Hon varsM

Det mesta du berättar om er situation och hur det utvecklade sig, är i princip precis tvärtom när det gäller hur man ska vara och bete sig mot sin kvinna.

Jag förstår att hon blev sur på dig.

Svälj ditt förtret, var en man och behandla din kvinna som en prinsessa istället.

Du skämtar...? Ni ska ha en romantisk middag för två, äntligen barnlediga, och du sitter bara och gnäller om jobbet?? Sedan ska hon så klart inte sitta med mobilen heller (som hon kanske tog fram för att hon var trött på att höra om ditt jobb), men det finns flera varningsflaggor i ditt eget beteende. Ja, du sliter säkert hårt osv, men hon har ingen skyldighet att sitta och lyssna på när du vill prata av dig för det. Det är en naturlig del av en relation, inte som en motprestation! Du verkar tycka att hon är skyldig dig vissa saker bara för att du jobbar. Vadå. är hon helt arbetslös så du försörjer henne eller? Sedan skulle du behöva inse vad hon säger när hon berättar att det känns som att gå på ett minfält när det gäller ditt jobb. Dags att byta kanske? Det verkar inte som att du mår särskilt bra där, speciellt om din sambo lyfter att det är ett problem i er relation att du mår dåligt pga jobbet. Och om du vill snacka med henne om det så var det verkligen fel tillfälle, sånt tar man någon kväll när ni sitter hemma i lugn och ro, säg att du har en massa tankar kring jobbet och fråga om det är ok att bolla med henne.

Nä du, tyvärr var det du som förstörde stämningen den där kvällen.

För det första så är hennes slit för er familj lika viktigt som ditt. För det andra så låter det som att du pratar rätt mycket om ditt jobb och att hon ville slippa det under en romantisk middag. Kanske hon kommunicerade det fel men ni får nog mötas på halva vägen om er relation ska fungera.

Ni lever väldigt olika liv just nu. Min erfarenhet är att det är svårare att få relationen att fungera då. Båda måste anstränga sig för att det ska funka. 

Hur länge har hon varit hemma och när ska du ta över föräldraledigheten? Ammas barnet eller skulle du kunna vara hemma en eller två dagar i veckan och hon börja jobba lite? 

Om ni behöver fortsätta med den här uppdelningen så lägg en stund varje dag på att berätta för varandra hur dagen varit. 

Det låter också som att ditt jobb är alldeles för krävande. Som förälder har man ett extra ansvar att vara rädd om sig. Om det inte funkar på jobbet behöver du ta tag i det och få till en ändring. 

Hur tog du till dig av det hon sa då? Och hennes behov, hennes dag?

Man ska absolut kunna prata problem på jobbet med sin partner. Den ventilen behövs. Men det finns också en punkt där det blir för mycket, och för den delen där diskussioner blir för ensidiga.

Exakt, och det finns också något som kallas rätt och fel tidpunkt att gnälla loss på sitt jobb.

Vad tråkigt att det blev som det blev med middagen.

Låter som att du har det tufft och behöver ventilera dina bekymmer mycket nu och har svårt att släppa det fastän du kanske borde, ibland är det lättare sagt än gjort när problemen upptar ens tankar hela tiden.

Jag kan ju tycka att det är ett ypperligt tillfälle att prata ut om sina tankar och känslor när man är på tu man hand utan annat som pockar på uppmärksamhet och kunna ventilera det man behöver.
Att ta tid och verkligen lyssna på varandra är ju jätteviktigt i en relation och sällan passar ett tillfälle bättre än annan.
Det viktiga är att lyssna på varandra lika mycket och inte förminska varandras problem.

Ibland kan obekväma samtal leda till att man hjälper varandra att gå vidare, ge extra kärlek och förståelse för vad den andre går igenom och snarare stärker förhållandet då man har skapat en samsyn kring det som skaver och hittar nya gemensamma lösningar.

Kan bli en hur romantiskt avslut som helst på en sådan kväll , man tackar varandra för att den andre har bekräftat ens känslor och kan slappna av i varandras armar.

Så kan man faktist också tänka och göra.

