• Anonym (Ny)

    Dåligt samvete, ogillar föräldrarledighet!

    Hej! 


    Jag har varit föräldrar ledig nu ett tag och jag har inte trivts så som många andra har gjort. Vilket ger mig sån ångest.
    Jag vill verkligen njuta av denna tid med mitt barn, men känner mig så otroligt nere och understimulerad. 


    Jag har lite vänner som är mamma lediga men det räcker inte liksom. Jag är på helspänn hela tiden eftersom mitt barns behov alltid kommer först. 


    Jag vet inte vad jag vill med detta inlägg, men behövde skriva av mig.. 
    finns det fler som känner eller har känt som jag? 

  • Svar på tråden Dåligt samvete, ogillar föräldrarledighet!
  • Anonym (Tess)

    Du är absolut inte ensam om att känna så!
    Jag har tre barn och har aldrig tyckt att det har varit särskilt roligt att vara föräldraledig. Klättrade på väggarna efter ett tag. 


     

  • Anonym (Sanna)

    Jag har alltid upplevt att "alla" känner ungefär som du. När jag var på öppna förskolan, till exempel, pratade alla om hur de klättrade på väggarna därhemma och längtade tillbaka till jobbet, vuxet sällskap och att kunna äta lunch ifred. Jag kände mig som ett ufo som faktiskt trivdes bra som föräldraledig. 😅 Så det finns nog väldigt många med liknande känslor!

    Du kan inte byta av med din man/fru då? Om du nu inte är själv-/ensamstående såklart.

  • Anonym (Elin79)

    Jag har två barn och ledigheterna med dem har varit otroligt olika. Kanske pga min egen ålder och mognad, kanske för att jag visste andra gången att det var den sista.

    Men med första så kände jag nog lite som du. Vi hade det tufft efter förlossningen och låg mycket på sjukhus vilket gjorde att min start som mamma blev usel. Jag kände mig värdelös. Däremot visste jag ju att jag var duktig och uppskattad på jobbet så jag ville liksom bara känna mig bra på något. Det var nog grunden till känslorna och högst mänskligt. Bebisen var helt ljuvlig men jag kände mig fel.

    Det slutade med att vi skiftade ledigheten tidigare än vi hade tänkt så att pappan blev hemma tidigare och längre och jag gick tillbaka. Men då hade jag ångest över att inte ha ångest.... kan man säga. Alla var på mig om bebisen och hur kunde jag gå och jobba och bla bla bla. Och jag njöt som sjutton av att komma iväg och "göra min grej" som jag visste jag var bra på. Och varför skulle jag oroa mig för bebisen? Han var i trygga händer med sin pappa och vi skulle ju träffas om några timmar??

    Med andra barnet var jag mer grundad och framför allt så visste jag vad som väntade. Jag visste hur en dag med en bebis ser ut. Jag visste att det är en begränsad tid men också att tiden går fort. Och som sagt, att jag inte skulle få fler chanser sen.

  • Anonym (g)

    Så du gillar inte att vara med ditt eget barn, då kanske du inte borde ha skaffat barn. Ta vara på tiden istället för den går fort och snart är du tillbaka på jobbet igen och kan lämna ifrån dig ungen på dagis hela dagarna så att du får stimulans.

  • Anonym (Sanna)
    Anonym (g) skrev 2024-11-14 13:13:09 följande:

    Så du gillar inte att vara med ditt eget barn, då kanske du inte borde ha skaffat barn. Ta vara på tiden istället för den går fort och snart är du tillbaka på jobbet igen och kan lämna ifrån dig ungen på dagis hela dagarna så att du får stimulans.


    Det där var onödigt sagt. Att rå om ett spädbarn kan vara oerhört tufft och absolut något som en människa kan längta bort ifrån ibland.
  • Anonym (Ny)
    Anonym (Sanna) skrev 2024-11-14 12:53:06 följande:

    Jag har alltid upplevt att "alla" känner ungefär som du. När jag var på öppna förskolan, till exempel, pratade alla om hur de klättrade på väggarna därhemma och längtade tillbaka till jobbet, vuxet sällskap och att kunna äta lunch ifred. Jag kände mig som ett ufo som faktiskt trivdes bra som föräldraledig. 😅 Så det finns nog väldigt många med liknande känslor!

