Ett barn på dagiset dog

Ska kanske tillägga att vi har en son i lillasysterns ålder. Är det något att tänka på? Kan det göra det svårare för storasystern/hennes föräldrarna att vi har en liten som deras flick hade varit jämnårig med?

Ja följ din instinkt, håll dig framme. Många blir rädda för död och man blir som en paria. Bra att du kan erbjuda stöd. De kommer inte bli ledsna, tvärtom, de kommer nog både behöva och acceptera ditt stöd

Stackars dem och stackars barnet som dog och stackars systen som lever kvar. Din familj kanske kan erbjuda en normalitet för 4-åringen om barnen leker.

De känner inte er. Ni har bara barn på samma förskol som leker tillsammans just nu. Lämna dem i fred.

Jag tycker nog inte att du ska kontakta föräldrarna, du känner inte dem, däremot kanske du kan prata med någon i personalen och om de kommer in på det så kan de nämna att du gärna hjälper till om de känner att de vill eller behöver 

Jag har några bekanta som förlorade sin son i förskoleåldern, de sa att det enda som fick dem att inte förstöras totalt var att tvinga sig att ha vardagen med sin dotter som fortfarande fanns kvar, men alla sörjer på sitt sätt och det finns inget rätt eller fel

Vem som bör berätta vet jag faktiskt inte vad som blir bäst, kanske kolla med personalen om det med

Fin tanke och som förälder skulle jag bli väldigt glad om någon i  min närhet tänkte och agerade som du skriver.

Har en vän, som förlorade ett barn, de andra barnen var vänner till mina barn. Vi hade ofta syskonen hemma hos oss för att leka med våra barn och få en liten frist från hemmet och sorgen. Även för att ge föräldrar lite tid för praktiska saker och annat. 

Om ni inte känner föräldrarna så väl så kanske ett kort med skriven text skulle vara ett första steg. Typ det du skrivit här och att ni gärna finns där för barnet om det passar för dem. 

Förstår att det är jobbigt för alla som berörs av detta, men snälla häng inte ut sådana här saker på Familjeliv! Det kan faktiskt hända att någon närstående läser!

Jag har haft ett barn som dött. Mitt barn var större, nästan vuxen så inte riktigt samma situation.  

I efterhand så var dom värsta personerna dom som inte sa någonting. Dom som byter sida på trottoarenförcatt slippa möta en och säga något. Jag förstår att dom gjorde det för att dom tyckte det var svårt, men f-n vad ont det gör.  Dom som kom fram och sa något, vad som helst, ibland tom något som var lite klumpigt. Det är dom man minns med värme. Det är aldrig fel att göra det. Man ska dock inte förvänta sej att dom som mist sitt barn reagerar med tacksamhet. Hela livet är kaos och vänds upp och ner och man kan som förälder bete sej väldigt konstigt. 

Jag tycker absolut du ska kontakta föräldrarna. Eftersom du inte känner dom  personligen ska du nog inte gå hem och knacka på deras dörr, men skicka ett sms om du har deras telefonnummer eller ett kort. Skriv och erbjud dej dina tjänster precis som du skrev i ts. Kanske hör dom inte av sej. Dom är mitte uppe i det det allra värsta nu, men jag kan lova att dom så småningom kommer se din fina gest som något väldigt fint och stort. Jag hade gjort det. 

Jag tycker det låter jättefint tänkt! 

Har tack och lov ingen erfarenhet av att förlora barn, men i andra sorgeprocesser är det ju vanligt att folk (ibland i välmening) håller sig borta allt för mycket för att de är rädda för att göra fel. Visa att du gärna ställer upp och att deras barn är välkommet, men ta inte illa upp om de säger nej eller inte bjuder tillbaka. 

Ni kan höra av er, men ta det inte personligt om de inte svarar.

Ni kanske kan skriva era namn och telefonnummer på ett fint kort och skriv att kompisen är välkommen till er att leka. Ge det till personalen att ge vidare eller lägg det vid kompisens krok. 

Jag har inte själv varit med om att ett barn dör men en annan kris och att folk runtomkring visade sitt stöd hade enorm betydelse för mig. En bekant till mig har däremot förlorat ett barn och sa precis samma sak som nämnts här i tråden, att andra tassar omkring det och inte vill nämna det döda barnet, men som förälder vill man gärna att barnet nämns, och inte glöms bort.