Ni kanske ska mötas på halva vägen

Många märkliga svar i tråden, där det verkar otänkbart att man ska kunna dela sina känslor kring olika aspekter i livet. Jobbet är en stor del av ens tillvaro och det är klart att problem där påverkar mycket. Utifrån vad du berättar känns hennes respons rätt respektlös. Jag hade nog lämnat middagen om min partner tagit upp mobilen och ignorerat mig när jag berättade om något jobbigt. Förmodligen också funderat över relationens status och vad vi behöver göra för att förbättra den.

Att partnern också har det jobbigt finner jag som ett märkligt ar argument mot att TS inte ska kunna ventilera. Det är förstås helt otänkbart att hon också får utrymme till det? Liksom att utrymme till att ha det trevligt finns. Nu kan ju oviljan att vilja prata bero på att hon haft andra förväntningar på kvällen, men oavsett är hennes respons väldigt respektlös

Under en romantisk middag för två är det inte läge att sitta och klaga ur sig om jobbet!

Fast du vet att man kan ha barnfritt och gå ut och äta utan att det är "en romantisk middag för två"? En grogrund för romantik är, i alla fall för mig, också den känslomässiga närheten som uppstår när man delar med sig av glädjeämnen, farhågor och dylikt.

Att prata om jobbiga saker är ett bra sätt att bearbeta och förhålla sig till den. Det är inte alltid så lätt att "bara ha det trevligt" alla gånger. En barnfri middag är dessutom ett bra tillfälle att prata av sig om saker, ostört. Sedan får det naturligtvis finnas en balans i det hela och man måste liksom ta sig vidare. Men jag ser det inte så svartvitt som du gör. 

Hade du tänkt likadant om sambon gnällt över att det är så jobbigt att gå hemma och ta hand om ett barn med allt vad det innebär hela dagarna? Ska hon också bara bita ihop och ställa upp på romantik? 

Nu vet vi inte allt, jag utgår från vad som är skrivet. Men det kan ju naturligtvis vara så att TS ältar detta dag ut och dag in och inte kommer vidare, och att sambon upplever att hon inte får något utrymme. Det finns ett par citat som kan antyda det. Det är klart viktigt att båda får ut detta av relationen, sedan kan det i perioder vara lite ojämnt för att läget ser olika ut. Men över längre tid är det såklart en påfrestning för relationen. 

Om man för en enda gångs skull är barnlediga och ska gå ut för att äta middag, oavsett om man kallar det romantiskt eller inte, så nej, det är inte läge att sitta och gnälla av sig då!

Tröttsamt att du försöker göra detta till en könsfråga! Självklart lika illa om det hade varit sambon som hade gnällt om saker! Det innebär inte att man "biter ihop" och "ställer upp", man behöver bara inte förstöra en trevlig kväll när man för en gångs skull gör något som är lite mer speciellt än att bara dega på soffan efter att barnet har somnat.

Om man mår dåligt och är stressad kan man inte ha en romantisk middag. Man kan intre trolla fram romantik utan det är något som uppstår och det förutsätter att båda känner sig lugna och trygga. TS är inte lugn utan mår dåligt. 

Visst, TS hade kunnat spela teater inför sin sambo, satt upp en fasad och låtsats att allt var bra, men då har han också slagit in en rejäl känslomässig kil mellan sig och frun. Och det hade inte varit romantisk middag på riktigt utan bara fake. 

Han har valet att ställa in middagen om han är så stressad eller vara tyst och inte förstöra kvällen. Om han mår så otroligt dåligt av sitt jobb så behöver han fundera på att förändra situationen.

Det måste inte vara romantik, men man kan åtminstone låta bli att förstöra den gemensamma kvällen. Det är inte att "spela teater", man måste inte häva ur sig allt man tänker och känner precis när som helst, det finns bättre tillfällen och jag håller inte med om att det slår in en kil mellan dem om han skulle ha avvaktat till dagen efter eller senare på kvällen eller när som helst som inte var just där och då. Facit visar ju dessutom att kilen slogs in just av att han satt och klagade på jobbet den kvällen.

