Barn som sover borta.

Vi har lämnat bort våra barn sen de var ett år, och sen gjort det regelbundet och gör så fortsatt när de är nio och fem. Det har gett oss regelbunden återhämtning som par och enskilt, men det har också gett våra barn oerhört mycket. Relationen de har med sina morföräldrar är fantastisk. Den äldsta har, sen fyra års ålder, en dedikerad semestervecka hos mormor och morfar varje år, något som de alla tre värderar väldigt högt.

Då och då lämnar vi ett barn i taget hos mina föräldrar, så att vi båda föräldrar kan fokusera på ett barn. Visst gör vi mycket enskilt med ett barn i taget, men båda barnen uppskattar verkligen ett dygn med båda föräldrarna. Och barnet som är hos morföräldrarna, får ett dygn av total uppmärksamhet.

Numera händer det inte, men det hände ibland att vårt yngsta barn grät när vi skulle gå, eller sa att hen inte ville sova hos mormor och morfar. Vi visste dock att de var trygga där och att hen alltid hade det bra. Samma barn kunde stå och vråla efter mig när jag gick till jobbet på morgonen och inte vände jag hem då heller. En första reaktion av ledsenhet är inte alltid det som sätter tonen på dagen.

De flesta av mina vänner har inte haft möjlighet till avlastning. För flera knakar relationen nu i fogarna. Det är tufft att ha små barn, men man behöver inte försvåra för sig!

En sak som alltid fascinerar mig i liknande trådar, är behovet av att trycka ner andra. Varför gör ni så? Varför behöver ni berätta att andra är dåliga, för att de gör på annat sätt än hur ni gör? 

Kan ni inte bara vara trygga i ert eget beslut? Är ni inte trygga i era beslut? Eller är ni så osäkra på er själva, att ni behöver den bekräftelse som det ger när ni trycker till andra, när ni själva tänker att ni framstår som bättre?