Någon mer som närmar sig 40 och mår dåligt?
Jag har väl egentligen aldrig varit nöjd ned livet förutom när jag varit intervallet 20-30 år (då de man umgicks med var på samma ställe I livet som en själv). Nu börjar jag närma mig 50 och saknar livslust och får ångest ofta. Har hyfsat många vänner/bekanta men är ingens förstahands val. Finns bara ute i folks perifiri. Ska jag få något socialt umgänge så är jag den som måste jaga för att få till något. När folk säger nej föreslås aldrig ett alternativt datum eller försök att få till det en annan gång. Man frågar igen och igen och igen. Ibland nappar någon. Känner mig oviktig, osedd och ensam. Dålig kontakt med syskon och föräldrar. Det är så energikrävande att tvingas jaga det sociala sammanhanget. Som barn var jag utstött så uppenbarligen är det något jag saknar för att folk ska vilja vara med mig. Bekräftelse och inkludering i små doser från andra människor gör att jag ibland får en enorm kick men resterande tid i vardagen mår jag skit. Vem är man när ingen ser en? Utåt fejkar jag ofta för att jag skäms för att jag inte tillhör eller kan ta del av sån gemenskap som så många andra har. Har försökt hitta acceptans i att jag inte kan påverka andra människor men sorgen över att känna sig obetydande är så stark. Emellanåt känner jag att livet nog kunde ta slut nu så man slipper fortsätta så här.