    Du kan inte byta av med din man/fru då? Om du nu inte är själv-/ensamstående såklart.


    Exakt detta känner jag. Jag vill ju inte ifrån mitt barn. Men små saker som att åka tåg, komma ut, gå in i affärer, prata med en vuxen ett längre tag än att konstant känna stress över bebisen. 


    min man tar över när bebis är ett år, så jag vet ju att det ej är långt kvar :)

  • Anonym (Ny)
    Anonym (Elin79) skrev 2024-11-14 13:06:27 följande:

    Jag har två barn och ledigheterna med dem har varit otroligt olika. Kanske pga min egen ålder och mognad, kanske för att jag visste andra gången att det var den sista.

    Men med första så kände jag nog lite som du. Vi hade det tufft efter förlossningen och låg mycket på sjukhus vilket gjorde att min start som mamma blev usel. Jag kände mig värdelös. Däremot visste jag ju att jag var duktig och uppskattad på jobbet så jag ville liksom bara känna mig bra på något. Det var nog grunden till känslorna och högst mänskligt. Bebisen var helt ljuvlig men jag kände mig fel.

    Det slutade med att vi skiftade ledigheten tidigare än vi hade tänkt så att pappan blev hemma tidigare och längre och jag gick tillbaka. Men då hade jag ångest över att inte ha ångest.... kan man säga. Alla var på mig om bebisen och hur kunde jag gå och jobba och bla bla bla. Och jag njöt som sjutton av att komma iväg och "göra min grej" som jag visste jag var bra på. Och varför skulle jag oroa mig för bebisen? Han var i trygga händer med sin pappa och vi skulle ju träffas om några timmar??

    Med andra barnet var jag mer grundad och framför allt så visste jag vad som väntade. Jag visste hur en dag med en bebis ser ut. Jag visste att det är en begränsad tid men också att tiden går fort. Och som sagt, att jag inte skulle få fler chanser sen.


    Ja och de är så jag känner redan nu, samtidigt som jag bara vill tillbaka till jobbet och träffa vuxna. kanske kunna komma iväg och träna osv när bebis blir större. Så vet jag också som du gör med ditt andra, att tiden går fort och att jag behöver njuta av alla små stunder, för de kommer ej tillbaka.
    man är lite kluven. 
  • Anonym (Ny)
    Anonym (Tess) skrev 2024-11-14 12:52:56 följande:

    Du är absolut inte ensam om att känna så!
    Jag har tre barn och har aldrig tyckt att det har varit särskilt roligt att vara föräldraledig. Klättrade på väggarna efter ett tag. 


     


    Tack! Skönt att höra att man inte är galen :)
  • Anonym (Ny)
    Anonym (g) skrev 2024-11-14 13:13:09 följande:

    Så du gillar inte att vara med ditt eget barn, då kanske du inte borde ha skaffat barn. Ta vara på tiden istället för den går fort och snart är du tillbaka på jobbet igen och kan lämna ifrån dig ungen på dagis hela dagarna så att du får stimulans.


    Jag visste att någon skulle komenters en sådan här dömande kommentar. 


    man kan känna som jag gör och älska att vara mamma samtidigt. Allt är inte så svart eller vitt. 

  • Anonym (Maria)
    Anonym (Ny) skrev 2024-11-14 14:43:47 följande:

    Exakt detta känner jag. Jag vill ju inte ifrån mitt barn. Men små saker som att åka tåg, komma ut, gå in i affärer, prata med en vuxen ett längre tag än att konstant känna stress över bebisen. 


    min man tar över när bebis är ett år, så jag vet ju att det ej är långt kvar :)


    Du kan inte få avlastning en halv dag eller så? Så kan du käka lunch med arbetskamraterna eller någon kompis, gå i affärer osv?
Svar på tråden Dåligt samvete, ogillar föräldrarledighet!