Fyller 40 år nästa år och mår skit över det. Livet blev inte som jag tänkt mig. Känner mig bara misslyckad när jag ser andra i min ålder som lyckats så mycket bättre och framför allt mår både psykiskt och fysiskt bra. Haft 2 längre förhållanden men varit ensam i snart 10 år. Svårt med jobb och allmänt nere.
Hej,
Jag skrev en liknande tråd för ett tag sen. Mindre än ett halvår sedan och sen plötsligt kort efter det träffade jag en jättefin man. Jag säger inte att det är lösningen på allt men att ha sällskap, kärlek, närhet och någon som ökar på ens livskvalité har gjort jättemycket för mig personligen. Hade också varit singel i många år. Du vet aldrig vad som väntar runt hörnet även om det känns mörkt. Ville bara inflika med det.
Nej, för mig är livet som bäst nu när jag precis fyllt 40 år. Men jag är tillfreds med vart jag är i livet och vad jag uppnått. Jag känner mig tryggare i mig själv än någonsin vilket jag är säker på har med åldern att göra.
Det du tar upp låter inte som om det specifikt har med åldern att göra för svårt med jobb och kärlek kan man ha oavsett ålder. Men man tänker kanske lite extra på vad man åstadkommit i livet när man fyller jämt eller så har du någon form av begynnande 40-årskris.
Vad söker du för typ av jobb och har du någon utbildning? Dejtar du?
Jag är snart där med, har 2 år kvar. Känner inte igen mig alls. Men skillnaden är att jag valde att utbilda mig. Nu har jag ca 7 månader kvar på min högskole utbildning. Dock har jag inget intresse av dejta och män. Mer än vänskapligt.Så kan nog inte förlika mig i att sakna någon. Men jag har det bättre utan en man. Så det kanske är därför.
Du verkar sakna kärlek. Det gemensamma i allt du nämner, är att det går att göra något åt. Om du är missnöjd.
Jag antar att du är man. Dom brukar i regel vara mer missnöjda ensamma och leva mer ofrivilligt singlar. Oftast brukar kvinnor som levt ensamma så länge. Göra det frivilligt. Om jag tittar på mig själv och vänner omkring mig.
Det går att göra något åt. Låter mer som att du är deprimerad. Sen ska du låta bli att jämföra dig med andra. Och utgå ifrån vad DU själv vill. Det finns ingen måttstock. Livet är heller ingen tävling i vem som har vad, och mest. Livet går ut på att du ska vara nöjd med det. Och leva det så som du vill. Inte som andra lever. Det är riktigt skadligt att göra så. Jag vet att det är svårt för många. Men om du funderar mer på vad du faktiskt vill.
TS, du gör största misstaget man kan göra. Klart som fan att du mår dåligt. Om du sitter och jämför dig med andra.
Du vet inte vilka problem dessa människor har heller. Man kan kan ha ett arbete, men må dåligt av eller för det. Kan vara dålig arbetsmiljö. Man kan ha flickvän/pojkvän eller vara gift med barn. Men ändå må psykiskt dåligt. Ingenting av detta behöver vara en lösning för att må bättre. On du mår psykiskt dåligt eller är deprimerade. Måste du själv komma underfund med det, förslagsvis genom att uppsöka en läkare eller genom terapi
Det är ingen garanti på lycka. Det underlättar precis som pengar underlättar. Men även en miljonär kan bli sjuk eller bli deprimerad etc. För att du ska få lite perspektiv.
Dom enda kvinnor jag känner som levt ensamma så länge, gör det frivilligt. Och mår oförskämt bra. Oavsett kön, antar jag att det är ofrivilligt. Att vara arbetslös kan vara tungt. Men utbilda dig, eller se om det finns något som kan öka dina chanser till arbete.
Jag har väl egentligen aldrig varit nöjd ned livet förutom när jag varit intervallet 20-30 år (då de man umgicks med var på samma ställe I livet som en själv). Nu börjar jag närma mig 50 och saknar livslust och får ångest ofta. Har hyfsat många vänner/bekanta men är ingens förstahands val. Finns bara ute i folks perifiri. Ska jag få något socialt umgänge så är jag den som måste jaga för att få till något. När folk säger nej föreslås aldrig ett alternativt datum eller försök att få till det en annan gång. Man frågar igen och igen och igen. Ibland nappar någon. Känner mig oviktig, osedd och ensam. Dålig kontakt med syskon och föräldrar. Det är så energikrävande att tvingas jaga det sociala sammanhanget. Som barn var jag utstött så uppenbarligen är det något jag saknar för att folk ska vilja vara med mig. Bekräftelse och inkludering i små doser från andra människor gör att jag ibland får en enorm kick men resterande tid i vardagen mår jag skit. Vem är man när ingen ser en? Utåt fejkar jag ofta för att jag skäms för att jag inte tillhör eller kan ta del av sån gemenskap som så många andra har. Har försökt hitta acceptans i att jag inte kan påverka andra människor men sorgen över att känna sig obetydande är så stark. Emellanåt känner jag att livet nog kunde ta slut nu så man slipper fortsätta så här.
Ja, typ.
Jag är mellan 30-40 och känner mig ensam och har mått mycket dåligt i mitt liv, men det går framåt.
