Har min sambo aspberger/autism

Det är inte säkert att hon har autism, men hon har definitivt sådana drag. Men som ovan skriver, spelar det någon roll?

Hon är den hon är. Antingen vill du vara tillsammans med henne, tycker att det positiva överväger det negativa. Jag antar att hon har fina egenskaper också? Eller så vill du inte leva så här och gör slut.

Jag dejtade ett tag en kille som hade många av de drag du beskriver. Han blev aldrig aggressiv eller fick utbrott, då hade jag sagt tack och hej direkt. Men han kunde bli väldigt frustrerad och hade svårt att anpassa sig till andra, eller till nya situationer. Smart, snäll och rolig så länge det mesta var på hans villkor. Men hade få vänner, tyckte att det sociala var jobbigt. Grävde hellre ner sig i specialintressen. 

Tendenserna märktes redan i början, men blev tydliga först efter ett tag. Då gjorde jag slut. Jag kan inte ha en partner som är så oflexibel och fyrkantig. Där jag måste anpassa mig mycket mer än han. 

Hade det gjort någon skillnad om han hade sagt till mig att han hade en diagnos? Eller funderade på utredning? Självklart inte. Snarare hade det bekräftat att jag gjorde rätt val, för i så fall har han ju eventuellt en funktionsnedsättning och kan kanske aldrig förändras.

Ni verkar vara ett etablerat par, men du måste ha märkt svårigheterna innan ni flyttade ihop? Då återstår frågan om du kan leva med detta. Vi har ju alla brister, samt både styrkor och svagheter. Men det finns en gräns. 

Sen ska man komma ihåg att mycket av det du skriver kan även neurotypiska känna igen sig i, om än oftast i mildare form. Samt att det ofta är mer situationsberoende, eller bundet till hur man mår i övrigt. 

Jag kan bli frustrerad och känslosam i diskussioner, eller om jag upplever att min man inte förstår mig, eller inte lyssnar. Särskilt om jag är trött och stressad. Jag tror att många (kvinnor?) känner igen sig i detta.

Jag fastnar sällan i saker en längre tid, men kan ibland sitta i timmar helt fördjupad i mitt skrivande t ex, och glömma allt annat. Även detta en ganska allmänmänsklig egenskap. Skillnaden är att neurotypiska ofta har lättare att avbryta, avsluta, försummar inte vardagen eller sociala relationer t ex. (Som är viktiga för neurotypiska, men inte alltid lika viktiga för autister.)

Jag har inte svårt för det sociala och tycker inte att man måste gå all in i allt man gör. Men visst kan jag fastna i detaljer ibland. Och även om jag inte är pedant med varken utseende eller städning, finns det ju många kvinnor som ställer höga krav på sig själva när det gäller sådant, utan att vara det minsta autistiska.

Att planer ändras med kort varsel är ju också något som många kan tycka är jobbigt, särskilt om det händer ofta. 

Den egentliga frågan är ju TS: Upplever du att din partner har svårare att hantera sådant än vad de flesta andra har? Samt har svårare än genomsnittet även när det gäller det andra du skriver. Där har du kanske svaret. 

Jag tror att en del tänker att då vet man vad problemen beror på. Då blir de kanske lättare att hantera? Man vet hur man ska bemöta partnern, som även kan få professionellt stöd. Men då måste ju partnern vara med på tåget. 

En fastställd diagnos, samt rätt stöd och strategier, kanske kan rädda relationen. Eller så räcker det inte, men jag tror att en del hoppas på det.