valmöjligheter. Att det kan gå åt skogen med den tjänst man har (hänt mig flera gånger) men har man bra utbildning så löser det sig oftast bra ändå. Hur vi ser på frånvaro från skola och jobb, dvs när kan man sjukanmäla sig och inte (synen på sjukfrånvaro går ju i arv) 

    Men vi har gjort ett dåligt jobb med skärmarna? trots oändliga funderingar på det? 


    Skärmarna fick vi fightas med sonen varje dag från 13 tio 18 år men det tror jag var nödvändigt.  
    Jag tycker inte man skall prata mycket om utbildning och jobb, tror att det kan stressa barnen, många har ju prestationsstress, det är jättevanligt. 
  • TvillingmammaVästgöte
    Anonym (QW) skrev 2024-11-16 10:51:11 följande:

    På grund av dagis/förskola. Att som så liten slitas från sina föräldrar och spendera större delen av den vakna tiden på institut med i många fall bittra eller utmattade pedagoger och 15-25 andra småbarn är inget naturligt och inte bra för barn. Det gör dem mer utåtagerande och gör också att deras förmåga till anknytning blir störd. De upplever en lightversion av att växa upp på barnhem, och där vet man att många har enorma anknytningsproblem och psykisk ohälsa. Att de dessutom vuxit upp i trasiga familjer med separerade föräldrar, ofta i konflikt, där de inte ser sina föräldrar en vecka i taget förvärrar bara saken.

    Folk vill inte ha barn för de ser inte poängen. De själva såg knappt till sina föräldrar i vardagen och familj existerar inte eftersom familjen ändå när som helst kan splittras och separeras på. Det de såg av sina föräldrar var att de var trötta, irriterade och de låg i krig med den andra föräldern. Varför skaffa barn när man knappt kommer se till dem, högst troligt kommer missa halva deras barndom pga varannan veckas liv och till på köpet kommer vara dödstrött och irriterad konstant? De har fått lära sig att det är var man för sig själv som gäller (både genom att sättas på dagis/förskola, genom föräldrarnas/andra vuxnas separation, konstant bli dumpad av partners/vänner med anknytningsproblem och att bli pushade att flytta hemifrån så fort som möjligt) och har inte ens förmågan att ha ett normalt, hälsosamt, livslångt förhållande ens om de skulle vilja eftersom deras anknytningsförmåga är förstörd och de har anknytningsmönster som inte är förenligt med seriösa relationer. Samtidigt har erfarenhet antingen från den egna familjen/släkten eller par i omgivningen (eller både och) visat att när det blir motgång så gör man slut eller ansöker om skilsmässa. Det egna jaget är viktigast.

    Allt det här skapar i grunden en ängslig, ledsen, arg själ som dras med ångest och nedstämdhet. Individen vet att den inte är trygg och att det inte finns något stabilt nätverk runt omkring. Den vet att i grund och botten är det den mot världen, och människor är inte menade att vara ensamma. Meningen i livet har också försvunnit i och med ensamheten och risken att hela tiden slitas från sin partner eller vänner när de gör slut eller ghostar. Risken finns hela tiden att förlora allt och instinktivt vet människor det och det skapar en diffus inre ångestkänsla. Det finns heller inget att arbeta mot eller se fram emot eftersom de inte har någon rejäl partner att bygga nåt med och relationen till den egna familjen är sisådär om det ens finns någon större kontakt. Många har liten eller ingen kontakt med någon eller flera familjemedlemmar.

    För att döva ångesten gräver folk ner sig med mobilen och doomscrollar. De glor på skärmen varenda möjliga sekund för det dövar ångesten. Det är också därför alkoholkonsumtionen minskar. Det behövs helt enkelt inte alkohol för att skölja bort sorgen och ångesten när man kan trycka undan det genom att titta på tiktok-klipp.


    Jag tror också att tidig förskola och långa dagar kan vara skadlig då den dels stressar barnen, dels kan skada den oerhört viktiga anknytningen till föräldrarna. 


     

  • TvillingmammaVästgöte
    Anonym (Papporna) skrev 2024-11-16 10:54:54 följande:
    På vilket sätt förhindrar det papporna från att ta ansvar för sina barn? Tänk, om papporna hade tagit mer ansvar för hem och barn så kanske inte mammorna känt att de skulle ha det bättre som ensamstående. 

    När barn hellre pratar problem med ingen än med sin pappa när de är ledsna så visar det ju att många pappor inte är i närheten av närvarande. Men det är väl också mammornas fel....

    www.kpwebben.se/det-har-ar-kapearnas-liv/

    Det bästa är ju om barnet har både mamma och pappa tillgängliga.


    Att strikt dela upp varannan vecka är ju inte vettigt. 

    Om barnet behöver en av föräldrarna måste den ju finnas tillgängligt, man kan ju inte skylla på att det är den andra förälderns ansvar.