Jag försöker att inte stressa upp mig över saker, som att jag blir äldre för det kan jag inte göra något åt, men visst- jag önskar att jag var mer nöjd vid den här åldern än jag är.
Är väldigt ensam och hälsan är inte på topp.
Men jag kämpar vidare, och försöker att inte banna mig själv för vad jag "borde gjort" tidigare i livet för att må bättre nu.
Jag har lite skjutit mig själv i foten som inte vågat mycket i livet, och det gör ju att jag missat mycket som jag hade velat ha gjort i 20-årsåldern.
Men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk, jag försöker göra varje dag så bra jag kan, efter mina förutsättningar.
ALLA människor har unika omständigheter, och vissa har tyvärr blivit tilldelade lite sämre kort (som jag då).
Jag mår pissdåligt just nu. Det är förhoppningvis delvis tillfälligt, kanske 60% mer permanent och 40% tillfälligt. Eller kanske 60% permanent och 140% tillfälligt.
Jag brukar inte jämföra mig med andra direkt, men det är klart att jag vet att de flesta har råd att sätta mat på bordet även dagarna före löning. Att de flesta faktiskt HAR lön, medan jag har sjukersättning.
Idag missade jag ett samtal från FK, så jag kommer gå och må dåligt hela helgen. Jag blir alltid vansinnigt stressad när jag inte vet vad de vill. Jag tror kanske att jag vet vad de vill, dock, men osäkerheten. Jag blir så stressad att jag gråter bara jag tänker på det. En läkare kallade det för akut stressreaktion en gång. Jag har också ett skov i mina sjukdomar, så det är jobbigt. Jag har ingen aptit på mat just nu men jag är väldigt, väldigt godissugen, vilket jag alltid blir vid ett skov. Jag behöver liksom tröst och kroppen skriker efter socker.
Jag fyller 40 nästa år och har inte haft någon pojkvän sedan jag var 10. Aldrig haft sex på riktigt. Jag har inte pratat med någon IRL utanför familjen sedan jag gick ut gymnasiet. Jag saknar ibland chattsidorna hett, där man i alla fall kunde föra spontana samtal med folk från alla världens hörn, utan att det skulle handla om sex.
Så visst är vi fler som mår dåligt.
Ja, typ.
Jag är mellan 30-40 och känner mig ensam och har mått mycket dåligt i mitt liv, men det går framåt.
Jag försöker att inte stressa upp mig över saker, som att jag blir äldre för det kan jag inte göra något åt, men visst- jag önskar att jag var mer nöjd vid den här åldern än jag är.
Är väldigt ensam och hälsan är inte på topp.
Men jag kämpar vidare, och försöker att inte banna mig själv för vad jag "borde gjort" tidigare i livet för att må bättre nu.
Jag har lite skjutit mig själv i foten som inte vågat mycket i livet, och det gör ju att jag missat mycket som jag hade velat ha gjort i 20-årsåldern.
Men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk, jag försöker göra varje dag så bra jag kan, efter mina förutsättningar.
ALLA människor har unika omständigheter, och vissa har tyvärr blivit tilldelade lite sämre kort (som jag då).
Jag är snart där med, har 2 år kvar. Känner inte igen mig alls. Men skillnaden är att jag valde att utbilda mig. Nu har jag ca 7 månader kvar på min högskole utbildning. Dock har jag inget intresse av dejta och män. Mer än vänskapligt.Så kan nog inte förlika mig i att sakna någon. Men jag har det bättre utan en man. Så det kanske är därför.
Du verkar sakna kärlek. Det gemensamma i allt du nämner, är att det går att göra något åt. Om du är missnöjd.
Jag antar att du är man. Dom brukar i regel vara mer missnöjda ensamma och leva mer ofrivilligt singlar. Oftast brukar kvinnor som levt ensamma så länge. Göra det frivilligt. Om jag tittar på mig själv och vänner omkring mig.
Det går att göra något åt. Låter mer som att du är deprimerad. Sen ska du låta bli att jämföra dig med andra. Och utgå ifrån vad DU själv vill. Det finns ingen måttstock. Livet är heller ingen tävling i vem som har vad, och mest. Livet går ut på att du ska vara nöjd med det. Och leva det så som du vill. Inte som andra lever. Det är riktigt skadligt att göra så. Jag vet att det är svårt för många. Men om du funderar mer på vad du faktiskt vill.
Ja, typ.
Jag är mellan 30-40 och känner mig ensam och har mått mycket dåligt i mitt liv, men det går framåt.
Jag försöker att inte stressa upp mig över saker, som att jag blir äldre för det kan jag inte göra något åt, men visst- jag önskar att jag var mer nöjd vid den här åldern än jag är.
Är väldigt ensam och hälsan är inte på topp.
Men jag kämpar vidare, och försöker att inte banna mig själv för vad jag "borde gjort" tidigare i livet för att må bättre nu.
Jag har lite skjutit mig själv i foten som inte vågat mycket i livet, och det gör ju att jag missat mycket som jag hade velat ha gjort i 20-årsåldern.
Men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk, jag försöker göra varje dag så bra jag kan, efter mina förutsättningar.
ALLA människor har unika omständigheter, och vissa har tyvärr blivit tilldelade lite sämre kort (som jag då).