Dåligt samvete, ogillar föräldrarledighet!

Jag har två barn och ledigheterna med dem har varit otroligt olika. Kanske pga min egen ålder och mognad, kanske för att jag visste andra gången att det var den sista.

Men med första så kände jag nog lite som du. Vi hade det tufft efter förlossningen och låg mycket på sjukhus vilket gjorde att min start som mamma blev usel. Jag kände mig värdelös. Däremot visste jag ju att jag var duktig och uppskattad på jobbet så jag ville liksom bara känna mig bra på något. Det var nog grunden till känslorna och högst mänskligt. Bebisen var helt ljuvlig men jag kände mig fel.

Det slutade med att vi skiftade ledigheten tidigare än vi hade tänkt så att pappan blev hemma tidigare och längre och jag gick tillbaka. Men då hade jag ångest över att inte ha ångest.... kan man säga. Alla var på mig om bebisen och hur kunde jag gå och jobba och bla bla bla. Och jag njöt som sjutton av att komma iväg och "göra min grej" som jag visste jag var bra på. Och varför skulle jag oroa mig för bebisen? Han var i trygga händer med sin pappa och vi skulle ju träffas om några timmar??

Med andra barnet var jag mer grundad och framför allt så visste jag vad som väntade. Jag visste hur en dag med en bebis ser ut. Jag visste att det är en begränsad tid men också att tiden går fort. Och som sagt, att jag inte skulle få fler chanser sen.