Enig om att det är upp till TS att ta tag i och förändra. Inte sällan vill man dock ventilera med sin partner. Nu verkar det faktiskt redan finnas en kil mellan dem. Dels verkar ts uppleva att sambon inte förstår hans situation och vilken press han är under, dels verkar sambon uppleva att hon aldrig får utrymme att prata om sitt. Jag är av uppfattningen att man bör reda ut och prata om sådant och kan inte bara stänga av det för en kväll på tu man hand. Att ställa in eller avvakta gör ju att problemet inte löses och att kilen sitter kvar, sannolikt märks det på humöret och förstör kvällen. Det blir lite som att tänka "jag ska bara må bättre först" när det i själva verket är parallella spår. 

En middag på tu man hand kan användas till att prata ut som saker, roligt som mindre roligt, eller att bara glömma det och ha trevligt. Eller en kombination av de båda. Att prata om jobbiga saker utesluter väl knappast att man kan ha det trevligt sedan?

Jag upplever att du ser det väldigt svart på vitt. Dvs antingen ska man knipa igen om det man lider av, eller så ska man ställa in för att man inte är på humör. Oavsett så bör man väl tydliggöra förväntningarna på kvällen och att man känner sig lite vissen, stressad eller vad det nu kan vara. 

Ja kilen fanns där sedan innan! Nu har den kommit upp till ytan och behöver tas om hand, om det ska bli bättre. Men, man måste kunna fatta att det finns bättre och sämre tillfällen att ta upp sånt som skaver! Det är inte svart-vitt, bara lite sunt förnuft.

Absolut finns det bättre och sämre tillfällen. Jag håller dock inte med om att barnfri middag per definition är ett dåligt tillfälle. Man kan prata i lugn och ro, i en annan miljö, förhoppningsvis också hinna med lite trevlig samvaro. Sedan beror det ju naturligtvis på omständigheterna i övrigt. Har någon exempelvis haft en riktig skitdag och bara vill koppla av kanske det inte är läge, likaså om man firar sin bröllopsdag typ. Men nu framgår inget sådant av trådstarten, så mina svar är därefter. Vi kanske inte har samma bild av vad som var syftet med middagen, men jag förstår din poäng och tror du förstår min :) 

Jag tycker oavsett att bemötandet från sambon, att ta upp mobilen och checka ut, är respektlöst. Hade min partner gjort så mot mig i en liknande situation hade jag rest mig upp och gått. 

Att hela dagarna umgås med en bebis och ha begränsat med vuxenkontakt kan vara väldigt jobbigt på sitt sätt. Och när desdutom ens partner, den enda vuxna som finns där en större del av ens vardag, mår dåligt och behöver ens stöd kan det bli för mycket. 

Har du någon mer du kan prata med, så att hon inte behöver dra hela lasset själv? 

"Hon fortsätter med att hon ?aldrig får prata om sina saker och att jag alltid är så upptagen med mig själv."

Här har vi det egentliga problemet, sannolikt.
1. Hur länge satt du och gnällde om ditt jobb och brukar det leda någonstans? T.ex. angående hur ska du hantera den här kollegan, framöver. Att bara sitta och gnälla är inget annat än toxic.

2. Är det en ren monolog eller får hon också bollen tillbaka, ibland? Ärligt talat det är INTE intressant att lyssna på någon som bara kör envägskommunikation och ens närvaro knappt gör någon skillnad. Att det tar dig "en stund" att märka att hon håller på med mobilen och knappt lyssnar tyder ju på att det här verkligen är en brutalt tråkig monolog. Stackars kvinna.

Ett tips: Fråga henne hur hennes dag var efter att du sagt några meningar och LYSSNA. Det kommer sannolikt bli en helt annat dynamik.

Ja jag vet inte heller syftet. Jag tänker utifrån mig själv så klart. Man har inte haft en barnfri kväll som vuxna på länge där man kan gå ut och äta tillsammans. Äntligen kommer tillfället, och då sitter den ena och bara klagar! Inte så kul... Och sedan känga till henne också förstås som satt med mobilen, det är respektlöst oavsett vad ts gjorde. Det skrev jag iofs längre upp men ja, värt att påpeka.