    Mina barn mådde dåligt när jag under ett par års tid var på tjänsteresa tre till fyra dagar per vecka. Men inte varje vecka och jag var hemma på långa semestrar. Ändå mådde de sämre trots att pappan var där, en ansvarstagande pappa. Då tänkte jag hur mår barn som bor varannan vecka ? Skall de helt avstå kontakt med en förälder i hela veckor? 

  • TvillingmammaVästgöte
    Anonym (Örebro) skrev 2024-11-16 11:16:58 följande:
    Att män tjänar mer än kvinnor är inte detsamma som att de försörjer familjen.

    Du borde jobba på din egen läsförståelse istället för att ifrågasätta andras.

    Detta är ju också en stor del av problemet, att vi blivit så Individualistiska och inte längre ser familjen som en grundlöggande enhet. Det ger ju mycket  mindre trygghet för barnen både psykologiskt och materiellt. 


     

  • TvillingmammaVästgöte
    Anonym (Örebro) skrev 2024-11-16 11:29:03 följande:
    Säg att kvinnan får ut 25000, mannen 40000. Hushållet, med barn, kostar 20000.
    Hur försörjer HAN, och inte DE, familjen?

    De kanske är sambos och betalar lika mycket. Han sparar femtontusen i månaden i aktiefonder och åker skidor i alperna med kompisar  Hon har inte en krona över när månaden ör slut och har ingen som helst ekonomisk trygghet.  Detta förekommer , jag känner just en sådan familj. 


    Då försörjer han, tyvärr, inte sin familj. 

  • TvillingmammaVästgöte
    Anonym (Örebro) skrev 2024-11-16 11:33:47 följande:
    Men varför lägga allt på mammorna?
    Det är nog snarare ett samhällsproblem. Förändrade normer i samhället. Jömstölldheten har blivit viktigare än allt annat. 
  • TvillingmammaVästgöte
    Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2024-11-16 11:39:02 följande:

    Vi är en stabil kärnfamilj som så många verkar efterfråga, vi är inte rika men har bra ekonomi, våra 12-åringar har två närvarande och engagerade föräldrar, de har både vänner och intressen IRL.

    Ändå för vi en ständig kamp mot skärmarna. Särskilt med sonen. Hur det hade blivit om vi hade haft sämre förutsättningar, vill jag knappt ens tänka på.

    Jag är övertygad om att den digitala utvecklingen spelar stor roll. Många ungdomar fastnar framför skärmen, utvecklar inte sociala färdigheter, blir inbundna och ängsliga. Man har ju t om hört om föräldrar som söker jobb åt sina tonåringar eller 20-åringar! Eller följer med på anställningsintervju! 

    Att tipsa barnen om jobb eller hjälpa till med första CV:t är en annan sak, det kommer vi göra, men inte söka ÅT ungen.

    Sen har vi större klassklyftor idag och fler familjer har det ekonomiskt svårt jämfört med för 20-30-40 år sen. Det har blivit tuffare för många. Plus nya samhällsproblem, mer segregation och otrygghet. Plus nedskärningar i skola osv. Allt sånt spelar in. 


    Ja, vi kämpade också varje dag med vår son om skärmarna. Jag vet att jag inte hade klarat det om jag varit ensamstående och knappast min man heller. Så skärmarna kanske är  det största problemet men det underlättar ändå väldigt mycket om det finns två närvarande föräldrarna som hjälps åt. 
  • TvillingmammaVästgöte
    Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2024-11-16 11:46:08 följande:

    Ensamstående mammor var relativt vanligt på 70-talet också, och ännu vanligare på 80-talet.

    Det förklarar inte förändringen i ungas psykiska hälsa de senaste 20 - 30 åren.

    Frånvarande pappor är det största problemet. Visst finns det olämpliga mammor. Men de flesta mammor gör så gott de kan och ska inte skuldbeläggas för att pappan skiter i sina barn.

    Man kan och bör ta ansvar för sina barn även om man inte lever med den andra föräldern.


    Den psykiska ohälsan hos femtonåringar har ökat långsamt ända sen 1985. Det innebär att det har ökat för alla barn födda efter 1970. 
    Bland barn födda före 1970 var det väldigt få som gick på förskola, den stora förändringen var kring 1970, då började en större andel av barnen på förskolor när mammorna började arbeta.
    Mina lärare på låg och mellanstadiet  sa att barnen blev som elever mycket, mycket sämre när majoriteten kom från förskolor till skolan, i början på åttiotalet.
    De var oroliga, kunde inte sitta stilla och hade mer koncentrationsproblem , jämfört med min årgång , mitten av sjuttiotalet, på samma skola, i min klass var det ett fåtal som gick hos dagmamma och ingen gick i förskola.

Svar på tråden Vad tycker ni om den psykiska ohälsan som brett ut sig hos de unga? Hur hanterar ni det hos era egna barn?