Blivit lämnad av min stora kärlek

För personer som lever i en relation med mycket konflikter och spänning är det vanligt att det utvecklas en sorts mönster där det pendlar mellan att kännas som att allt är skit och att som att relationen är det bästa i hela världen. När allt är bra känner man lättnad och att det är så här bra det är "egentligen", och när det är dåligt så känns det fruktansvärt. Det kan ta tid, många år, innan man inser att de bra perioderna inte är hur det "egentligen" är och att de dåliga perioderna avviker från det, utan att den här relationen förmodligen alltid kommer att se ut på detta sätt. Själva mönster med upp och ner, ständiga konflikter och mycket drama, är i själva verket sanningen om vad relationen är. Så det är inte speciellt konstigt då att någon kan vara glad och entusiastisk under en period när allt känns bra, för man intalar ju sig att det ju är så här bra som är det verkliga.

Låter som att det var bäst för er att det blev så här, och tyvärr måste jag säga att du låter som en ganska dramatisk och känslomässigt instabil person så du skulle kanske ha nytta av att gå i terapi.

Utifrån mina egna erfarenheter tror jag inte att hans känslor har svalnat. Jag lämnade en femårig relation på grund av för mycket drama, och det tog ytterligare ca 5 år sen att komma över det på riktigt. Men jag är glad att jag lämnade.

Nej, man är ju nästan alltid två om det så det förstår jag. Beklagar att det blev så här för dig.

Min syn på det hittills i livet är att kärlek kan se ut på många olika sätt. Du kanske har rätt i att detta som du haft med Andreas kommer du inte att ha med någon annan. Men när tiden får gå och du kommer över sorgen kan du bli redo att släppa in någon annan, och då kan det mycket väl hända att du träffar någon annan där det blir en helt annan sorts kärlek som är unik och fantastisk men på ett annat sätt, någonting som du inte ens kan föreställa dig idag för att du inte har upplevt det ännu.

Jag vet inte om du vill ha råd, men mitt råd till dig är att ta en ganska lång tid nu och fokusera på ditt eget välmående, på dina barn och umgås med vänner och andra närstående så mycket som möjligt. Om en tid, när den värsta sorgen förhoppningsvis har lagt sig, kanske du ska ta kontakt med en terapeut men inte i första hand för att få hjälp med sorgen utan för att förstå dig själv i den relation som du haft med Andreas. Vad var det egentligen som hände? På vilket sätt bidrog du till det dysfunktionella mönstret mellan er och på vilket sätt bidrog han? Och mer viktigt, vad kan du göra för att utvecklas i din förmåga att vara i en kärleksrelation?

Lycka till!

Och en sak till. Det går inte att veta hur vi kommer att känna i framtiden oavsett hur tydligt och intensivt det känns just nu. Livet händer oss och tiden går, och vi förändras alla med tiden. Det finns gott om exempel på föräldrar som förlorat ett barn och som känt sig säkra på att de aldrig kan vara glada igen, men många år senare har de faktiskt gått vidare och kan känna full glädje i livet igen trots att det också finns en evig sorg. Att du tänker som du gör är begripligt, men det är bara dina tankar som kommer från dina väldigt starka känslor, och de är inte sanningen om dig.

Tack!