Hon varsM

Jag måste bara få ventilera!

Jag och min sambo har en liten hemma och igår hade vi äntligen fixat barnvakt och skulle ut och äta, vilket vi knappt hinner göra nuförtiden.

På restaurangen började jag berätta för henne om veckan. Det har varit helt galet på jobbet, och en kollega har gjort mitt liv ännu värre. Jag ville bara få ventilera lite, tänkte att vi hade tid nu när vi ändå var barnfria för en gångs skull. Men efter en stund märker jag att hon knappt lyssnar utan sitter och kollar på mobilen istället. Jag frågade om hon ens hörde vad jag sa, och då suckar hon och säger att hon ville ha en kväll utan snack om jobbet.

Jag blir ärligt talat irriterad. Här sliter jag för att ge oss ett bra liv, och när jag försöker prata om något viktigt för mig får jag höra att jag inte kan ?släppa jobbet?. Hon fattar ju inte vad jag går igenom och hur mycket press jag har just nu.

Så jag säger att det känns som om hon inte bryr sig längre, och då säger hon något om att hon alltid måste gå på tå för att inte trigga mig när det kommer till jobbet. Som om jag är nåt jäkla minfält? Hon fortsätter med att hon ?aldrig får prata om sina saker? och att jag alltid är så upptagen med mig själv. Och här är vi ute en enda kväll för att slappna av ? men tydligen är det jag som inte bidrar.

Det blir tyst och stämningen kass. Efter ett tag säger hon att vi kanske borde ha gått ut var för sig. Helt ärligt, vad är det där för reaktion? Här försöker jag bara dela med mig av min dag, och hon får det att låta som om jag förstör hela kvällen. På vägen hem säger jag något om hur ?trevligt? det var, för vad ska man annars säga?

Ska det vara så svårt att förstå att jag har mycket nu? Att jag kanske behöver lite stöd och inte konstant kritik? Någon som varit i samma sits?